Grand Tour

Grand Tour

“Grand tour” var ett fenomen vanligt bland europeisk överklass under perioden 1660–1840. Den gick i princip ut på att rika ungdomar skickades runt på en “turné” mellan olika städer i Europa, med syftet att kidsen skulle öva på sina spåkfärdigheter, se världen, uppleva konst och andra kulturer, gå i läro hos kända mästare, hälsa på vänner och släktingar samt knyta värdefulla kontakter.

En vanlig resa för en brittisk yngling kunde gå från Dover, över kanalen och vidare till Paris, Genève, Turin, Florence, Rom och så vidare. Många olika färdvägar och destinationer förekom och varierade över decennierna.

Jag tänker givetvis att Grand tour-traditionen skulle funka hur bra som helst som ramberättelse i en rollspelskampanj.

Den skapar en legitim ursäkt för rollpersonerna att färdas runt mellan olika exotiska platser och städer, söka upp intressanta människor och råka ut för allehanda äventyr. Resorna i sig kan vara fyllda med faror och hinder, och i städerna väntar intriger, romantik och möjligheten till grava sociala klavertramp.

Vill man inte spela rikemansbarn så kan rollpersonerna vara tjänstefolk, lärare, livvakter eller andra som kan tänkas följa med på resan. Då kan en betydande del av kampanjen gå ut på att rädda ungdomarna ur knipor och i allmänhet hålla dem vid liv.

Det är ett perfekt upplägg om man vill ägna sig åt “culture gaming”, eller för den delen om man bara har en cool värld att visa upp.

Vad fan är det som pågår?

Imgur

En konstig sak inträffade i höstas. Jag, vuxna människa, insåg att jag gått och blivit ett fan av podden Crazy town. Kan man ens bli ett fan när man passerat de trettio? Alltså, jag fattar att man kan fortsätta nära en fandom som man skaffade sig som ung, men att dra på sig en ny? Nu? Tydligen. Det är ju helt bisarrt.

Saken blir ju inte bättre av att jag fanboyat ner mig i två personer i min egen ålder (ja faktiskt lite yngre) som jag då och då springer på ute på krogen. Vad är det för sjuk relation att ha till andra människor? Det är en sak att digga dem man aldrig kommer att träffa – jag har inga problem med att tycka att exempelvis Tina Fey och alla i Community är fantastiska – men att gå runt och beundra folk jag ibland ser på tbanan? Det känns ovärdigt.

Mitt problem, tror jag, är att jag väldigt lätt blir just ett fan. “Agent Carter är det bästa tv-serien i hela världen!” “Dan Harmon är en gud!” “Symbaroun är SÅ MYCKET BÄTTRE än Eon.” “Alla som inte gillar frukt i mat ska döööööö!”

Ibland känns det som att hela samhället bara är pepp, hype och squee mest hela tiden, nästan oavsett vad det gäller. Den som lyckas prestera ens det minsta hyllas som ett geni, och det tävlas i vem som älskar hen mest. Näthatets snälla men naiva tvilling, så att säga.

Samtidigt som vi idoliserar fler människor än någonsin så är avståndet mellan oss och våra idoler nästan obefintligt, och därifrån tror jag min obekvämhet med att vara ett fan kommer. Det är som om jag i tonåren hade suttit hemma och läst The wheel of time och sen gått ner till centrum – och där sett en lätt berusad Robert Jordan ragga på nån blondin.

Det är svårt för min hjärna att se människan och idolen samtidigt. Å ena sidan är det en göttig känsla att vara ett fan, å andra sidan är det ganska sunkigt att vara så imponerad av någon. Rimligast vore att konstatera “där är en människa vars yrkesskicklighet jag beundrar”.

Jag kanske ska försöka med det.

Truppförflyttningar

Imgur
Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

Har rollspelare dålig fantasi?

Bristen på fantasi i Rollspelssverige är beklämmande.

Jag har diskuterat detta tidigare här på bloggen, men ämnet aktualiserades åter i det senaste avsnittet av Fria ligans podd. Ursäkta om jag upprepar mig lite, men det här är ett ämne jag inte riktigt kan sluta tänka på.

I stort sett vartenda rollspel som släpps i Sverige just nu är baserat på, inspirerat av, eller en ny version av ett äldre rollspel. Eller på en bok. Några exempel:

  • Drakar och demoner, Eon, Mutant, Järn, Ensamma vargen, Western, En garde!, Coriolis 2, Symbaroum med flera – gamla rollspel.
  • Spelet om Morwhayle, Svenska kulter – böcker.
  • Svavelvinter – både och.

