Svavelvinter är ett av de mest hyllade svenska rollspeläventyren någonsin. Det har en orubblig kultstatus bland rollspelare som var aktiva på 80-talet, och författaren Erik Granström är det närmsta en rockstjärna Rollspelssverige har. (Då menar jag inte att han knarkar, super, trashar hotellrum, biter dörrvakter och bonkar på minderåriga brunetter. Inte vad jag vet i alla fall.)

Det första intrycket när jag läser igenom Svavelvinter är ”cool, det här kommer jag ihåg från när jag var 12″. Det andra intrycket är ”vaffan, jag fattar ingenting.” Svavelvinter — liksom de flesta äventyr från den är epoken — är nämligen oorganiserat värre. Information kommer lite huller om buller. Saker nämns i förbigående som om de vore självklarheter och förklaras inte förrän 40 sidor senare i en rumsbeskrivning.

Det går igen i stort som smått. Man fattar att det finns någon sorts metaplot som binder ihop äventyret, men det sägs aldrig rakt ut vad det är för något. Då och då får man överraskningar som ”Hoppsan, här kommer en odöd kung från forntiden och härjar! What’s that all about?”. Man får liksom lista ut vad allt handlar om på egen hand. Och jag vet ärligt talat inte om jag fattar handlingen själv.

På rollspel.nu, där jag först dryftade dessa tankar för några år sedan, svarade Erik Granström:

Jag är den förste att hålla med om att Svavelvinter är ostrukturerat. I de efterkommande delarna ser du också hur informationen ordnats så att alla varelser beskrivs i ett avsnitt, sidoartiklar hålls för sig och kronologiska deläventyr för sig. Dessutom finns en mer övergripande bruksanvisning för spelledaren i början på varje modul. Det är inte idealiskt där heller men bättre. Förklaringen är dels att jag är en ganska ostrukturerad person men också att detta var tjugo år sedan när man fortfarande sökte formerna – Svavelvinter var ett av de först ”fisktank-äventyren”. Jag skulle naturligtvis inte skriva det på samma sätt idag.

Rörande metaplotten och äventyrets utveckling så fanns den knappast när Svavelvinter skrevs annat än som vaga idéer. Jag är själv ganska fascinerad över hur något vagt och enkelt kunnat byggas ut steg för steg utan att början faller ur helheten i någon större utsträckning. Nu när jag skriver romaner på materialet i ett andra varv känner jag att det fortfarande finns oändliga utrymmen att belysa och fördjupa vilket i själva verket gör skrivande intressant för mig. Jag misstänker att Tolkien (utan jämförelser i övrigt) kände något liknande när jag följer hans texter från barnboksbörjan i Bilbo till den djupare fortsättningen.

Vilket så klart förklarar en hel del. Dels att äventyret bitvis är obegripligt och osammanhängande, dels att det fortfarande har sådan livskraft, att folk fortfarande spelar det. Jag tror att Svavelvinters stora förtjänst är just att det är så pass öppet. Det finns mängder av sätt att använda materialet, mängder av olika infallsvinklar och äventyr som bara antyds i äventyrets text. Är man så lagd så kan man spela en hel kampanj som bara handlar om motståndsrörelsens kamp för att få bort den Trakoriska överheten från ön. Varje spelgrupp kommer att hitta sitt sätt att tackla ön Marjura.

Men det kräver en hel del av alla inblandade. Några förklaringar om hur Svavelvinter är tänkt att spelas finns inte. Inte heller några rekommendationer om i vilken ordning man bör spela deläventyren, eller tankar om hur de kan vävas ihop.

Svavelvinter består, egentligen, av fem separata äventyr som råkar utspela sig på samma ö. ”Kmordadruidernas tempel” och ”Järntornet” är egentligen de enda som hör samman på något annat sätt än geografiskt. Utöver detta finns det en beskrivning av staden Arhem, där byggnadsbeskrivningar blandas med krokar in i ovanstående äventyr. Läsaren inser även att det finns någon form av motståndsrörelse på ön, men inte riktigt vad de vill uppnå eller hur de jobbar. Spelledarpersoner så som ondingen Malek Mangus, dvärgsmeden Bydlo, värdshusvärden Hildur Ornetand och handelsmanna-ankorna Asimund och Gizmo Mogger introduceras också. Plus: Det finns trakoriska soldater som kallas ”Snapphanar”.

Dyker man ner i de olika deläventyren så ser man snart att Erik Granström är var en elak jävel på den här tiden. Om inte alla spelare redan från början är införstådda med att Svavelvinter är en farlig kampanj där man får räkna med ond bråd död runt varje hör, så lär det bli en hel del sura miner kring spelbordet redan första kvällen.

Som jag redan antytt i min lista på taskiga magiska föremål, så finns det en hel del elakheter i den här kampanjen. Drogen zombin som förekommer i deläventyret  ”Svavelträsken” till exempel. Den förvandar brukaren till en viljelös slav i flera dagar i sträck. Som gjord för att förödmjuka kaxiga spelare med. I ”Kmordadruidernas tempel” kan rollpersonerna hitta Den svarta snöflingan, en magisk kaststjärna som ofelbart söker sitt mål och dödar det. Under vissa omständigheter — så som att målet är skyddat av magi — kan kaststjärnan vika av och döda någon annan som råkar stå nära. Eftersom stjärnan inte heller går att använda mot odöda, och då det finns en hel del odöda i Svavelvinter, så finns det en ganska hög risk att vapnet någon gång kommer att döda en rollperson.

I ”Curis gravkammare” får rollpersonerna stöta på en riktigt illvillig fälla, samt en odöd och oövervinnerlig kung och hans armé, och i ”Kvicksilvergruvan” lurar inte bara draken Blatifagus den Bleke utan även lite sköna grejer som levande schackpjäser och jätteamöbor.

Slutligen så är elakheterna i deläventyret ”Järntornet” fler än jag orkar räkna upp här.

Det stora mysteriet med Svavelvinter är vad som händer när man spelat klart alla äventyr. Speciellt när det gäller den återuppståndna Kung Ottar. Det diskuteras aldrig vad han har för syfte, eller vad det är tänkt att han ska göra efter att han återkommit till livet. Erövra Marjura kanske? Då skulle lite tips och idéer har suttit bra. Svavelvinter avslutas minst sagt osäkert. Ingen stor smäll, eller maffig upplösning. Inte ens slutet på ”Järntornet” ger någon riktig katharsis. Allt är bara … klart.

Fortsättningen, Oraklets fyra ögon, kom flera år senare. Händelserna där kan knappast ha varit mer än idéfrön när Svavelvinter skrevs. Därför att konstigt att kampanjen inte hade något mer definitivt slut. Tack och lov för det, kanske.