Truppförflyttningar

Imgur
Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

Har rollspelare dålig fantasi?

Bristen på fantasi i Rollspelssverige är beklämmande.

Jag har diskuterat detta tidigare här på bloggen, men ämnet aktualiserades åter i det senaste avsnittet av Fria ligans podd. Ursäkta om jag upprepar mig lite, men det här är ett ämne jag inte riktigt kan sluta tänka på.

I stort sett vartenda rollspel som släpps i Sverige just nu är baserat på, inspirerat av, eller en ny version av ett äldre rollspel. Eller på en bok. Några exempel:

  • Drakar och demoner, Eon, Mutant, Järn, Ensamma vargen, Western, En garde!, Coriolis 2, Symbaroum med flera – gamla rollspel.
  • Spelet om Morwhayle, Svenska kulter – böcker.
  • Svavelvinter – både och.

Även övriga spel är svåra att klassa som nya idéer, och man får gräva ganska djupt i indie-lådan för att hitta något som testar nya genrer.

Det är givetvis lättare att sälja ett spel om man har ett känt varumärke, eller om man kan säga “det här är vår version av Ereb Altor”, “mitt försök att göra ett Drakar och demoner”. Självklart.

Samtidigt är det konstigt att en så liten hobbybransch som rollspel håller på att gå samma öde till mötes som Hollywood: Idel nya versioner av gammal skåpmat.

Jag tror det finns en djupare anledning till det här, något som inte bara handlar om vad som säljer. Jag tror kort och gott att rollspelare har ganska dålig fantasi.

Bevis? Se er omkring. Så gott som alla rollspelsäventyr som någonsin funnits till försäljning är karbonkopior av varandra – det finns 5–6 olika ingredienser som används i olika förutsägbara kombination. Vidare: Fundera på merparten av de hemmasnickrade äventyr och kampanjer ni spelat. Nog är det mesta sig ganska likt, eller hur? Slutligen, om rollspelare är så jäkla fantasifulla, hur kommer det sig att nästan alla rollspel tillhör genren fantasy?

Hela OSR-trenden går ju ut på att diskutera huruvida en barbarian ska ha d8 eller d10 i hit dice. Det är så långt fantasin sträcker sig.

Nu ska jag (fortsätta) generalisera något djävulskt. Jag tror att rollspel i högre grad än många andra hobbys lockar till sig människor som finner en trygghet i regler. Som gillar att ha ramar att agera inom. I min egen erfarenhet finns det en överrepresentation av folk som kanske inte är jättebegåvade på det sociala planet, till exempel. Jag var själv en av dem en gång i tiden.

Om ens fantasi hela tiden regleras, vare sig av ett regelsystem eller en spelvärld, så ser jag det inte som osannolikt att man blir jäkligt bra på att fantisera ihop grejer inom detta ramverk, men att det blir desto svårare att hitta på saker utanför. Man håller sig där man känner sig trygg. Ett begränsat område som man vet allt om.

Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att detta är dåligt. Jag försöker bara hitta en förklaring till varför, i en hobby där pengar sällan har någon betydelse (för det finns inga), alla aktörer gör samma saker om och om igen.

Kanske är det bara så att rollspel lockar till sig fantasy-entusiaster, och att de enbart vill ha fantasy? Eller snackar vi om det mänskliga behovet av upprepningar, som när barn vill höra samma saga 100 gånger eller när man marathonkollar på How I met your mother? Eller handlar det bara om att hobbyn hamnat i någon form av loop – man tror sig veta att folk bara vill ha fantasy, så därför skriver man fantasy, vilket spär på känslan att det bara är fantasy som går hem?

Det är även fascinerande att så mycket fantasi och påhittighet läggs ner i att uppfinna nya regler, men att dessa sedan används i samma gamla världar. Går all kreativ energi åt till att hitta på nya sätt att rulla tärning?

Vad tror ni? Varför ser utbudet ut som den gör?

Så jävla bra

Agent Carter

Jag var inte alls pepp på Marvels nya tv-serie Agent Carter. Efter att ha tittat lite på Agents of SHIELD och verkligen inte gillat den, så kändes en Captain America-spin off förlagd till 40-talet inte alltför lockande.

