Just nu läser jag Patrick Rothfuss fantasyroman The name of the wind. Ungefär halvvägs igenom inträffade det jag fruktar mest i ”coming of age”-historier: internatskolan.

Jag är av uppfattningen att har man läst ett internatskolekapitel så har man läst dem alla. Ingredienterna är alltid desamma: den elake översittaren, den orättvisa läraren, den trogne vännen, mentorn, ”busiga” utflykter till en närliggande stad, tonårskärlek, tjockisen som får stryk, penalism …

Ändå envisas författare med att skriva in sina huvudpersoner i internatskolor. Vissa, vanligen talangfulla, författare skriver till och med hela böcker om dem utan att fatta att de bara rapar upp klyschor.

Så ni förstår kanske att det var med en kall känsla i magen som jag upptäckte att Rothfuss skickade sin huvudperson Kvothe till plugget. Och, till råga på allt, att han bara fortsatte att skriva – kapitel efter kapitel.

I min erfarenhet gör sig internatskolor bäst om de hålls kort, max ett par sidor, eller om allt utspelar sig på skolan – som i Harry Potter. En tredjedels bok = katastrof.

Men nu sitter jag här och blir sur på mig själv för att jag skriver blogginlägg istället för att fortsätta läsa om Kvothes äventyr på internatet. Så jag får väl lov att erkänna att Rothfuss lyckas med det omöjliga: han gör skolan rolig.