En idé om superhjältar och hjärnskador

Posted by on . 2 comments.

Jag föreställer mig en fiktiv nutid, här på jorden, där det existerar människor med superkrafter. Det kan antingen vara en setting för rollspel, eller bara en enkel novell eller tecknad serie.

Premissen är denna: För några år sedan började folk som drabbats av hjärnskador (pga olyckor, våld, tumörer, sjukdom, vad det nu kan vara) manifestera något som bara kan kallas för superkrafter. Oftast mentala sådana, som telepati, esp, telekinesi, pyrokinesi, astralvandring, mind controll, med mera. Ju kraftigare hjärnskada, desto starkare är kraften, något som innebär att riktiga grönsaker – vårdpaket – ibland kan ha makten att jämna hela stadsdelar med marken, ge tusentals människor mardrömmar, eller driva ett helt sjukhus galet.

Det finns massor av typer av hjärnskador som kan påverka människor på otaliga sätt. Ofta handlar det om någon sorts personlighetsförändring, eller försämring av tidigare kapacitet. Exempelvis att plötsligt ha svårt att minnas siffror, tappa sin empati, eller förlora talförmågan.

Superhjältarna är alltså skadade, ofta med både mentala och fysiska problem, kanske till och med traumatiserade efter olyckan som gav dem hjärnskadan. Jag tänker mig att detta skapar en intressant kontrast, och framförallt öppnar upp för en hel del trubbel. När du har folk som inte kan hitta hem från Ica, men som kan lyfta en bil med tankekraft … ja då kommer skiten att träffa fläkten med en jävla kraft.

Jag har även funderat på ett snarlikt upplägg, där plötsligt alla i världen som har downs syndrom får övernaturliga krafter. Men det är ungefär så långt jag kommit med den idén.

REAMDE

Posted by on . No comments.

”REAMDE” kan vara Neal Stephensons bästa bok. Den påminner om hans tidigare böcker – ”Snow crash”, ”The diamond age” – i det att den är en rak äventyrshistoria, till skillnad från hans mer filosofiska utflykter i t.ex. ”Anathem” och Baroque-cykeln.

Egentligen är handlingen i ”REAMDE” helt bisarr. Det är en sån där berättelse där varje enskilt steg är helt rimligt, men när man tar ett kliv bakåt och tittar på hela händelsekedjan så blir man nästan chockad av hur långsökt och osannolikt allting är. Vilket jag tror är meningen. Stephenson latjar ganska vilt med genrens konventioner – och genren i frågan är någon sorts action/agent/thriller-deckare. Bara en sån sak som att handlingen kickas igång när en främling stiger in på en bar…

Det är roligt. Ibland befängt osannolikt, men alltid spännande och intressant. Som vanligt är Stephenson extremt påläst och man får lära sig en hel del om en lång rad ämnen, från jakt till kinesiska förorter till hur det internationella luftrumet regleras. Han har dessutom en hel del intressanta tankar om hur framtiden för MMORPGs kan komma att se ut, om goldfarmers och allt som har med det att göra.

Jag tror att boken utspelar sig i framtiden. Inte långt in i framtiden, men kanske ett par år. Folk har lite modernare mobiltelefoner, WoW är inte längre det största spelet, och lite sådana småsaker. En intressant sak är att trots att boken kan klassas som någon sorts technothriller – och att det ibland känns som att författaren kanaliserar Cory Doctorow – så är den i grunden förvånansvärt skeptisk till internet och högteknologi. Naturen har en otroligt viktig roll för handligen.

En sak jag la märke till är att Stephenson verkar ha fått en hangup på möbler och möblering sen senast. Ni vet, som att Jordan alltid måste beskriva folks kläder, och Martin måste berätta detaljerat om vad hans karaktärer äter, så har Stephenson börjat lägga oerhörd möda på att redogöra för hur olika rum och hus ser ut. Mysko. Det tillför inte så mycket, men gör boken säkert 150 sidor tjockare än nödvändigt.

Bra skit dock, trots möblerna.

Handla i affär?

Posted by on . 8 comments.

Många böcker blir det.

Genom åren har jag handlat ganska mycket små kulturprylar. Böcker, spel, dvd:er, serier, med mera. Ett genomsnittligt år så köper jag c:a 100 böcker, 2–3 tv-spel, en handfull rollspel, någon enstaka dvd (ofta en box).