Även övriga spel är svåra att klassa som nya idéer, och man får gräva ganska djupt i indie-lådan för att hitta något som testar nya genrer.

Det är givetvis lättare att sälja ett spel om man har ett känt varumärke, eller om man kan säga “det här är vår version av Ereb Altor”, “mitt försök att göra ett Drakar och demoner”. Självklart.

Samtidigt är det konstigt att en så liten hobbybransch som rollspel håller på att gå samma öde till mötes som Hollywood: Idel nya versioner av gammal skåpmat.

Jag tror det finns en djupare anledning till det här, något som inte bara handlar om vad som säljer. Jag tror kort och gott att rollspelare har ganska dålig fantasi.

Bevis? Se er omkring. Så gott som alla rollspelsäventyr som någonsin funnits till försäljning är karbonkopior av varandra – det finns 5–6 olika ingredienser som används i olika förutsägbara kombination. Vidare: Fundera på merparten av de hemmasnickrade äventyr och kampanjer ni spelat. Nog är det mesta sig ganska likt, eller hur? Slutligen, om rollspelare är så jäkla fantasifulla, hur kommer det sig att nästan alla rollspel tillhör genren fantasy?

Hela OSR-trenden går ju ut på att diskutera huruvida en barbarian ska ha d8 eller d10 i hit dice. Det är så långt fantasin sträcker sig.

Nu ska jag (fortsätta) generalisera något djävulskt. Jag tror att rollspel i högre grad än många andra hobbys lockar till sig människor som finner en trygghet i regler. Som gillar att ha ramar att agera inom. I min egen erfarenhet finns det en överrepresentation av folk som kanske inte är jättebegåvade på det sociala planet, till exempel. Jag var själv en av dem en gång i tiden.

Om ens fantasi hela tiden regleras, vare sig av ett regelsystem eller en spelvärld, så ser jag det inte som osannolikt att man blir jäkligt bra på att fantisera ihop grejer inom detta ramverk, men att det blir desto svårare att hitta på saker utanför. Man håller sig där man känner sig trygg. Ett begränsat område som man vet allt om.

Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att detta är dåligt. Jag försöker bara hitta en förklaring till varför, i en hobby där pengar sällan har någon betydelse (för det finns inga), alla aktörer gör samma saker om och om igen.

Kanske är det bara så att rollspel lockar till sig fantasy-entusiaster, och att de enbart vill ha fantasy? Eller snackar vi om det mänskliga behovet av upprepningar, som när barn vill höra samma saga 100 gånger eller när man marathonkollar på How I met your mother? Eller handlar det bara om att hobbyn hamnat i någon form av loop – man tror sig veta att folk bara vill ha fantasy, så därför skriver man fantasy, vilket spär på känslan att det bara är fantasy som går hem?

Det är även fascinerande att så mycket fantasi och påhittighet läggs ner i att uppfinna nya regler, men att dessa sedan används i samma gamla världar. Går all kreativ energi åt till att hitta på nya sätt att rulla tärning?

Vad tror ni? Varför ser utbudet ut som den gör?

Så jävla bra

Agent Carter

Jag var inte alls pepp på Marvels nya tv-serie Agent Carter. Efter att ha tittat lite på Agents of SHIELD och verkligen inte gillat den, så kändes en Captain America-spin off förlagd till 40-talet inte alltför lockande.

Så korkad jag var.

Agent Carter är en fantastisk tv-serie. Den är rolig, välspelad och spännande. Och snygg! Jäklar vad snygg den är.

Jag sitter här och försöker komma på något som är dåligt med serien, men får inget napp. Internet har låtit mig förstå att många tycker att den sexism huvudpersonen Peggy Carter får utstå är övertydlig. Jag vet inte jag. Snarare känns trakasserierna kanske lite väl milda för att vara på en mansdominerad machoarbetsplats 1946. “Sådär är det ju idag”, som en kompis sa.

Peggy Carter, spelad av Hayley Atwell, är ett kapitel i sig. Hon är en karaktär som garanterat kommer att ansluta sig till populärkulturens panteon av kick ass-brudar: Buffy, Scully, Xena, Ripley, Zoe med flera. Så – jävla – bra.

Agent Carter finns på Netflix. Se den nu!

Manligheten krisar inte

Imgur

“Manligheten är i kris”. Känner ni igen det uttalandet? Ni borde, för det har gastats från takåsarna i decennier nu. Allra senast av Bear Grylls i dagens DN.

