Stjärndrakens återkomst

Fire

Den överlägset längsta rollspelkampanj jag spellett var en AD&D2/D&D3-historia som – i mitt huvud – hade arbetsnamnet ”Stjärndrakens återkomst”. Vissa delar av den här kampanjen har jag berättat om tidigare på bloggen, i synnerhet olika senare inkarnationer av världen, men aldrig själva grundutförandet.

Så here goes.

Rollpersonerna är vanliga äventyrare i ett ganska vanligt fantasyrike. De anlitas av en trollkarl för att leta reda på diverse antika magiska artefakter. Det blir en hel del dungeons, förfallna tempel, övergivna alvskogar och andra stapelvaror, men det dröjer inte länge innan rollpersonerna upptäcker att någon annan också är ute efter de magiska artefakterna. En okänd aktör har hyrt en rivaliserande äventyrargrupp!

Ibland är rollpersonerna först att hitta skatten, ibland den konkurrerande gruppen. Ibland förföljer rollpersonerna det andra gänget, ibland lägger sig rivalerna i bakhåll. En hel del strider och ränkspel helt enkelt.

Under kampanjens gång börjar rollpersonerna inse två saker: Dels är det uppenbart att någon eller några försöker samla på sig stora mängder förtrollade ting. Dels har det en gång i historiens dimmor inträffat någon form av magisk katastrof som gjort magiska föremål, och magiker, sällsynta och mindre kraftfulla.

Efter ytterligare några äventyr visar det sig att den magiska katastrofen var orsakad av människan, som ett svar på ett ospecificerat hot.

Ännu lite senare upptäcker rollpersonerna en trave urgamla lerplattor som beskriver hur gudarna, för att se till deras skapelser aldrig ska kunna utmana dem, inrättat en sorts säkerhetsspärr. När en världs (finns det flera världar?!) totala magiska energi når en viss nivå kommer den ofrånkomligen locka till sig … någonting … som utplånar världen. Andra texter benämner detta någonting som en Stjärndrake, en varelse stor nog att sluka en hel planet, och förklarar att den forntida magiska katastrofen var det enda sättet dåtidens folk kunde undvika utplåning. Genom att förstöra alla magiska föremål, ja själva magins natur, och på köpet slunga tillbaka världen till senåldern så fick de Stjärndraken att tappa intresset. ”Den kan bara se magi”, står det i en gammal pergamentrulle.

Nu, årtusenden senare, verkar det inte bättre att magin i världen återigen stigit till kritiska nivåer. Det är dock inte bara rollpersonerna som upptäckt faran – en grupp magiker har i decennier känt till den och jobbat hårt för att samla in så mycket magiska artefakter de bara kan för att bemöta Stjärndraken. Problemet: Magikerna är helt uppenbart galna (eller?), och deras plan är att locka till sig Draken i förtid och använda den ackumulerade magiska kraften för att ta kontrollen över den, och i förlängningen världen, ja kanske till och med gudarna.

Rollpersonerna får i slutet av kampanjen välja om de vill slåss mot Stjärndraken, försöka kontrollera den eller om de vill kasta ner civilisationen i en ny mörk ålder. Eller … finns det ytterligare ett alternativ?

Ladies and gentlemen … Mr Daesandoral True-Sight

På fredag ska jag spela nya Dungeons & dragons, och här nedan är min rollperson – en alvranger med jättelångt förnamn och efternamn på engelska. Klassiskt.

daesandoral

Jag vet ännu väldigt lite om äventyret vi ska spela, och det beror till stor del på den desinformationskampanj spelledaren, Mattias, bedrivit på sociala medier på sistone. Eller vad säger ni om det här:

Jag börjar tänka RAVENLOFT? I så fall tror jag att jag måste byta favored enemy omedelbart.

Den här podden borde ni ge en chans

Min kompis och kollega Markus Larsson har blivit beordrad att starta en ny podcast tillsammans med Kristin Lundell (som också är en kollega, men som jag inte känner alls). Den heter Larsson och Lundell och finns på Itunes, Acast eller var än man nu lyssnar på poddz.

Än så länge har de släppt två avsnitt, och det är bra skit. Insatt populärkulturellt snack mellan två … eh … olika typer av personligheter.

Ge den en chans.

larssonlundell

Så det är sci-fi som gäller nu alltså?

ISAAC ASIMOV · Bombero Nuñez

HBO ska göra tv av Isaac Asimovs klassiska Stiftelsen-böcker. Detta är mycket goda nyheter för alla som gillar scifi, för Stiftelsen innehåller helt otroliga idéer, karaktärer, händelser och idéer, men böckerna är minst sagt är träigt skrivna. Perfekt källmaterial för en tv-serie helt enkelt.

Jag läste böckerna när jag gick i högstadiet, men trots det har jag inga större nostalgiska känslor för serien. Detta är smått unikt, för jag har på sistone insett att så gott som all kultur jag konsumerade i åldern 12-17 ger mig gåshud och dåligt omdöme, och bara av den anledning ser jag fram mot HBO-Stiftelsen något enormt. Det verkar som att de riktigt stora Asimov-fansen är något äldre än vad jag är, men där kanske jag har helt fel?

Gissningsvis kommer det bli mycket vetenskap kontra religion, rymdfärder och storslagna vyer, en del krig – och en massa mysterier, hemligheter och intriger.

