Trodde ni att jag glömt bort det här inlägget? Korrekt. Rosévin och fint väder påverkar blogglusten negativt.
Men nu är det dags för det stora avslöjandet: Tidernas fetaste Mutant-slutboss är Dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel! Ja, den fetaste bossen står att finna redan i det första äventyret till den första versionen av spelet.
Vad?
Dråparträdet är en köttätande växt med människoliknande frön kallade Lil. Fröna skapar inte bara nya dråparträd, de hämtar även föda till trädet — mänsklig föda. Ett dråparträd är upp till fem meter högt och har 2T4 grenliknande tentakler som paralyserar de stackars krakar som hamnar i deras grepp.
Med 50-80 kroppspoäng och bark som absorberar 4 SP så är Dråparträdet det mest svårbesegrade monstret som beskrivs in Mutants grundregler. Addera upp till nio attacker per runda och ett posse av ständigt närvarande Lil så inser vem som helst att ett dråparträd inte är någon jäkla mesig ent. Dråparträd är enter as envisioned by Michael Bay.
Äventyret
I Uppdrag i Mos Mosel har ett stort antal Lil infiltrerat den lilla byn Mos Mosel och sakta ersatt byborna med växtkloner. Rollpersonerna får i uppdrag av den legendariska mogulen von Rijn att undersöka varför han inte får lika mycket pengar från Mos Mosel som han hade förväntat sig (även om han uttrycker sig annorlunda). I den lilla byn upptäcker rollpersonerna att något inte står rätt till och innan de vet ordet av hamnar de i en gammal biobunker fylld av allehanda högteknologiska faror. De får slåss mot några Lil innan slutstriden. Sen smäller det:
Rummet ni träder in i är det största hittills. Nästan hela rummet är en stor bassäng med mycket mörkt vatten. Mitt i bassängen finn en plattform av grå sten. På plattformen finns något som liknar ett grågrönt träd med 5 långa, gråbruna tentakelliknande grenar. ”Trädet” är ca 3 meter högt och 3 meter tjockt. ”Grenarna” rör sig sakta fram och tillbaka.
I väst och öst finns nedrasande brofästen som uppenbarligen lett ut till plattformen. Större delen av rummet är halvmörkt, men ni tycker er se skepnader som rör sig i mörkret.
I norr finns en dubbeldörr, och i taket ser ni några metallrör. Ni känner en svag doft av grönsaker i hela rummet.
Skepnanderna i mörkret är fem Lil beväpnade med kortsvärd. Ja, kortsvärd. I denna högteknologiska fornlämning har de levande grönsakerna på något sätt hittat kortsvärd att slåss med. Var? Om jag idag skulle vilja skaffa ett kortsvärd … går jag till Plattan då? Ich weiss nicht.
Nåväl. Den här slutstriden har allt man kan önska: en stor orörlig fiende, fyra mindre rörliga motståndare, en bassäng, rasmassor, metallrör i taket. Allt är upplagt för en spektakulär Erroll Flynn-inspirerad actionscen. Tyvärr supportade Mutants regelsystem inte någon annan sorts strid än tennismatch, men tanken var i alla fall god.
Varför?
Dråparträdets största förtjänst är att det är fullständigt oväntat. Slutbossen är ett träd. Inte ett muterat helvetesmonster, galen robot, psionisk dödskult, politisk konspiration eller någon annan sorts vidunder. Fienden är ett träd. Det hade varit så enkelt för författaren att bara slänga in någon sorts science fiction-drake men istället blev det ett träd.
Finns det något mer skrämmande för den svenska naturromantiska själen än ett ont träd? Ett träd som slukar människor, kopierar människor? Ett träd som beter sig som människan själv i all dess egoistiska härlighet? Vi vill så gärna tro att naturen är vacker och om inte god så besjälad med gudomlig likgiltighet. Uppdrag i Mos Mosel spelar på just dessa känslor och därför blir dråparträdet inte bara en attack på den lilla byn, utan ett frontalangrepp på en av svenskhetens grundpelare: naturen är vacker och bra. Dråparträdet är en skoningslös spegel där vi kan se oss själva i all vår hycklande naturkärlek.
Respect.
Fråga
Vem skrev det här äventyret?