Bullshit, så klart. Jag har ingen, absolut ingen, respekt för de som upprepar detta nonsens. “Manligheten är i kris, buhu, för jag får inte behandla kvinnor hur jag vill längre. Buhu, jag driver ankarlös genom livet för att min rätt att våldta utan konsekvenser är hotad. Ack och ve, jag kan inte längre upprätthålla en livsstil som kräver att min fru agerar tjänstefolk åt mig! Ååååå hur ska jag överleva i en värld där min muskelmassa inte längre är min viktigaste egenskap?!”

Än värre är att alla såna här artiklar, oavsett vinkel, upprätthåller myten om att det faktiskt finns en manlighet. Vilket det såklart inte gör. Eventuellt kan det finnas en övergripande (hetero) manlig kultur som förenar många män, men att tala om en mytisk “manlighet” är nonsens.

Så för att sammanfatta manlighetens kris:
1. Det finns ingen manlighet.
2. Om den ändå skulle finnas så är den inte i kris.
3. Det är på höjden specifika män som krisar.
4. Det är inte synd om dessa män.

Nu kan världen gå vidare.

Datorerna och mobbningen

På slutet av 80-talet, när jag gick i högstadiet, så ansågs jag och mina kompisar konstiga för att vi var intresserade av datorer. Även om vi inte var mobbade per se, så tycks det under 70 och 80-talet inte vara ovanligt att datorintresse sågs som en anledning att just mobba någon. Det är viktigt att poängtera att egenskaper hos offret aldrig är den egentliga orsaken till mobbning, och att mobbare alltid hittar något att hänga upp sina trakasserier på, men jag tycker ändå att ett svepskäl kan säga något om sin samtid. På 80-talet var “intresse för ny teknik” något så konstigt att det kunde användas som en ursäkt för att spöa upp någon på en skolgård.

Idag, när nya gadgets blivit en religion, ter det sig som fullständigt bisarrt. Jag har svårt att tänka mig att kidsen i dag blir mobbade för att de håller sig ajour med nya appar och Iphone-versioner, och jag har inte heller fått intrycket av att äldre generationer trakasserade klasskamrater som, typ, gillade motorer och bilar.

Då uppstår frågan varför datorer ansågs så suspekt under ett par decennier i 1900-talets senare hälft. I ett samhälle som både tidigare och senare välkomnat nya uppfinningar med öppna armar, varför var det annorlunda i det här fallet?

Trots flera slappa googlingar kan jag inte hitta något nom förklarar det här, och jag tvingas därför att försöka tänka ut något själv. Jag ser två olika spår: Datornördarna bestod av den typ av personer som alltid lidit hög risk för att mobbas (introverta, osportiga, plugghästar etc), eller att populärkulturen hade redan slagit fast att datorer var töntigt (lex Revenge of the nerds).

Några andra skäl har jag svårt att se, men skriv gärna en kommentar du har någon annan teori.

Slutligen undrar jag vad som är det vanligaste svepskälet för mobbning idag, och vad det säger om tiden vi lever i nu. Jag gissar att alla gamla evergreens fortfarande används – fet, ful, konstig, klen, etc – men finns det någonting som barn mobbas för idag som inte förekommit tidigare?

Inget är mer naturligt än häxor i Bergslagen

När jag såg Cirkeln på bio igår så slog det mig hur bra den här typen av ockulta övernaturligheter fungerar i svenska miljöer. Det är inte många fantastikgenrer man kan säga det om.

Aliens i Sverige? Vad ska de hit att göra? Infiltrera regeringen? Lasra sönder Turning torso från rymden? Det funkar bara inte.

Superhjältar? Jag kan tänka mig få saker lökigare än om Stålmannen skulle swisha ner utanför Star Pizzeria i Malmköping för att haffa en rånare. Och vad skulle ens en svensk Spindelman göra? Svinga sig fram och tillbaka mellan Hötorgsskraporna? Funkar inte.

Här sitter dock magin som en keps. På något sätt passar den in i den svenska miljön på ett sätt som inte ens en vanlig actionrulle gör, och på samma vis som Låt den rätte komma in sömlöst fogade samman vampyrer och 80-talets Blackeberg, får Cirkeln tonårshäxor i Bergslagen att kännas som det mest självklara i världen.

Mycket har redan skrivits om hur bra skådespelerskorna är och hur väl filmen skildrar tonårens många vedermöder: vänskap, mobbning, olycklig kärlek, struliga föräldrar, ångest. Där har jag inget att tillägga annat än att när vi lämnade bion så sa mitt sällskap “Även om de tagit bort all magi så skulle det ändå varit en jävligt bra film”.

