Just nu pågår en crowdfundingkampanj för en ny version av det gamla rollspelet Eon. Det går ganska bra. Det första jag tänkte när jag såg nyheter om kampanjen var, ungefär, ”blää orka!”. Inte för att jag ogillar Eon, utan för att det varit så många rollspelscrowdfunders det senaste året.

Sedan Fria Ligan gjorde succé med insamlingen till sitt Mutant-spel för ett år sedan, har det varit sju rollspelsprojekt uppe på Funded by me och Indiegogo. Då räknar jag inte Skuggornas mästare, som hade en insamling ungefär samtidigt som Mutant.

Sju crowdfundingprojekt på ett års tid måste ses som en anmärkningsvärd hög siffra i ett land där rollspel oftast säljer i några få hundra ex. Riskerar inte marknaden att mättas när den drabbas av en veritabel störtflod av nya spel? Tydligen inte, för alla projekt har lyckats dra ihop önskad mängd pengar. En möjlig analys är att Fria Ligan skapade en liten boom för crowdfunding, eller i alla fall fick upp producenters och konsumenters ögon för möjligheterna. En annan är att de senare projekten åker snålskjuts på Ligans framgång och renommé.

Det må vara hur det vill med det, jag är övertygad om att crowdfunding kommer fortsätta vara ett effektivt sätt att få ut sitt rollspel inom överskådlig framtid. I alla fall ända tills ett högprofilprojekt floppar; misslyckas leverera vad som lovats. Om nya Eon skulle dra ut jättelängt på tiden, ha undermålig kvalitet eller helt enkelt aldrig dyka upp, då tror jag att det blir svårt att crowdfunda rollspel ett bra tag framöver.

En spännande sak med de gångna årents insamlingar är att många av projekten haft offentliga listor över vilka som bidragit. Eon, Starchallenge, Skuggornas supplement, Rotystem, Leviathan, Best of Fenix – bidrog du så finns ditt namn eller användarnamn för alla att läsa.

Jag började rota lite i dessa listor med namn, och kunde efter en snabb okulär analys konstatera några saker.

1. Siffran för ”antalet funders” stämmer inte. Det visar sig nämligen att det är ganska vanligt att en person supportar samma projekt mer än en gång – ibland så många gånger som 10 – och att varje bidrag räknas in i siffran ”funded”. Den räknar helt enkelt antal bidrag, inte antalet personer som gett. Här är en breakdown från de olika insamlingarna:

  • Eon (21 april): 6 dubletter av 185.
  • Starchallenge: 2 av 19.
  • Ensamma vargen: 137 av 254.
  • Skuggornas supplement: 14 av 37.
  • Rotsystem: 3 av 51.
  • Leviathan: 5 av 73.
  • Best of Fenix: 9 av 167.

Starchallenge har alltså bara 17 intressenter, och Ensamma vargen 117, för att ta två exempel. Detta ger en annan bild av hur många individer som faktiskt är engagerade i rollspelshobbyn

2. Samma namn dyker upp i flera av projekten – några har varit med och bidragit till alla. Det tycks också vara så att det är ungefär samma crowd av folk som gett pengar till projekten som fick under 100 funders. Först när antalet personer sticker iväg över 100 dyker nya namn upp.

Min gissning är att den hårda, nyfikna, ”jag stöttar hobbyn”-engagerade kärnan av svenska rollspelare på internet består av ungefär 100 personer.

3. Eon-insamlingen har en högre grad av unika namn än de andra rollspelen Är Eon-spelare inte intresserad av så mycket annat än Eon? (Även Fenix-insamlingen hade många unika namn, men jag tippar det till stor del beror på att projektet tilltalade en hel del utländska funders.)

Efter att ha ägnat en kväll åt detta känner jag så här: Att ett projekts finansieringsmål möts är egentligen det minst viktiga, det är antalet unika funders man bör titta på. Jag skulle hellre se att mitt projekt hade många personer som bidrog med lite, än få som gav mycket.

Om jag hade legat bakom till exempel Starchallenge, som bara intresserade 17 individer, så skulle jag allvarligt fundera på att lämna tillbaka pengarna och börja om med något nytt. 17 personer är löjligt lite även för att vara Rollspelssverige – garanterat för få för att skapa någon som helst buzz om spelet. Samma sak med Skuggornas supplement och kanske till och med Rotsystem.

Slutligen är jag övertygad om att de svenska rpgcrowdfundingarna lägger sina ”mål” alldeles för lågt. Det känns mysko att 23 pers kan finansiera ett projekt med 237 procent (Skuggornas supplement).

Självklart förstår jag att det finns en strategi i detta; lägger man målet lågt får man ju förverkliga sitt projekt. Har man dyra ”perks” krävs det färre engagerade människor.

Nackdelen är att detta även är ett bra recept på skapa spel som aldrig kommer få egen bärkraft, som aldrig kommer nå bortom den lilla, lilla, klick som finansierade det.