Så korkad jag var.

Agent Carter är en fantastisk tv-serie. Den är rolig, välspelad och spännande. Och snygg! Jäklar vad snygg den är.

Jag sitter här och försöker komma på något som är dåligt med serien, men får inget napp. Internet har låtit mig förstå att många tycker att den sexism huvudpersonen Peggy Carter får utstå är övertydlig. Jag vet inte jag. Snarare känns trakasserierna kanske lite väl milda för att vara på en mansdominerad machoarbetsplats 1946. “Sådär är det ju idag”, som en kompis sa.

Peggy Carter, spelad av Hayley Atwell, är ett kapitel i sig. Hon är en karaktär som garanterat kommer att ansluta sig till populärkulturens panteon av kick ass-brudar: Buffy, Scully, Xena, Ripley, Zoe med flera. Så – jävla – bra.

Agent Carter finns på Netflix. Se den nu!

Manligheten krisar inte

Imgur

“Manligheten är i kris”. Känner ni igen det uttalandet? Ni borde, för det har gastats från takåsarna i decennier nu. Allra senast av Bear Grylls i dagens DN.

Bullshit, så klart. Jag har ingen, absolut ingen, respekt för de som upprepar detta nonsens. “Manligheten är i kris, buhu, för jag får inte behandla kvinnor hur jag vill längre. Buhu, jag driver ankarlös genom livet för att min rätt att våldta utan konsekvenser är hotad. Ack och ve, jag kan inte längre upprätthålla en livsstil som kräver att min fru agerar tjänstefolk åt mig! Ååååå hur ska jag överleva i en värld där min muskelmassa inte längre är min viktigaste egenskap?!”

Än värre är att alla såna här artiklar, oavsett vinkel, upprätthåller myten om att det faktiskt finns en manlighet. Vilket det såklart inte gör. Eventuellt kan det finnas en övergripande (hetero) manlig kultur som förenar många män, men att tala om en mytisk “manlighet” är nonsens.

Så för att sammanfatta manlighetens kris:
1. Det finns ingen manlighet.
2. Om den ändå skulle finnas så är den inte i kris.
3. Det är på höjden specifika män som krisar.
4. Det är inte synd om dessa män.

Nu kan världen gå vidare.

Datorerna och mobbningen

På slutet av 80-talet, när jag gick i högstadiet, så ansågs jag och mina kompisar konstiga för att vi var intresserade av datorer. Även om vi inte var mobbade per se, så tycks det under 70 och 80-talet inte vara ovanligt att datorintresse sågs som en anledning att just mobba någon. Det är viktigt att poängtera att egenskaper hos offret aldrig är den egentliga orsaken till mobbning, och att mobbare alltid hittar något att hänga upp sina trakasserier på, men jag tycker ändå att ett svepskäl kan säga något om sin samtid. På 80-talet var “intresse för ny teknik” något så konstigt att det kunde användas som en ursäkt för att spöa upp någon på en skolgård.

Idag, när nya gadgets blivit en religion, ter det sig som fullständigt bisarrt. Jag har svårt att tänka mig att kidsen i dag blir mobbade för att de håller sig ajour med nya appar och Iphone-versioner, och jag har inte heller fått intrycket av att äldre generationer trakasserade klasskamrater som, typ, gillade motorer och bilar.

Då uppstår frågan varför datorer ansågs så suspekt under ett par decennier i 1900-talets senare hälft. I ett samhälle som både tidigare och senare välkomnat nya uppfinningar med öppna armar, varför var det annorlunda i det här fallet?

Trots flera slappa googlingar kan jag inte hitta något nom förklarar det här, och jag tvingas därför att försöka tänka ut något själv. Jag ser två olika spår: Datornördarna bestod av den typ av personer som alltid lidit hög risk för att mobbas (introverta, osportiga, plugghästar etc), eller att populärkulturen hade redan slagit fast att datorer var töntigt (lex Revenge of the nerds).

