Kommentarer till Vilken jävla ångest

Av: Bästa böckerna 2009

Bästa böckerna 2009 — Fri, 18 Dec 2009 04:00:28 +0000

[...] Självbiografi av en f.d. rollspelande engelsman. Uppväxt i 70-talets brittiska landsbygd blev Mark offer för den första rollspelsvågen som svepte över världen. Hans bok är extremt nostalgiskt, men samtidigt skoningslös mot rollspelshobbyn och rollspelare. Efter den här boken känner i alla fall jag att … vaffan … jag kanske borde ha satsat på fotbollen. [Ursprunglig artikel.] [...]

Av: Hetast på piruett | Piruett

Hetast på piruett | Piruett — Sun, 05 Jul 2009 12:46:00 +0000

[...] Vilken jävla ångest. [...]

Av: Robin Bolinsson

Robin Bolinsson — Sat, 23 May 2009 12:21:41 +0000

Har namnet på den här boken något som helst att göra med ”The Selfish Gene” av Richard Dawkins? ;P

Av: Azraelle

Azraelle — Fri, 22 May 2009 11:35:40 +0000

Fan, och här sitter jag och önskar att jag spelat MER rollspel i min ungdom. Det viktiga är fan att man har kul mens man lever, livet är ändå rätt meningslöst när man tänker på det, man kan lika gärna göra nåt som är kul, även om folk tycker det är töntigt. Vilken utveckling hämmar rollspel? Utvecklingen mot en person som genuint gillar att betala räkningar och jobba på ett kontor?

Men förstås, vill man ligga med någon är rollspel inte direkt det bästa sättet att träffa folk. Man får lajva istället.

Av: Fredrik Adolvsson

Fredrik Adolvsson — Thu, 21 May 2009 16:29:43 +0000

Jag är inte vidare försiktig, jag, mitt svar blir ett rungande ja. Vare sig det gäller flickor eller pojkar i frikyrka eller rollspelssammanhang. Jag har nog känt fler aktivt troende (frikyrkor som statsdito) än rollspelare i mina dar, och där har mitt intryck absolut varit att tron – oavsett om ungdomarna ifråga sökt sig till den eller kommer från ett kristet hem – välidgt ofta (inte alltid, men ofta) grundar sig ett någon form av dåligt självförtroende och tron har blivit en ersättning för självförtroende (vilket för övrigt var en stor orsak till att jag själv inte kom närmare kyrkan än att ha bekanta och vänner där, för det där med ersättningssjälvkänsla kändes oerhört fel).

Kort sakt har du i sak helt rätt, och för att för enkelhetens skull fortsätta använda den stereotyp vi rört vid hittils, fula tjejer har större benägenhet att söka sig till frykyrkan. Här följer min brasklapp, en sanning som är sann men som man alltför sällan vill kännas vid: SNYGGA TJEJER KÄNNER SIG OCKSÅ FULA.

Eller för den delen, omskrivet för nördar, socialt kapabla smarta människor känner sig också blyga och dumma.

Eller för den delen, hur man ser sig själv, speciellt i tonåren men även efter, har inte alltid speciellt mycket att göra med hur man verkligen är.

Således vidhåller jag fortfarande, nej, frikkyrkliga flickor är inte mer eller mindre fula än flickor i andra sociala sammanhang, och utöver det har Barrowcliffe fortfarande fel.

Av: Arvid

Arvid — Thu, 21 May 2009 15:44:19 +0000

Räknar man alla religiösa tjejer är det ingen tvekan om att Socker Conny har fel. Men nu gällde frågan enbart de tjejer som brutit med sina föräldrars trosuppfattning och sin uppfostran. De som likt den äldre generationen rollspelare provade på något nytt som deras föräldrar och omgivning inte uppmuntrade.

Är det så att människor som inte passar in i samhällets vanliga sociala miljö har en större benägenhet att bli besatta av nya företeelser (”nya” för den specifika umgängeskretsen)?
Om jag har att välja på att bli en medioker charmör vars närmanden ger tveksam respons eller att bli en excellent SL vars kampanjer uppskattas storligen, visst kommer jag väl då att välja det senare?

Omskrivet lyder min fråga, är det så att människor som inte känner sig älskade (fula tjejer i ett skönhetsfixerat samhälle) har större benägenhet att söka sig till miljöer där de känner sig älskade (frikyrkan) än människor som känner sig uppskattade och älskade av sin omgivning (dvs snygga och populära tjejer)?

Själv svarar jag ett försiktigt ja på den frågan. Även om det finns otroligt många faktorer som spelar in så tror jag att man kan hitta en överrepresentation av socialt hämmade nördar inom rollspelshobbyn (eller fula flickor bland nyfrälsta).

För Barrowcliffes del gissar jag att han antagligen redan från början hade ett ganska taskigt utgångsläge för att bli en framgångsrik kvinnotjusare. Men att han antagligen har rätt i att han därutöver kraftigt förvärrade sina möjligheter genom att spela rollspel istället för att träna på sina svaga sidor. Han har säkert rätt ifråga om sig själv men jag ställer mig tveksam till att han beskriver något som gäller för det stora flertalet rollspelare.

Av: Arvid

Arvid — Thu, 21 May 2009 14:12:33 +0000

Tack, självfallet var det det citatet som var upprinnelsen till frågeställningen.

Av: Magnus Edlund

Magnus Edlund — Thu, 21 May 2009 11:05:20 +0000

Ja, att religiösa tjejer skulle vara fula är en ganska sunkig stereotyp som inte har särskilt mycket med verkligheten att göra.

Av: Fredrik Adolvsson

Fredrik Adolvsson — Thu, 21 May 2009 11:03:42 +0000

Intressant. Återigen kommer jag dragandes med en motsägande erfarenhet, ty jag kände i min egen ungdom några fasligt attraktiva frikyrkliga töser.

Av: Röööz

Röööz — Thu, 21 May 2009 06:08:11 +0000

”Blir man ful av att tro på Gud, eller tror man på gud för att man är ful?”

Socker-Conny (sid 59)