10 åsikter om Symbaroum

Symbaroum
Bild snodd från jarnringen.se.

För snart ett år sedan släpptes det svenska fantasyrollspelet Symbaroum. Sedan dess har det hunnit kommit ut en del äventyr och kampanjmaterial, varav jag tagit del av typ allt. Vad kan man då säga om spelet idag?

Jag vet, jag gör en numrerad lista!

  1. Jag är förbannat trött på Tistla fäste. Tistla fäste är en stad/utpost på randen till den enorma skog som utgör 90 procent av settingen. Den sista utposten innan vildmarken. Gott så, men måste det tjatas så jävla mycket om just denna lilla stad? Den beskrivs utförligt i typ alla böcker som släpps, och det är inte ens en särskilt spännande plats till att börja med.
  2. Jag ser inte skogen för alla träd. Settingen består av skog, men bara en bråkdel av allt kampanjmaterial handlar om denna skog. Det finns mer info om olika handelsmäns tvister i Tistla fäste än det gör om skogen.
  3. Så jävla snygga böcker. Snygga! Rakt igenom. Snyggast i Sverige just nu. Fria ligan är en contender, men de sabbar allt genom att ha vägskyltar i sina faktarutor.
  4. En del info saknas. Det finns en massa coola fenomen i Symbaroums värd, men vissa saker nämns bara i förbifarten. Exempelvis finns det stora konstiga “kolosser” som skogens häxor rider på, men ingenstans har jag fått det beskrivet för mig vad de är för något och vad de kan göra. Är de bara färdmedel? Kan de slåss? Ingen aning. Jag vet inte om det är ett stort mysterium, eller om konstruktörerna bara glömt bort att skriva ut det.
  5. Enkla regler. Symbaroum har riktigt enkla regler som jag har svårt att tro att någon rollspelare kommer ogilla. Spelarna slår alla slag, spelledaren slår inga. 1T20 mot svårighetsgrad, modiferat av grundegenskaper och andra faktorer. Inga konstigheter!
  6. Bra språk. Järnringen vet hur man skriver. Enda nackdelen är att viss information är svår att hitta om man inte redan vet var den finns.
  7. Handligen! Spelets metaplott är av allt döma riktigt, riktigt bra. Tistla fästa: Väktarens vrede (första delen i en sju delar lång episk dunderkampanj) andas en hel del Svavelvinter (Äventyrsspel, 1987) med sina maktfraktioner och – för att vara ett köpeäventyr – spelardrivna upplägg. Det ska bli riktigt spännande att se hur världen och kampanjen utvecklar sig.
  8. Namnen. Jag fattar ärligt talat inte hur spelvärldens namnkonventioner fungerar. Det finns liksom ingen röd tråd i hur de mänskliga spelledarpersonerna är namngivna. Beskrivande efternamn som Nattbräcka och Dunkelvakt blandas med löjliga referenser som Kohinoor och Manovar.
  9. Magin är ball. All magi i Symbaroum har ett pris. Utövare förvrids sakta men säkert, och är de inte försiktiga blir de till slut monster. Inte ett nytt koncept, men Järnringen har gjort det jäkligt bra. Även de magiska föremålen är coola, för de är unika, farliga, konstiga och har en historia. Inga massproducerade +1 svärd.
  10. Jag måste spelleda det här spelet snart. Jag vill köra alla äventyr i utgivningsordning.

Extra bonuskredd ska författarna ha för att Symbaroums värld innehåller närmre 50 procent kvinnliga spelledarpersoner. Jag har inte räknat i alla böcker, men i regelboken är det mer eller mindre lika könsfördelning. Hurra!

Saker jag läst i mars

Jag brukar ju försöka lista saker jag läst “sen sist” i slutet av varje månad, men har av någon anledning hamnat i osynk. Så nu åtgärdar jag det genom att lista saker jag läst sedan den 16 mars.

  • Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik : en berättelse om kvinnlig sexualitet (omläsning)
  • Per Olov Enquist, Lewis resa
  • Nanna Johansson, Värdesaker : novell
  • Nanna Johansson, Körsbärsflickan : novell
  • Nanna Johansson, Det är nog dags nu : novell
  • Nanna Johansson, Vargar : novell
  • Matt Fraction, Sex Criminals Volume 2: Two Worlds, One Cop
  • Andy Weir, Ensam på Mars
  • Liv Strömquist, Kunskapens frukt

Just nu läser jag Hilton Als essäsamling White girls samt Symbaroum-äventyret Tistla Fäste – Väktarens vrede.

Som vanligt avslutar jag med: Vad har du läst på sistone?

Drakar och demoner: År noll

Här har ni en idé till en “Mutant: Åt noll”-mod.