Jag handlar dessa nästan uteslutande på nätet, vilket ibland ger mig lite dåligt samvete. Man ska ju stötta sin lokala handlare, sägs det, även om jag aldrig riktigt fattat varför. Jag har inget emot fysiska butiker – om det inte är trångt med folk och stressigt och det jag vill ha inte finns inne – och om jag råkar gå förbi SF-bokhandeln eller Alvglans eller vad det nu må vara, så smiter jag in och köper något. Bara tidigare i veckan impulshandlade jag Ellen Kushners klassiker ”Swordspoint”.

Mitt normala beteende är dock att köpa via nätet. För det är så jäkla smidigt. Jag kan sitta på jobbet och plötsligt komma på ”Visst fan, Blah Blahs nya bok släpptes ju igår” och pang så är den på väg hem till mig, helt utan att jag måste planera om min eftermiddag för att hinna åka förbi en fysisk butik som eventuellt inte har boken inne.

Visst, det finns faror med nätshopping, men bortsett från det där gnagande dåliga samvetet som säger att jag borde handla i butik så … Tja, då skulle jag nog aldrig handla i butik.

Jaja, vissa saker är bättre i en affär. Man kan få hjälp av personalen (en möjlighet jag ytterst sällan nyttjar) och det är lättare att upptäcka nya saker. Eller är det egentligen lättare att hitta nya saker? När jag tänker efter så har nog internet – bokbloggar, twitter, tips på forum etc – fått mig att upptäcka oerhört mycker mer nytt än vad jag gjorde när jag var 14 och tassade runt bland hyllorna i SF-bokhandeln. Det jag har märkt med mig själv är att om jag impulshandlar en bok i butik så faller den in i en av tre kategorier:

  1. Den har en viss typ av omslag som signalerar en viss typ av berättelse.
  2. Den har en viss typ av titel.
  3. Den är skriven av en författare jag redan känner till.

Jag hade aldrig, aldrig, aldrig köpt den här boken bara på chans i en affär. Internet och onlineshandel har lett till väldigt många mer impulsköp och nya upptäckter än vad ”riktiga” butiker har gjort.

Det är i och för sig möjligt att ta med sig ett tips man fått på nätet till en fysisk butik, men i min verklighet händer det sällan. Avståndet i tid och rum mellan att t.ex. Cory Doctorow tipsar om en bok och att jag besöker en butik som har den i lager är ofta så stort att det aldrig blir av.

Så, ja, trots allt detta så gillar jag fysiska butiker. Men jag älskar nätshopping.

Namnens makt

Posted by on . 6 comments.

En flyktig idé.

Fartyg har alltid fått namn. Redan de gamla grekerna (!) döpte sina skepp. Jason och skeppet Argo hade många äventyr ihop. Mina föräldrar hade en träbåt som hette Minne Vanka. Det finns en isbrytare som heter Ymer. Olika former av krigsskepp får egna namn, så som USS Germantown. Till och med små optimistjollar brukar namnges.

Fordon som inte får egennamn: flygplan, cyklar, bilar, med flera. Nästan allt utom fartyg.

Ett vanligt motiv inom fantasy är att namn har makt. Känner man till någots namn har man makt över det.

Tänk då att varje fartyg med eget namn är en individ. Men att t.ex. flygplan, som på sin höjd har ett modellnummer, är mer av en kollektivistisk hive-mind. Varje modell är en ”individ”.

Vad vill jag med detta? Oklart. Men jag tror att det finns en berättelse där någonstans.

Do

Posted by on . One comment.

Jag spelade ”Do: Pilgrims of the flying temple” i kväll. Kort recension: Skojigt, fantasifullt, flummigt, snabbt (vi spelade två äventyr på typ 3 timmar). Kosta skriver mer om reglerna och spelomgången här.

Jag är väldigt svag för spel och berättelser med ”cartoony” stämning. Speciellt nuförtiden. Enkla, lättsamma historier där hela världens öde inte nödvändigtvis står på spel. Och om världen står på spel, så gör den det med glimten i ögat. I den meningen träffade ”Do” verkligen rätt.

Rekommenderas. I synnerhet om du är en modern stressad människa med ont om tid, men som ändå vill spela rollspel.

Så här kan det se ut när man lirar "Do". På bild: Jag och @jonaaas_m. Foto: @SvenFu