”en fantasyroman som handlar om en flickas hårda uppväxt och där hon inte visar sig vara en prinsessa, inte upptäcker magiska krafter, inte upplever märkliga äventyr, inte blir inblandad i ett brott, inte är speciell på något ödesmättat sätt, inte gifter sig med en vacker prins. Visa mig fantasyboken där fantasyn verkligen bara är en bakgrund, en fond mot vilken handlingen utspelar sig.”

Många av verken som tagits upp i debattens olika inlägg uppfyller inte så vitt jag kan se dessa önskemål (jag har säkert missat några — det har växt till en lång diskussion vid det här laget; ber om ursäkt för det): de Lint’s gör det sällan (i de flesta upplevs åtminstone märkliga äventyr) även om t ex ”The Wishing Well” inte handlar om något ”mer dramatiskt” än en ung kvinna som nästan dör av anorexia. Å andra sidan ligger den nära genrens gräns även med de mest generösa mått mätt. Och det är i det gränslandet som jag hittar de flesta exemplen (från t ex Ellen Klages och Jonathan Carroll), men en roman som definitivt är fantasy men som ändå verkar uppfylla de flesta kraven är väl Lisa Goldsteins The Red Magician. Förvisso upplever Kicsi det ”märkliga äventyr” som det innebär att överleva ett koncentrationsläger, och om att bli utsatt för folkmord innebär att bli ”inblandad i ett brott” så faller texten utanför ramen. Och det är inte en berättelse om diskbänkar utan om ett av vår historias mörkaste avsnitt, kanske minst lika värdefulla att läsa om och minnas som en enskild hjältinnas toasits.

Helt bortsett från det, så har Magnus E dock en poäng; fantasy är i mångt och mycket inte konstruerat för att skildra det vardagsnära hela vägen genom en berättelse — framför allt inte en roman. Emedan den ”realistiska” (ett obehagligt ord, men inlägget börjar bli för långt; den striden kan tas en annan dag) berättelsen oftast är konstruerad för att föra läsaren närmare och närmare huvudpersonen, definiera honom/henne mer och mer och på så vis göra vederbörande mer ”verklig”, så är standardfantasyberättelsen snarare byggd tvärtom. Karaktärerna börjar som verkliga personer, men blir, allt eftersom berättelsen fortgår, allt mer mytiska. De går från personer till hjältar (Sagan om Ringen är ett utmärkt exempel), så att deras handlingar såsmåningom bestäms av deras roll, inte deras personlighet (för mer detaljerad diskussion, se Brian Attebery, Strategies of Fantasy, kap. 5). Vad Magnus egentligen verkar efterlysa är avsaknaden av denna förvandling — och vad många av oss försöker skrapa fram är exempel på där miljön är fantasy (vad detta nu betyder) men berättelsestrukturen inte är det.

Men för all del.

Vill du leta efter feministisk fantasy kanske http://www.feministsf.org/ kan vara en början. Och http://www.aqueductpress.com/ (det verkar som om de använder ”science fiction” i den breda bemärkelsen, som innefattar fantasy).

annars kan jag rekomendera egalias döttrar, Gerd Brantenberg (ömvänd nutida värld) eller the cleft, doris lessing (annurlunda skapelse myt)