Sinkadusmåndag, del 36

Sinkadus36intro
Vad hade Mutant RYMD varit utan skjutgalna monstermän?

Sinkadus nr 36 (juni 1992)

Omslag

Tony Bagge har skapat denna vision av skönhet. Den är lite unik, för det här den enda gången som Sinkans etta pryds av en porträttbild.

sinkadus36

Ledare

Statistikdags! Johan Anglemark beräknade att det 1992 fanns c:a 30000 aktiva rollspelare i Sverige varav ungefär 10000 enkom spelade utländska spel. De flesta av rollspelarna var på denna tid i gymnasieålder — över 24 års ålder rasar antalet utövare drastiskt.

På den här tiden hade Sverok dryga 6000 medlemmar.

Hur ser det ut i dag? 10 000 spelare totalt, om ens det? Varav 9000 spelar utländska spel. Och finns det någon som är under 20?

Hemmafronten

Drakriddarna och Blodbaskrarna är två figurstridsspel som Äventyrsspel har på g. Kommer inte ihåg om det blev något av dem. Båda verkar ganska tråkiga.

Roligare är pressklippen om Kult-debatten. Allas vår idol Didi Örnstedt dyker upp på ett hörn. Läs här:

sinkadus36kritik

Drakar och demoner

”Tjuvar, lönnmördare och tabeller” kallas ett utomordentligt styltigt alster av Ola Nilsson. Egentligen är det ett gäng olika äventyrsförslag presenterade i Slå-1t20-och-läs-av-tabell-format. Det kan vara allt från att rollpersonerna träffar på en skummis som vill sälja en karta, till att få uppdrag av tjuvgillet att kidnappa några förmögna barn. De flesta förslagen är helt ok, några är till och med bra, men varför blanda in tärningar? Helt onödigt. Känns mer som något som kunde ha publicerats nr 5.

Insändare

En stor besvikelse! Insändarna handlar uteslutande om hur bra Äventyrsspel eller om saker som ”Vad betyder TW2000?”. Skärpning, brevskrivare! Hur ska jag kunna håna er om ni inte skriver något värt att bry sig om?

Äventyr

Magnus Seter har författat ett äventyr till Kult kallat ”Det sista hoppet”. Blah blah hus i skogen, psykiskt sjuka, regniga småvägar med monster på, portaler till andra världar gömda på folk kontor, torterade människokroppar, slutfajt med demoner. Kult-äventyren börjar redan bli tendentiösa splatterorgier. Trist.

Ola Nilsson kontrar med ”Auktionen”, ett småmysigt scenario till Drakar och demoner. En av rollpersonernas käraste ägodelar visar sig vara en artefakt kopplad till en demon. Ständigt dessa demoner. De dras in i en maktkamp mellan ett handelshus och en sekt, stöter på en extremt tjock person, drömmer att de ligger på stenbänkar och lite annat smått och gott. Allting slutar med en strid mot en ”demonhybrid” i källaren på ett tempel. Ett typiskt DoD-äventyr alltså.

Mutant

Rodriguez Manos tycker att reglerna för cyberstrid i Mutant kan göras mer realistiska. Med ”realistiska” menar han såklart ”ospelbart komplicerade”. Gaaaaaah! Listor på programvara! Är det något ”nya” Mutant bör brännas för så är det alla dessa jäkla listor med programvara, cybernetik och cybernetisk programvara som publiceras i Sinkan hela tiden. Det är inte roligt.

Mutant RYMD

”Legionens vapen” kan som ni kanske förstår bara handla om en sak: vapnen som ondskans arméer röjer fram med. Listor och beskrivningar av vapen. Min favorit är Khanel – alltså kanel med ett h – som ”fästs vid bärarens huvud där den förenar sig men dennes psyke”. Retrah är också en höjdare som förvandlar tonsilerna till en alienliknande varelse som attackerar ut genom bärarens mun. Det fetaste vapnet heter Belitshe och ger 5T20+10 i skada. Kapprustningen har börjat!

”De mörka legionerna” (även den osignerad) beskriver nekromutanter, mörka legionärer, nefariter och andra sköna killar. Budskapet är att det här ena äckliga jävlar som man inte bör jiddra med.

Artikeln ”Biogiganter” är däremot skriven av Magnus Seter och handlar om de enorma varelser som mörkrets arméer rider in i strid. Jag gillar biogiganterna. Det är svårt att inte tycka om kilometerhöga odöda/cybernetiska fästingar med lasrar i ögonen. Det är ju ashäftigt ju! Tyvärr öppnade den här artikel ”anything goes”-dörren, och Mutant RYMD blev snart översvämmat av de mest sjuka och ogenomtänkta varelserna i rollspelshistorien. Jag menar, till och med Seter försöker övertäffa sig själv. Han har inte mer än hunnit presentera den första sortens äckliga superbiogigant förrän han drämmer till med flygande jätteinsekter utrustade med stora knivblad på baken och skarpa spikar över hela kroppen. De kan dessutom vara bestyckade med avståndsvapen och rids av specialtränade soldater – eller så har man gröpt ur bakkroppen på dem och använder dem som trupptransporter.

