Första gången jag försökte läsa Per Jorners Efter lägereldarna (Norstedts, 1998) var 1998. Jag pallade ungefär 50 sidor.

Nu när jag för andra gången kastade mig på boken gav jag upp efter knappa 100 sidor.

Jag tycker helt enkelt inte att Efter lägereldarna är en särskilt bra bok. Främst är det dialogen jag stör mig på, den töntiga töntiga dialogen som blandar svensk 90-talsslang (”Schysst pryl”, ”Fett intressant”) med direktöversatta amerikanska filmrepliker (”Är han äkta?”). Jorners försök att skildra kamratligt skämtande mellan de fyra huvudpersonerna är i sig ett skämt. Det var länge sedan jag läste något så stelt och haltande.

Förmodligen kommer jag inte att ge Efter lägereldarna en tredje chans.