Några andra skäl har jag svårt att se, men skriv gärna en kommentar du har någon annan teori.

Slutligen undrar jag vad som är det vanligaste svepskälet för mobbning idag, och vad det säger om tiden vi lever i nu. Jag gissar att alla gamla evergreens fortfarande används – fet, ful, konstig, klen, etc – men finns det någonting som barn mobbas för idag som inte förekommit tidigare?

Inget är mer naturligt än häxor i Bergslagen

När jag såg Cirkeln på bio igår så slog det mig hur bra den här typen av ockulta övernaturligheter fungerar i svenska miljöer. Det är inte många fantastikgenrer man kan säga det om.

Aliens i Sverige? Vad ska de hit att göra? Infiltrera regeringen? Lasra sönder Turning torso från rymden? Det funkar bara inte.

Superhjältar? Jag kan tänka mig få saker lökigare än om Stålmannen skulle swisha ner utanför Star Pizzeria i Malmköping för att haffa en rånare. Och vad skulle ens en svensk Spindelman göra? Svinga sig fram och tillbaka mellan Hötorgsskraporna? Funkar inte.

Här sitter dock magin som en keps. På något sätt passar den in i den svenska miljön på ett sätt som inte ens en vanlig actionrulle gör, och på samma vis som Låt den rätte komma in sömlöst fogade samman vampyrer och 80-talets Blackeberg, får Cirkeln tonårshäxor i Bergslagen att kännas som det mest självklara i världen.

Mycket har redan skrivits om hur bra skådespelerskorna är och hur väl filmen skildrar tonårens många vedermöder: vänskap, mobbning, olycklig kärlek, struliga föräldrar, ångest. Där har jag inget att tillägga annat än att när vi lämnade bion så sa mitt sällskap “Även om de tagit bort all magi så skulle det ändå varit en jävligt bra film”.

Gör dig själv en tjänst och gå och se Cirkeln omedelbart. Den inte perfekt – den förlitar sig till exempel för mycket på stämningsmusik för min smak – men är en så pass spännande, vacker och sorglig film att man inte kan annat än att älska den.

Jordan och jag

Häromdagen läste jag klart A memory of light, den 900 sidor tjocka sista delen i Robert Jordans The wheel of time. Det här inlägget kommer inte handla så mycket om vad jag tyckte om boken (det kommer senare), utan är en betraktelse av mitt förhållande till bokserien.

Jag började läsa WoT när jag var 15 år gammal. Nu är jag 37. Det känns väldigt konstigt. Det här är böcker jag haft en aktiv relation till i hela mitt vuxna liv – i bland en positiv sådan, ibland en negativ.

WoT var min första riktiga fandom. Jag upptäckte böckerna samtidigt som jag fick internet, och min första webbsökning någonsin var “robert jordan” – en sökning som ledde till en hemsida där olika frågetecken, mysterier och profetior i böckerna diskuterades. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till litteratur för mig. WoT-fansen ägnade sig åt detaljstudier, nästan detektivarbete, för att försöka lista ut vad som egentligen pågick. Var finns Demandred? Vad betyder Mins visioner? Är Olver en ny inkarnation Gaidal Cain? Är Rand galen? Teorierna var många, avancerade och, i efterhand, ofta förvånansvärt träffsäkra. Det dröjde inte länge innan jag själv drogs in i diskussionerna och började ägna oerhört mycket tid på epostlistan RJL, usenet och diverse webbforum. Jag närstuderade, ja rentav pluggade, WoT på ett sätt jag aldrig gjort med en bok varken förr eller senare. (Och då har jag ändå läst Litteraturvetenskap i två år.)

Sen kom besvikelserna. A crown of swords (1996) var svår att gilla och The path of daggers (1998) riktigt träig. När jag läste Winter’s heart (2000) så kunde jag bara konstatera faktum: Jordan hade blivit dålig. Crossroads of twilight (2003) köpte jag inte ens utan lånade på biblioteket där jag jobbade, och Knife of dreams (2005) sket jag i helt.