Det finns liksom ingen hejd! Allt är möjligt i Mutant RYMD.

Övriga artiklar

”Riddarlek” (osignerad) gör lite reklam för Livrustkammaren i Slottet i Stockholm.

Johan Anglemark berättar om rollspelens historia. Verkligen inga nyheter där.

Andra viktiga innovationer [på 80-talet] är systemet att skapa rollpersoner genom att fördela bakgrundspoäng, som under 80-talet kompletterades med införandet av för- och nackdelar i vissa spel, för att finslipa rollpersonens karaktär och för att tillåta större frihet i formgivningen av poängbaserade rollpersoner.

Gäsp, säger jag.

Reklam

Datorspelsreklamen tar allt större plats. Den här gången finns dels annonser från Tradition, dels reklam för ”Game genie” till Nintendo 8-bitar. De gamla annonserna från Prince August är sedan länge försvunna.

Illustrationer

Som sagt, det går inte att ogilla biogiganterna.

sink36f2
Vem har ritat?

Om nya Mutants grafiska profil skilde sig från gamla Mutant med några kilometer, så skiljer sig Mutant RYMD från allt annat som publicerats i Sverige med mil och åter mil. Aldrig tidigare hade vi sett ett så visuellt krigsfokuserat spel på den svenska marknaden.

Omdöme

Biogiganterna förlåter allt. Mutant RYMD börjar verkligen få upp ångan, både innehållsmässigt och till utseendet. Synd att allt skulle dras upp till 11 med Mutant Chronicles. Jag tror RYMD hade funkat bättre i längden. I alla fall för mig.

  • Både Drakriddarna och Blodbaskrarna står i min hylla (även om det senare släpptes som Blood Berets). Det förstnämnda hade jag aldrig direkt skoj med, men Blood Berets gav en hel del glädje – trots (eller kanske just därför) att jag aldrig gillat brädspel.

  • Kandy

    Tack för rolig artikel!

    Mutant RYMD/Mutant Chronicles-världen passar verkligen inte för rollspel, men till bräd och figurspel är den utmärkt.

    Blood Berets är ett mindre kultspel som fortfarande har en hel del fans. Den glada nefariten på omslaget kommer från ett kort i spelet (eller är det tvärtom??).

    • ne

      Framförallt är det ju så att visionen om apokalyptiska strider mot helvetiska fasor fungerar skitkackigt med det regelsystem man hade. Nu har jag bara spelat MC, men för att få en schysst upplevelse måste man antingen meka med systemet eller settingen. Helst båda, antar jag.

      Sedan en fråga till de insatta: vilken är skillnaden mellan Mutant R.Y.M.D. (alltså, vad fan gör punkterna där egentligen? är det en förkortning? Rikligt med Y-kromosomer Möter Demoner? Liksom, vafan?) och Mutant Chronicles?

      • akklokk

        Mutant R.Y.M.D (förkortningen är väl bara ploj, om jag inte missminner mig) kan väl kortfattat beskrivas som Nya Mutant, lite i framtiden och desto mer i rymden, och där människan råkat gräva fram Kults monster-repertoar. Chronicles är samma sak men stämningen är mer fokuserad på estetik än teknik (som knappt fungerar efter mörkrets debut, oklart hur man klarar av en tillvaro i rymden då…), och fantasmer mer än logik. Dessutom är regelsystemet genomgående reviderat (helt till det bättre i mitt tycke, R.Y.M.D:s präglas mest av allmän inflation på samtliga värden).

    • Magnus Seter

      Såvitt jag ser finns det inget i MC som hindrar den världen att fungera sämre som rollspelsvärld än någon annan motsvarighet. Visst var reglerna inte de bästa, och det var absolut stridsfokus, men det fanns mycket annat att göra i världen för den som orkade utforska den.

      Eller har du några specifika exempel på vad som gör MC-världen direkt olämplig som rollspelsvärld? Jag kan inte se något, men jag är nog lite hemmablind, förstås.

      /M

      • Kandy

        @ Magnus Seter

        haha, jag var kanske lite väl hård.

        Vill bara minnas att när vi spelade MC som unga tonåringar blev vi förblindade av vapenlistorna. Den mörka legionens monster var så starka att vi alla beväpnade oss till tänderna. Ofta blev äventyren rena slaktfester och vi drog fram Kampen om citadellet istället.

        Samma med Warhammer 40k-världen. Utmärkt lämpad för stridsspel men själv har jag svårt att rollspela i den.

