”The Portent vol 1: Duende”

ThePortent

The Portent vol. 1 av Peter Bergting. Albumet har den något märkliga undertiteln ”Duende”. Que?

Minirecension:

Snyggt som faen, jäkligt stämningsfullt och i allmänhet läckert. Handlingen är tyvärr seriens svagaste del, men det gör faktiskt inte så mycket.

Rekommenderas? Ja.

Lite längre recension:

portent1The Portent handlar om Milo, en snubbe som av någon vag anledning vandrar in i de dödas rike för att där härja utav bara helskotta. Han träffar på en ung kvinna vid namn Lin och en skäggig karl kallad Alkuin. De ger sig av på en ”quest” av något slag, dödar lite monster och träffar på diverse konstiga varelser. Samtidigt är det en massa snack om världens undergång, gudar och gamla krig

När jag läser The Portent får jag lite samma känsla som när jag ser vissa japanska anime-filmer. Det känns som om stora delar av handlingen saknas, eller som att det förutsätts att man har en massa förkunskap. Folk gör en saker utan att man riktigt förstår varför. Orsak och verkan tycks vara ganska flytande.

Förmodligen härstammar detta ur någon form av icke-europeisk berättarteknik som jag inte har koll på, och jag misstänker starkt att Bergting medvetet gjort handlingen ganska ogenomskinlig (det är ju ändå bara det första albumet).

Det sköna i kråksvängen är att jag inte bryr mig så mycket om storyn. Den blir mer ett bakgrundsmoment. The Portents stora förtjänst är helt klart Bergtings visuella stil. Helt jäkla fantastiskt. Varje ruta är som … jag vet inte vad. Man vill bara falla in i dem och bli kvar där för evigt.