Monstruöst ös hela vägen

urlFör ett gäng år sedan läste jag det första albumet i Mike Careys Lucifer-serie. Det var sådär och därför har det dröjt ända tills nu innan jag gav mig på del 2, Children and monsters.

Hoppsan, det här var ju helt ok. Riktigt bra, faktiskt.

Huvudpersonen är alltså Lucifer, djävulen, som lever i självvald exil på jorden och ängar sig åt att spela piano och konspirera för att ta över världen (eller något, det är like oklart var han är ute efter men jag antar att det är något som man får reda i senare volymer av serien).

Det är ett förbannat ös i Children and monsters, saker händer på löpande band och man hinner knappt andas. Svekfulla asiatiska gudar, spindeldemoner, portaler som leder till intet utanför skapelsen, fängslade ärkeänglar, kvinnor som får missfall varje morgon, den himmelska hären anfaller LA, spöken …

Ös var ordet.

Det hela blir desto bättre av att öset är välskrivet och vältecknat, med skön dialog och ännu skönare teckningsstil. Somliga av de mer bisarra monstren är bisarrt monstruösa. Tillräckligt för att värma vilken förtappad själ som helst.