Jag snackar om spoilers – och hatet mot spoilers – i Nöjesbladets TV-podd. (OBS: Inga spoilers.)

Apr 22

Intressant rollspelsdiskussion

Just nu är det en oerhört intressant rollspelsdiskussion i kommentarerna till inlägget ”Vem ska spela alla dess spel?”. Läs och kommentera.

Följande svensktillverkade rollspel går att få tag på i dag: Tassar och morrhår, Skuggornas mästare, Mutant: År noll, Spelet om Morwhayle, Svavelvinter, Fantasy!, Magneter och mirakel, Bortom, Drakar och demoner, En garde!, Götterdämmerung, Pirater!, Okult, Until Dawn, While the world ends, Leka med elden, Noir, Operation: Fallen Reich, Daughers of Verona, Portal, Äventyr, Svenil, More than human, Null state, Det sjätte inseglet, Evolutionens barn, Matiné, Utpost, Värmedöd, Svart av kval, vit av lust, Supergänget, Parallel worlds, År noll, Mutiné, Haragada, Nostalgi, Sju små spel, Terone, Västmark.

Följande är på gång: Western, Förbannad, Götterdämmerung, Drakar och demoner Trudvang, Eon, Nostalgia, ny version av Saga, Leviathan, Rotsystem, Starchallenge, Symbaroum, Järn, Blå himmel.

Jag har säkert missat en del titlar.

Vem ska spela alla dessa spel? Fundera. Hur många En garde!-kampanjer pågår i Sverige just nu? Hur många individer har någon gång spelat Matiné? Av dom som köper Rotsystem, hur många spelar det ens en gång? Hur många arbetstimmar läggs ner på att konstruera spel som på sin höjd blir genombläddade ett par gånger innan de hamnar i bokhyllan?

Har rollspelshobbyn i Sverige drabbats av någon sorts vanity publishing-hysteri?

Det-Förlovade-Landet-642x908Nu när jag har läst igenom Det förlovade landet, ett introduktionsäventyr till det kommande fantasyrollspelet Symbaroum, så känner jag mig tvungen att uttrycka några åsikter. Detta är ju trots allt internet, och vad ska man med det till annars?

Om själva äventyret finns inte mycket att säga, det är en rälsad historia konstruerad för att låta deltagarna pröva på spelets olika regler, samt introducera grundläggande koncept, folkslag och konflikter.

Mer intressant är att försökta klura ut vilken typ av fantasy Symbaroum är. Äventyrsspeltönt som jag är blev jag såklart glad när jag läste att spelet inspirerats mycket av Ereb Altor, men samtidigt, vilket svenskt fantasyrollspel har inte varit det?

Av Det förlovade landet att döma är Symbaroum en ganska traditionell värld av den typ jag, i mitt eget lilla huvud, brukar kalla för ”tredje generationens rollspelsfantasy”. Kortfattat och förenklat kan man sammanfatta denna teoribyggnad så här:

  • Första generationens rollspelsfantasy: Alver är goda.
  • Andra generationens rollspelsfantasy: Alver är onda.
  • Tredje generationens rollspelsfantasy: Alver är konstiga. Ont och gott existerar inte, bara olika kulturer och intressesfärer.

Symbaroums värld verkar vara styrd av olika fraktioner – alver, svarkappor, drottningfolket, ordo magica och gravplundrare nämns i detta äventyr – och jag misstänker att en viktig del av spelet kommer att vara hur rollpersonerna navigerar mellan dessa. Vi lever ju trots allt i ett post-Game of thrones-samhälle, så allt annat vore otänkbart.

Det förlovade landet lovar modern fantasy med en tradtionell grund. Det känns spännande, men samtidigt ska man inte dra för stora växlar på ett lite introäventyr. Jag får i alla fall än jäkligt bra känsla av allt jag sett av Symbaroum hittills.

Frågan är bara hur spelet kommer att stå sig i konkurrensen, för det ekar ju inte direkt tomt i fantasyrummet just nu. Redan har vi populära Fantasy! och Svavelvinter samtidigt som ett nytt Drakar och demoner är på väg, och crowndfundingen för Eon går som tåget. 

Inte en lätt sits för ett nytt spel med ett konstigt namn.

Hurra för Riotminds!

18 april 2014 — 6 Comments

TrudvangChronicles_LogoENG

Riotminds omtalade ”bomb” presenterades idag och består av en ny version av Götterdämmerung (känt sedan tidigare), en helt ny onlinetjänst, en ny version av Drakar och demoner, samt att DoD lanserad på engelska under namnet Trudvang chronicles.

Det mest intressanta här är onlinetjänsten, som innehåller allt den gamla versionen inte gjorde: Automatiserade tärningsslag, rollpersonsskapande, chatt, videokonferenser, med mera. Tjänsten är ”optimerad för dator (stationär och laptop) och läsplatta men kommer att gå att nå även via en smartphone”. Vad det innebär att något ”går att nå” från en mobil vettefan; någon sorts begränsning av funktionerna kanske?

