På sistone har jag upptäckt att fantasynoveller och fantasyromaner egentligen inte har så mycket gemensamt. Det är som om de utgör två helt skilda genrer. Just nu läser jag sjätte utgåvan av The year’s best fantasy and horror, en antologi med noveller från 1992. Det är inte mycket i den som känns igen från fantasyhyllan på SF-bokhandeln. Alla klassiska troper och klyschor är som bortblåsta, och om de skulle råka dyka upp så är det på ett ironiserande sätt, eller som del av en metadiskussion. Berättelsernas motiv är dessutom radikalt annorlunda. De är ofta mer personliga, intima, och experimentella. Men framför allt så är de sällan förlagda i uttalade fantasyvärldar, även om det kanske mer har med 1992 att göra än med fantasynovellen som genre. Fast nej, när jag tänker efter så är det få noveller jag läst som varit geografiskt bundna på samma sätt som fantasyromanen ofta är.

Det samlade intrycket är att fantasygenren, i novellform, innesluter mycket av det som kallas magisk realism, eller för den delen alla berättelser med övernaturliga inslag.

Och det är väl trevligt.

Fantasyn i form av romaner och romanserier är som bekant ganska likriktad — speciellt om man tittar på vad som var poppis på 90-talet — så det är befriande att se sådan fantasifullhet i de kortare berättelserna. Att jag sedan personligen tycker att det är värdelöst att läsa antologier och novellsamlignar … ja det är en helt annan sak.