Det jag undrar nu är om Interstellar är startskottet för en hard scifi-boom, för det är knappast en slump att den här Stiftelsen-nyheten kommer nu. Det vore uppfriskande, och jag antar att vi kommer märka det förr eller senare. Risken är väl i sådana fall att någon pösig filmmogul gör tummen upp för en remake av 2001: Ett rymdäventyr. 

Föräldrar är ett egoistiskt pack

Pears

Det är samma sak varje år. Eller, snarare, det är samma sak hela året om. Alla år. I hela mitt yrkesverksamma liv. På alla arbetsplatser jag varit på.

Så här kan det låta:

”Det är vernissage på dagis i morgon, så jag kommer in efter lunch.”

”Min partner är på konferens och vi har glömt fixa barnvakt, så jag måste dra tidigt i dag.”

”Vår kooperativa förskola är stängd vecka 27-35 i sommar, så jag kan inte jobba då.”

”Oj, fritids har städdag. Jag måste gå nu.”

”Jag vet att man egentligen inte får ta ut föräldraledighet i anslutning till semester, men nu har jag lagt in om fyra veckor ändå, så jag blir borta sex veckor över jul och nyår.”

Det är svårt att skriva om det här utan att verka bitter, men herregud vilka egoister föräldrar är. Äh, jag är nog bitter. Jag vill också kunna behandla schemalagd arbetstid som lösa rekommendationer och mina kollegor som tjänstehjon.

Problemet är följande: Föräldrar tycks tro att det faktum att de råkar ha barn ger dem carte blanche i livet. Det spelar ingen roll hur obetydlig nonsensgrej det rör sig om, innefattar den deras barn så kan omgivningen fara åt helvete. Ingen deadline, överenskommelse eller arbetsuppgift är viktigare än att dreja nån uggla eller kratta en sandlåda.

Föräldraskap är som rökning – det skadar inte bara din egen hälsa, utan gör även tillvaron jävlig för alla runtomkring dig.

Men det riktigt märkliga är att föräldrar på något sätt lyckats driva igenom uppfattningen om att ingen som inte har barn kan förstå hur det är vara förälder. De kan liksom bli kränkta och utbrista ”Du är barnlös! Du vet inte vad du pratar om!”

HUR kan det komma sig att vem som helst som lyckats fortplanta sig kan använda samma identitetspolitiska retorik som utsatta minoriteter? Om en invandrare eller HBTQ-person säger ”Du kan inte förstå vad jag upplever, så håll käften” så är det en sak, men när en förälder säger detsamma så vill jag bara skrika högt.

För, ursäkta, men nu råkar det vara så att i vårt samhälle så är normen att vara förälder. Vi bombarderas av information och åsikter om föräldraskap i princip från den dag vi föds. I stort sätt hela världslitteraturen – ja en betydande del av alla konst över huvud taget – handlar om relationen barn/förälder. Hela jäkla den västerländska civilisationen är byggt för att kratta för föräldrar! Den svenska välfärdens hela poäng har varit att göra det lätt för dem som vill yngla av sig.

Det är något fishy med hela situationen, och det är dags att ta tillbaka makten från päronmaffian. Sättet vi ser barn och dess skapare idag är tämligen nytt i historien och knappast gjutet i sten.

Jag föreslår att vi avskaffar föräldraskapet som institution och inför en kommunal barnuppfostran av den typ som förr var vanlig på kibbutzer. Ta bort ansvaret för barnen från föräldrarna – som ändå oftast gör ett jävligt dåligt jobb – och låt knoddarna bo på ”dagis” dygnet runt. Mammor och pappor får givetvis komma och hälsa på hur mycket de vill, med det främsta ansvaret för barnen ligger hos utbildad personal.

Tills den dagen är kommen vill jag att ni ska minnas en sak: Förälder och förrädare börjar med samma stavelse.

Magnus CV-skola, del 2: Var inte ansvarstagande

Playing with the net

Efter succén med min första CV-skola så har jag nu äran att presentera del 2. Den här gången ska jag tala om ordet ”ansvarstagande”, som är en av de vanligast förekommande klyschorna i CV-sammanhang, och hur man kan undvika att använda det. Här följer en lista på alternativa uttryck, som jag själv använt med stor framgång.

Istället för ”Jag är ansvarstagande”, skriv:

  • ”Jag är alltid först på bollen.”
  • ”Skyddsnät och hängslen är min melodi.”
  • ”Jag har stor erfarenhet som målvakt.”
  • ”I en krissituation tar jag den i krysset.”
  • ”När jag jobbar i ett team så ikläder jag mig oftast rollen som senior adviser.”
  • ”En av mina största professionella förebilder är Nikita Chrusjtjov.”
  • ”En arbetsgivare kan räkna med att jag lubricerar dagligen.”
  • ”Vi vet ju alla att stålet måste in.”
  • ”Jag väljer Mournblade före Stormbringer.”
  • ”Teabagging är inte otrohet.”
  • ”Jag är fast övertygad om att ett nej alltid betyder ‘kanske’.” (Det här gäller främst för florister.)
  • ”Som liten lekte jag alltid bank med mina He-Man-gubbar.”
  • ”Jag har inte varit i slagsmål sedan mormor dog.”
  • ”Bottenlån? Näh snarare bottennapp va?”

Vissa av förslagen kan låta lite konstiga, men de förmedlar undermedvetet, ja kanske till och med telempatiskt, bilden av att du är just ansvarstagande.

Lycka till med jobbjakten, och stay tuned för del 3 av min CV-skola!