Likt många fans som tappat tron slog jag över åt andra hållet: Robert Jordan var ett skämt, en författare man skrattade åt, en symbol för allt som var dåligt med fantasygenren. Jag tog alla tillfällen jag fick att snacka skit om The wheel of time; inte ens när Jordan dog kunde jag låta bli att kommentera hur usel han var.

Det dröjde det fem hela år, till våren 2010, innan jag läste Knife of dreams. Då hade Brandon Sanderson tagit över rodret och hunnit skriva sin första bok, The gathering storm, och jag antar att jag var för nyfiken för att kunna låta bli att läsa den. Jag hade dessutom läst Sandersons Elantris och Mistborn-trilogi och gillat dem skarpt.

Sandersons tolkning av WoT var kanske inte alltid briljant, men för första gången på ett decennium började handligen gå framåt. Trådar knöts ihop, saker hände, bifigurer och -handlingar röjdes ur vägen, och i slutet av varje bok fanns det färre frågetecken än i början. Jag kom plötsligt ihåg varför jag en gång i tiden älskat böckerna så mycket, något jag helt glömt bort i min bitterhet över Jordans förfall. Världsbygget, de många karaktärerna (lika delar fascinerande och frustrerande), referenserna till mytologi, religion och historia, alla små påskägg som väntade den som orkade leta efter dem.

När den sista boken släpptes 2012 köpe jag den direkt, men det har dröjt ändå tills nu för mig att läsa den. Två år. Tidigare kunde jag inte sätta ord på varför jag dröjde, men nu när jag väl har brännt igenom den så tror jag att jag förstår. Jag var rädd.

När jag till slut la i från mig boken kände jag mig genuint ledsen. Den här bokserien var en direkt länk till mitt 15 åriga jag. Världen, karaktärerna… jag delade dem med den där blyga grabben som hellre stoppade näsan i en bok än pratade med tjejer. De förenade oss. Och inte bara med honom – WoT har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Oavsett var jag varit, vilken roll jag iklätt mig, så har Jordans berättelse funnits där. På mitt pojkrum. I min första lägenhet. I korridoren i Lund när jag pluggade. I min andrahandsetta i Karlskrona. När jag var sambo. Idag.

När jag slog igen A memory of light kändes det som att jag tog farväl av den sista biten av min ungdom, klippte av den där tråden till det förlutna och vinkade adjö till mitt forna jag.

Hej då 15-åriga Magnus. Du var fin.

Känslan man hade när man var liten

Jag tänkte på det för första gången när jag såg JJ Abrahms film Super 8. Sen funderade jag en del på det när Simon Stålenhags bilder, de som senare blev Ur varselklotet, började cirkulera. Och sedan jag såg trailern till Turbo kid för några veckor sedan så har jag inte kunnat sluta grubbla på det. Tre är en trend, så att säga.

Det verkar nämligen som att vi har fått en ny sorts nostalig på halsen.

Vanlig nostalgi handlar, i den här kontexten, om att återuppleva sin barndom eller annan förfluten period man har varma känslor för. Det kan göras på många olika sätt i konsten; från att försöka skildra den period man växte upp i, till att ta företeelser från en period och göra om dem i modern tappning. Det förra manéret har gett oss otaliga barndomsskildringar, från Mitt liv som hund till Stay by me, och det senare en uppsjö remakes och filmer om 80-talsleksaker.

Nu börjar vi se en förändring i hur nostalgin tar sig uttryck. I såväl Ur varselklotet, Turbo kid och Super 8 blir nostalgin inte en skildring av en tidsperiod, inte heller berättelse om en leksak från tidsperioden, utan ett försök att gestalta hur det kändes när man lekte som liten.

Super 8 är i princip vad man fantiserade om med sina polare efter man sett ET; Kid turbo skulle lika gärna kunna vara vad jag och mina kompisar lekte efter vi kollat på Mad Max 2; och Ur varselklotet är mer eller mindre uttalat ett försök att fånga den sense of wonder som så lätt uppstod när man var ute och latjade.

Även i en bok som Låt den rätte komma in kan man se det här – notera till exempel hur central lekplatsen är för handlingen.

