William Gibsons Neuromancer. Vi snackar om boken som skapade en hel genre. Boken som redan 1984 förutspådde internet. Boken som för evigt etsade in ordet ”cyberspace” i det allmänna medvetandet. Boken med den klassiska öppningen ”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel” och den lika klassiska anakronismen ”three megabytes of hot RAM”.

Ärligt talat är den ganska tråkigt. Okej, jag kan förstå varför den blev en sån jäkla hit på 80-talet med sina då nya tankegångar och nya koncept. Men idag har den inte mycket att komma med. Som roman är Neurmancer stel, med ointressanta karaktärer och en handling som lämnar en hel del att önska. Visst, Gibson har ett häftigt språk ibland, men minst lika ofta känns det bara tråkigt.

2007 finns det egentligen få anledningar, utöver de rent litteraturhistoriska, till att läsa Neuromancer. Den är okej, men knappast en levande klassiker.