“Drakar och demoner: År noll” tar sin början på Caddo i Ereb Altor cirka år 0 eO. Rollpersonerna är lärjungar och följeslagare till den (soon to be) store profeten Odo.

Spelet, eller kampanjen, består av två delar: En äventyrsdel där rollpersonerna har stor frihet att agera efter eget huvud och en församlingsdel – ett metaspel där spelarna bygger upp Odos församling(ar) genom att välja att investera olika resurser (pengar, mirakel, troende, inflytande) för att ta den gryende religionen i önskad riktning.

Kan rollpersonerna skydda Odo tillräckligt länge för att hans visioner ska bli verklighet? För att RÄTT visioner ska bli verklighet?

Grand Tour

Grand Tour

“Grand tour” var ett fenomen vanligt bland europeisk överklass under perioden 1660–1840. Den gick i princip ut på att rika ungdomar skickades runt på en “turné” mellan olika städer i Europa, med syftet att kidsen skulle öva på sina spåkfärdigheter, se världen, uppleva konst och andra kulturer, gå i läro hos kända mästare, hälsa på vänner och släktingar samt knyta värdefulla kontakter.

En vanlig resa för en brittisk yngling kunde gå från Dover, över kanalen och vidare till Paris, Genève, Turin, Florence, Rom och så vidare. Många olika färdvägar och destinationer förekom och varierade över decennierna.

Jag tänker givetvis att Grand tour-traditionen skulle funka hur bra som helst som ramberättelse i en rollspelskampanj.

Den skapar en legitim ursäkt för rollpersonerna att färdas runt mellan olika exotiska platser och städer, söka upp intressanta människor och råka ut för allehanda äventyr. Resorna i sig kan vara fyllda med faror och hinder, och i städerna väntar intriger, romantik och möjligheten till grava sociala klavertramp.

Vill man inte spela rikemansbarn så kan rollpersonerna vara tjänstefolk, lärare, livvakter eller andra som kan tänkas följa med på resan. Då kan en betydande del av kampanjen gå ut på att rädda ungdomarna ur knipor och i allmänhet hålla dem vid liv.

Det är ett perfekt upplägg om man vill ägna sig åt “culture gaming”, eller för den delen om man bara har en cool värld att visa upp.

Vad fan är det som pågår?

Imgur

En konstig sak inträffade i höstas. Jag, vuxna människa, insåg att jag gått och blivit ett fan av podden Crazy town. Kan man ens bli ett fan när man passerat de trettio? Alltså, jag fattar att man kan fortsätta nära en fandom som man skaffade sig som ung, men att dra på sig en ny? Nu? Tydligen. Det är ju helt bisarrt.

Saken blir ju inte bättre av att jag fanboyat ner mig i två personer i min egen ålder (ja faktiskt lite yngre) som jag då och då springer på ute på krogen. Vad är det för sjuk relation att ha till andra människor? Det är en sak att digga dem man aldrig kommer att träffa – jag har inga problem med att tycka att exempelvis Tina Fey och alla i Community är fantastiska – men att gå runt och beundra folk jag ibland ser på tbanan? Det känns ovärdigt.

Mitt problem, tror jag, är att jag väldigt lätt blir just ett fan. “Agent Carter är det bästa tv-serien i hela världen!” “Dan Harmon är en gud!” “Symbaroun är SÅ MYCKET BÄTTRE än Eon.” “Alla som inte gillar frukt i mat ska döööööö!”

Ibland känns det som att hela samhället bara är pepp, hype och squee mest hela tiden, nästan oavsett vad det gäller. Den som lyckas prestera ens det minsta hyllas som ett geni, och det tävlas i vem som älskar hen mest. Näthatets snälla men naiva tvilling, så att säga.

Samtidigt som vi idoliserar fler människor än någonsin så är avståndet mellan oss och våra idoler nästan obefintligt, och därifrån tror jag min obekvämhet med att vara ett fan kommer. Det är som om jag i tonåren hade suttit hemma och läst The wheel of time och sen gått ner till centrum – och där sett en lätt berusad Robert Jordan ragga på nån blondin.

Det är svårt för min hjärna att se människan och idolen samtidigt. Å ena sidan är det en göttig känsla att vara ett fan, å andra sidan är det ganska sunkigt att vara så imponerad av någon. Rimligast vore att konstatera “där är en människa vars yrkesskicklighet jag beundrar”.

Jag kanske ska försöka med det.

Truppförflyttningar

Imgur
Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

Har rollspelare dålig fantasi?

Bristen på fantasi i Rollspelssverige är beklämmande.

Jag har diskuterat detta tidigare här på bloggen, men ämnet aktualiserades åter i det senaste avsnittet av Fria ligans podd. Ursäkta om jag upprepar mig lite, men det här är ett ämne jag inte riktigt kan sluta tänka på.