Gör dig själv en tjänst och gå och se Cirkeln omedelbart. Den inte perfekt – den förlitar sig till exempel för mycket på stämningsmusik för min smak – men är en så pass spännande, vacker och sorglig film att man inte kan annat än att älska den.

Jordan och jag

Häromdagen läste jag klart A memory of light, den 900 sidor tjocka sista delen i Robert Jordans The wheel of time. Det här inlägget kommer inte handla så mycket om vad jag tyckte om boken (det kommer senare), utan är en betraktelse av mitt förhållande till bokserien.

Jag började läsa WoT när jag var 15 år gammal. Nu är jag 37. Det känns väldigt konstigt. Det här är böcker jag haft en aktiv relation till i hela mitt vuxna liv – i bland en positiv sådan, ibland en negativ.

WoT var min första riktiga fandom. Jag upptäckte böckerna samtidigt som jag fick internet, och min första webbsökning någonsin var “robert jordan” – en sökning som ledde till en hemsida där olika frågetecken, mysterier och profetior i böckerna diskuterades. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till litteratur för mig. WoT-fansen ägnade sig åt detaljstudier, nästan detektivarbete, för att försöka lista ut vad som egentligen pågick. Var finns Demandred? Vad betyder Mins visioner? Är Olver en ny inkarnation Gaidal Cain? Är Rand galen? Teorierna var många, avancerade och, i efterhand, ofta förvånansvärt träffsäkra. Det dröjde inte länge innan jag själv drogs in i diskussionerna och började ägna oerhört mycket tid på epostlistan RJL, usenet och diverse webbforum. Jag närstuderade, ja rentav pluggade, WoT på ett sätt jag aldrig gjort med en bok varken förr eller senare. (Och då har jag ändå läst Litteraturvetenskap i två år.)

Sen kom besvikelserna. A crown of swords (1996) var svår att gilla och The path of daggers (1998) riktigt träig. När jag läste Winter’s heart (2000) så kunde jag bara konstatera faktum: Jordan hade blivit dålig. Crossroads of twilight (2003) köpte jag inte ens utan lånade på biblioteket där jag jobbade, och Knife of dreams (2005) sket jag i helt.

Likt många fans som tappat tron slog jag över åt andra hållet: Robert Jordan var ett skämt, en författare man skrattade åt, en symbol för allt som var dåligt med fantasygenren. Jag tog alla tillfällen jag fick att snacka skit om The wheel of time; inte ens när Jordan dog kunde jag låta bli att kommentera hur usel han var.

Det dröjde det fem hela år, till våren 2010, innan jag läste Knife of dreams. Då hade Brandon Sanderson tagit över rodret och hunnit skriva sin första bok, The gathering storm, och jag antar att jag var för nyfiken för att kunna låta bli att läsa den. Jag hade dessutom läst Sandersons Elantris och Mistborn-trilogi och gillat dem skarpt.

Sandersons tolkning av WoT var kanske inte alltid briljant, men för första gången på ett decennium började handligen gå framåt. Trådar knöts ihop, saker hände, bifigurer och -handlingar röjdes ur vägen, och i slutet av varje bok fanns det färre frågetecken än i början. Jag kom plötsligt ihåg varför jag en gång i tiden älskat böckerna så mycket, något jag helt glömt bort i min bitterhet över Jordans förfall. Världsbygget, de många karaktärerna (lika delar fascinerande och frustrerande), referenserna till mytologi, religion och historia, alla små påskägg som väntade den som orkade leta efter dem.

När den sista boken släpptes 2012 köpe jag den direkt, men det har dröjt ändå tills nu för mig att läsa den. Två år. Tidigare kunde jag inte sätta ord på varför jag dröjde, men nu när jag väl har brännt igenom den så tror jag att jag förstår. Jag var rädd.

När jag till slut la i från mig boken kände jag mig genuint ledsen. Den här bokserien var en direkt länk till mitt 15 åriga jag. Världen, karaktärerna… jag delade dem med den där blyga grabben som hellre stoppade näsan i en bok än pratade med tjejer. De förenade oss. Och inte bara med honom – WoT har varit en röd tråd genom hela mitt liv. Oavsett var jag varit, vilken roll jag iklätt mig, så har Jordans berättelse funnits där. På mitt pojkrum. I min första lägenhet. I korridoren i Lund när jag pluggade. I min andrahandsetta i Karlskrona. När jag var sambo. Idag.

När jag slog igen A memory of light kändes det som att jag tog farväl av den sista biten av min ungdom, klippte av den där tråden till det förlutna och vinkade adjö till mitt forna jag.

Hej då 15-åriga Magnus. Du var fin.