Det nya är egentligen inte att återskapa sin barndoms lekar – det är till exempel välkänt att Shigeru Miyamoto inspirerades av sina ungdomsminnen från landet utanför Kyoto när han skapade Zelda – utan att hälla in dem i sin barndomsmiljö. Som om Zelda hade utspelat sig i 60-talets Japan istället för Hyrule.

Jag ser denna trend, om man kan kalla den så, som en reaktion på ett allt mer rigidt förhållningssätt till nostalgi, främst karaktäriserad av en hjord av formulaiska nytolkningar av gamla tv-serier, filmer, prylar och serier som sakta men säkert gjort det svårare för oss att få den där nostalgiska kicken. Det som då finns kvar är själva fantasin; tankarna och känslorna som inte är knutna till ett specifikt leksaksfranchise eller en viss plats, utan fristående entiteter inspirerade av dem.

Inte He-Man, utan alla galna infall man fick när man lekte med sina “gubbar”.

10 bevis för att ”The wheel of time”-piloten är det bästa som hänt

Plötsligt finns det ett pilotavsnitt till en ”The wheel of time”-tvserie på YouTube. Många har dissat avsnittet, kallat det fult och löjligt och en skymf mot Robert Jordans minne. Men de har fel. ”The winter dragon” är den bästa fantasy som någonsin filmats, och det ska jag bevisa nu – i tio punkter.

1) Lews Therin Telamons kostymkostymenDen är grå och sitter jättebra på skådespelaren Max Ryan, men framför allt visar kostymen direkt att, wow, här är det något nytt som händer.

2) HjuletSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.35.52Det är tidens hjul, och det brinner i det. SÅ COOLT. På många sätt sammanfattar det allt som Wheel of time handlar om. Jäkligt smart gjort.

3) DockornaSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.56Aldrig har trasdockor känts så viktiga i en tv-serie – de är bokstavligt talat överallt. Stämningsfullt! (Och dessutom en bra illustration av förhållandet Dark One/Forsaken.)

4) DekorenDekorenSpeciellt de där fågelstatyerna fångar WoT-känslan perfekt. Mer! Mer! (Dessutom: häftig foreshadowing.)

5) Billy Zane som IshmaelishmaelFörrädisk, svartklädd, snubblande över orden. Precis som man föreställde sig när man läste böckerna. Ren jävla ondska.

6) Homage till fansen!Skärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.23En oerhört subtil referens till böckerna syns när familjen Telamon sitter på golvet och spelar spel. (Hint: Det är ett spel.)

7) DolkenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.40.31Formodligen en sa’angreal. Designen vittnar om att någon verkligen satt sig in i böckerna och fattat dem. Sån fingertoppskänsla! The age of legends har aldrig känts mer fascinerande.

8) ScenenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.41.38Visst, man kan ha sina invändningar mot det här avsnittet, men ingen kan ifrågasätta produktionens mod i valet av scen. Att låta hela det första avsnittet baseras på prologen i ”The eye of the world” är utan tvekan ett genidrag. Man kommer så nära karaktärerna, och får en känsla för resten av serien direkt.

9) GalenskapenlttMax Ryans tolkning av en man som tappat minnet och blivit fullständigt galen är spot on. Sakta sakta tar han med oss på Lews Therin Telamons förskräckliga uppvaknande.

10) SlutetSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.42.59I boken slutade prologen med att LTT gick bananas och typ atombombade sig själv. Ett uppenbart misstag av Robert Jordan, som annars inte befattade sig med så vulgära berättartekniska trix. I tv-serien har man valt ett mer passande, mer jordanesque, avslut på sagan om Lews Therin Telamon.

Bubblare: The one powerSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.50.15När LTT omfamnar Saidin och låter magin spraka – då vet man att man är hemma! Har aldrig fått så mycket gåshud av specialeffekter tidigare.

Mer info om piloten hittar du här.