Redan finns det en del tjänster av liknande slag som fungerar ok, Fantasygrounds till exempel, men än så länge har jag inte stött på något som faktiskt är genuint bra. Om Riot har lyckats knäcka den nöten, och skärmdumparna ser onekligen lovande ut, så kan det här bli riktigt stort.

Angående den andra stora nyheten, att en DoD lanseras på engelska, så är det bara att applådera och, eventuellt, säga ”What took you so long?”. Riots största tillgång har alltid varit spelvärlden Trudvang, en setting med enorm potential och det är ett naturligt nästa steg att göra den tillgänglig för en större publik.

Om jag får önska något så är det att Riotminds passar på att ”reboota” värden, för just nu är Trudvang en ganska överskådlig kampanjplats. Otaliga faktaspäckade böcker och äventyr gör det lite svårt för en nykomling, eller till och med en återkommande turist som jag, att veta var man ska börja.

Hurra och lycka till, Riotminds!

Nytt avsnitt av FAQ-podden! Drakbebisar, besvikna smeder, Chromecast, och en massa annat. Lyssna på iTunes, via RSS, på faqpod.se, eller direkt här nedan:

av45

Måstelyssning: Fria ligan spelar ”Mutant: År noll” i P3.

Det kom en fråga på Twitter.

Vi har här att göra med klassikt rollspelsproblem. Rollpersonerna är jagade av lönnmördare (vi förutsätter att de är skickliga sådana) och risken för att de ska bli mördade i sin sömn är överhängande. Åtminstone om spelledaren använder mördarna så effektivt som möjligt.

Mitt första tips är detta: Låt inte rollpersonerna dö i sömnen. Som frågeställaren konstaterar så är detta sällan en populär grej, och hela poängen med rollspel är att ha roligt.

Jag tänker så här: Varför skulle ens en lönnmördare vilja döda en person när den ligger och sover? Att bryta sig in i ett hem, eller värdshus, och smyga genom rummen är en bökigt process. Någon kanske vaknar och måste på toa, saker kan ligga på golvet, möbler kan ha flyttats, målet kanske inte kan sova just den natten. Risken för upptäckt är hög, det är svårt att fly – ja, det är helt enkelt för många osäkra variabler.

Lönnmördare gillar inte osäkerhet, de gillar kontroll. De gillar när allt sker på deras villkor.

Tänk på hur det ser ut i verkligheten. Var sker de flesta mord, kidnappningar och fall av misshandel? På öppen gata. En skicklig lönnmördare jobbar som en ficktjuv, den slår till och försvinner i folkmassan. Och framför allt: En skicklig lönnmördare lär sig sitt offers rutiner och vet i förväg var och när offret kommer vara. Det är ingen slump att så många skurkar skjuts ihjäl när de sitter på sin favoritkrog, eller att företagsledare kidnappas på vägen hem från jobbet. Människor är vanedjur.

Ett av de främsta argumenten för att Olof Palme inte utsattes för ett planerat attentat är att ingen jävel kunde ha förutsatt vad han skulle göra den där februarikvällen. Han visste det inte ens själv; biobesöket var en spontan idé. Likaledes är det ytterst osannolikt att en mördare skulle kunnat förutsäga paret Palmes väg hem från bion, av den enkla anledningen att de aldrig brukade ta den vägen hem.

Om inte … om inte någon hade stämt möte med Palme i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Sedär, där har ni en annan fiffig strategi lönnmördarna kan använda sig av. Boka helt enkelt ett oskyldigt möte med rollpersonerna.

Tricket är att ge rollpersonerna en chans. En chans att upptäcka att någon håller på att kartlägga och spionera på dem, en chans att reagera på, eller efter, ett överfall.

Med det sagt så ska det vara svårt att överleva ett attentat från en sekt av skickliga, förberedda, lönnmördare. Det ska vara en verklig risk att stryka med, och lättnaden efteråt ska vara i paritet med att ha överlevt en drakattack.

En faktor jag inte tagit upp ännu är just att det rör sig om en sekt lönnmördare, alltså en religiös sammanslutning av något slag. Sekter brukar ha olika levnadsregler som de följer slaviskt, och om rollpersonerna känner till några av dessa så kan de använda dem till sitt försvar. Sekten kanske betraktar söndagen som vilodag, anser att menstruationsblod är det oheligaste av det oheliga, inte får skada katter, eller vad det nu må vara.

Just lönnmördarsekter lär ha extra många ritualer och doningar, det är ju mycket skuldkänslor som dövas.

Sammanfattning: Lönnmördare tar så få risker som möjligt, så därför smyger de inte in i hus och mördar folk i sängen. Nej, de väntar tills offret är vaket och på väg till jobbet.