I stort sett vartenda rollspel som släpps i Sverige just nu är baserat på, inspirerat av, eller en ny version av ett äldre rollspel. Eller på en bok. Några exempel:

  • Drakar och demoner, Eon, Mutant, Järn, Ensamma vargen, Western, En garde!, Coriolis 2, Symbaroum med flera – gamla rollspel.
  • Spelet om Morwhayle, Svenska kulter – böcker.
  • Svavelvinter – både och.

Även övriga spel är svåra att klassa som nya idéer, och man får gräva ganska djupt i indie-lådan för att hitta något som testar nya genrer.

Det är givetvis lättare att sälja ett spel om man har ett känt varumärke, eller om man kan säga “det här är vår version av Ereb Altor”, “mitt försök att göra ett Drakar och demoner”. Självklart.

Samtidigt är det konstigt att en så liten hobbybransch som rollspel håller på att gå samma öde till mötes som Hollywood: Idel nya versioner av gammal skåpmat.

Jag tror det finns en djupare anledning till det här, något som inte bara handlar om vad som säljer. Jag tror kort och gott att rollspelare har ganska dålig fantasi.

Bevis? Se er omkring. Så gott som alla rollspelsäventyr som någonsin funnits till försäljning är karbonkopior av varandra – det finns 5–6 olika ingredienser som används i olika förutsägbara kombination. Vidare: Fundera på merparten av de hemmasnickrade äventyr och kampanjer ni spelat. Nog är det mesta sig ganska likt, eller hur? Slutligen, om rollspelare är så jäkla fantasifulla, hur kommer det sig att nästan alla rollspel tillhör genren fantasy?

Hela OSR-trenden går ju ut på att diskutera huruvida en barbarian ska ha d8 eller d10 i hit dice. Det är så långt fantasin sträcker sig.

Nu ska jag (fortsätta) generalisera något djävulskt. Jag tror att rollspel i högre grad än många andra hobbys lockar till sig människor som finner en trygghet i regler. Som gillar att ha ramar att agera inom. I min egen erfarenhet finns det en överrepresentation av folk som kanske inte är jättebegåvade på det sociala planet, till exempel. Jag var själv en av dem en gång i tiden.

Om ens fantasi hela tiden regleras, vare sig av ett regelsystem eller en spelvärld, så ser jag det inte som osannolikt att man blir jäkligt bra på att fantisera ihop grejer inom detta ramverk, men att det blir desto svårare att hitta på saker utanför. Man håller sig där man känner sig trygg. Ett begränsat område som man vet allt om.

Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att detta är dåligt. Jag försöker bara hitta en förklaring till varför, i en hobby där pengar sällan har någon betydelse (för det finns inga), alla aktörer gör samma saker om och om igen.

Kanske är det bara så att rollspel lockar till sig fantasy-entusiaster, och att de enbart vill ha fantasy? Eller snackar vi om det mänskliga behovet av upprepningar, som när barn vill höra samma saga 100 gånger eller när man marathonkollar på How I met your mother? Eller handlar det bara om att hobbyn hamnat i någon form av loop – man tror sig veta att folk bara vill ha fantasy, så därför skriver man fantasy, vilket spär på känslan att det bara är fantasy som går hem?

Det är även fascinerande att så mycket fantasi och påhittighet läggs ner i att uppfinna nya regler, men att dessa sedan används i samma gamla världar. Går all kreativ energi åt till att hitta på nya sätt att rulla tärning?

Vad tror ni? Varför ser utbudet ut som den gör?

Så jävla bra

Agent Carter

Jag var inte alls pepp på Marvels nya tv-serie Agent Carter. Efter att ha tittat lite på Agents of SHIELD och verkligen inte gillat den, så kändes en Captain America-spin off förlagd till 40-talet inte alltför lockande.

Så korkad jag var.

Agent Carter är en fantastisk tv-serie. Den är rolig, välspelad och spännande. Och snygg! Jäklar vad snygg den är.

Jag sitter här och försöker komma på något som är dåligt med serien, men får inget napp. Internet har låtit mig förstå att många tycker att den sexism huvudpersonen Peggy Carter får utstå är övertydlig. Jag vet inte jag. Snarare känns trakasserierna kanske lite väl milda för att vara på en mansdominerad machoarbetsplats 1946. “Sådär är det ju idag”, som en kompis sa.

Peggy Carter, spelad av Hayley Atwell, är ett kapitel i sig. Hon är en karaktär som garanterat kommer att ansluta sig till populärkulturens panteon av kick ass-brudar: Buffy, Scully, Xena, Ripley, Zoe med flera. Så – jävla – bra.

Agent Carter finns på Netflix. Se den nu!