Refuseringsbrevets poetik

I höstas skickade jag in en samling dikter till en rad olika förlag. Manuskriptet hade arbetsnamnet “Semestermaskinen” och bestod uteslutande av olika dikter jag hittade när jag satt och bläddrade i gamla dagböcker, och jag hade egentligen inga förhoppningar om att något förlag skulle nappa för texterna var i ärlighetens namn ganska dåliga. Här är ett exempel:

Ljudet av skrattande kompisar

Mitt självförtroende håller på att
krossas. Må de dö allihop!
Vinden ven över den öde heden när
den första klyschan gjorde entré
Undrar hur länge den här boken kommer hålla? Sommaren ut? Nja.
Jag dammsög under texten idag
Ordentligt. Fett dammigt! Vände
även på den så att det katten rivit
sönder inte syns. Ha!

Och här är ett till:

Somliga har för mycket fritid

Fan, undrar hur länge jag
suttit och skrivit detta.
Nu får det vara nog.

Givetvis var inget förlag intresserat, och de opersonliga refuseringsbreven har trillat in ett efter ett. Låt oss titta lite närmre på dem. Vad är ett refuseringsbrev? Hur formuleras det, och vad är det egentligen som sägs?

Så här skrev Albert Bonniers förlag:

Hej Magnus,

Tack för att vi fått läsa och överväga din bokidé. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av “Semestermaskinen”.

Vi tar emot ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Bonniers inleder med en personlig hälsning – eller i alla fall med att använda mitt namn. Artigt! Ordet “bokidé” är väldigt intressant, nästan som en litterär orkidé. Vad är ens en bokidé, och är det inte lite väl dissigt att kalla ett manuskript för en idé? Jag tänker mig att bokidé snarare är något i nivå med “Jag funderar på att skriva en bok om en katt och en arkivarie som löser brott”.

Vi går vidare. Så här refuserar Brombergs bokförlag ett manuskript:

Hej,

Vi har nu läst din diktsamling Semestermaskinen som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning.

Tyvärr måste vi tacka nej. Lyrik är en väldigt liten del i vår utgivning och vi ser ingen möjlighet att ge ut dina dikter. Den lyrik vi ger ut är oftast i antologiform eller av författare som vi samarbetat länge med och där lyrik är en del i deras produktion.

Vi önskar dig varmt lycka till på annat håll.

Till skillnad från Bonniers så ursäktar sig Brombergs mer, nästan som att de inte riktigt vill stå för refuseringen. Här är det inget “Vi har beslutat oss”, utan istället får man en liten utvikning med subtexten att, åh, om ändå de haft möjlighet att ge ut mer lyrik så hade de självklart gett ut även detta, typiskt vilken osis! Vilket såklart är bullshit; mitt manuskript hade inte blivit utgivet om så Brombergs gav ut tio diktsamlingar i veckan. Jag uppskattar dock att de försöker ge mig en “soft landing”.

W&W är rakare:

Hej Magnus!

Tack för att vi har fått läsa ditt manus Semestermaskinen. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras

Vänliga hälsningar

Nu börjar det likna något. “Inte tillräckligt övertygande för att publiceras” ska bli min nya Twitter-bio. Det är sånt här man vill höra när man refuseras: hårda, kränkande ord och inte några jäkla ursäkter. Mycket bra, W&W!

Slutligen har vi det lilla nystartade Sjuttonde förlaget:

Hej och tack för att vi fick läsa Semestermaskinen!

Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok ska vi dels känna att den passar Sjuttonde förlaget, dels känna att vi kan göra dig och ditt manus rättvisa.

Vi har tyvärr ingen möjlighet att ge utförligare kommentarer på manuset annat än i undantagsfall.

Lycka till!

Allt gott

Som ni kan se är det här det flummigaste refuseringsbrevet. Det är mycket snack om att “känna”. Vad har känslor med saken att göra? Jäkla hippies! Däremot är det mycket trevligt med hela två avslutningsfraser – “Lycka till!” och “Allt gott” – även om det styrker min hippieteori.

Sammantaget är jag besviken på breven. Det finns ingen skärpa i formuleringarna; texterna präglas av en osäkerhet och ängslighet och lyckas bara knappt förmedla sitt budskap.

Inte konstigt att förlagsbranschen är i kris.