        • Magnus Seter

          Tjosan, det var du nog inte ensam om. Det är väl det som jag ser som det tråkigaste med hur MC utvecklades, att det blev mer och mer ett renodlat krigsrollspel, och mindre och mindre den noir-anstrukna värld jag såg framför mig.

          Där har Dark Heresy gjort ett mycket bättre jobb, måste jag säga. Det spelet är i mångt och mycket så som jag skulle ha velat att MC hade blivit, men som jag inte kunde skriva.

          Jaja, shit happens. Rogue Trader verkar ännu coolare.

          Men ibland, ibland, känner jag en önskan att få åter ta mig an MC-världen, skriva om valda delar, ändra fokus och modda systemet till ett mer renodlat BRP …

          … men COG Games kanske kommer ut med sin version nån gång detta årtusende, och det är spännande nog.

          :-)

          • Kandy

            För mig får MC gärna vara enbart en bra värld för krigsbrädspel.
            Har rätt svårt för krigsrollspel, men det finns säkert några som fungerar.

            Rogue Trader-rollspelet har jag inte spelat, men väl det gamla tabletopspelet (vilket nästan är lika mycket rpg som tabletop)

            MC-världen var det coolaste min spelgrupp hade sett när vi var unga, men vi drogs mer åt figurspelen än rollspelet.
            Synd att MC-rullen med Van Damme inte blev av :)

          • @Kandy: MC-film med Van Damme? Never heard of. Utveckla!

          • Magnus Seter

            @Robert

            http://www.aintitcool.com/?q=node/1088

            Med tanke på de sakfel som finns i rapporten, är jag inte förvånad över att den visade sig vara felaktig. :-)

            /M

          • @Seter: Tack för länken! Förstår vad du menar med sakfel (”The Mutant Chronicles is a role playing game that came out in the 1980s–it’s actually called WARHAMMER 40K. ” Yeah, right.). Tror definitivt inte den filmen som beskrivits fallit mig i smaken.

          • Peter

            Det där med noir i MC är det ju många som hänvisar till. Själv har jag svårt att se det som ett centralt speltema: kanske för att de rena strids- och skyttegravskrigsdimensionerna överskuggade allt annat. Hur man än nalkas MC:s regelbok så är det liksom ett spel som skriker: ”Splattra nekromutanter med Deathlockdrum! NU!”. Sedan är det klart att man kan hitta gömda djup i ALLA spel, men det gör inte kritiken mot spelet _som det presenteras_ ogiltlig, tycker jag.

            För mig känns utgångspunkten i MC inte det minsta noir utan snarare mest 90-talstypisk (med paralleller i t.ex. W40k, förstås) med en absolut ondska som ger licens till mörka gråskalor hos hjältarna. I noir finns väl snarare ondskan INOM hjältarna? Och så känns det för militäriserat (även om man inte spelar på slagfältet, utan re: samhället i sig) för att vara noir, för mig är noir en kamp med mörkret INOM: alltså helst mot en bakgrund som är relativt neutral. Världen är inte _uppenbart_ ond, utan bara essentiellt ond under ytan.

            Ber om ursäkt för digressionen. Anledningen till att jag tar upp det här är att jag tror att det fortfarande är en relevant diskussion. MC har ju inte tappat sin relevans, som vi märker genom film och nya spelprojekt (om de någonsin blir klara) och Noirgenren frodas och återverkar i rollspelssverige…

          • Magnus Seter

            @Peter

            Visst frodas noir-genren i Sverige. Flagskeppet Noir har till och med tagit inspiration från andra spel med noir-vibbar. Till exemple Mutant Chronicles, om jag inte minns författarnas kommentarer fel.

            :-)

            Just MC:s ”dolda” noir-anstrykning är en sån sak som allt som oftast dyker upp när jag pratar med folk som spelade spelet när det begav sig.

            Visst var det krigsromantik som var det bärande elementet, men noir-nerven finns där. Främst om man spelar UTAN att kasta fram den mörka legionen, t.ex. genom att spela i Luna där man låter den mänskliga naturen vara det man kämpar mot.

            Men det var bara ett sätt som MC kunde utvecklats, som inte hände. Så något noir-spel är det inte, men dock finns det där och lurar under ytan.

            /M

          • Peter

            Magnus Seter: …och dessutom borde jag nog se mitt eget ansvar för hur jag uppfattade MC (och mutant rymd) i vitögat.

            Vi spelade något dussin äventyr. Det VAR ju en del variation: några var i skyttegravar på Venus, andra i skyttegravar på Pluto. Så man SKULLE ju kunna hävda att vi inte utvecklade spelets fulla potential :P

  • Jag spelade Blood Berets en gång och hann knappt flytta de fula figurerna innan spelet var slut. Om jag inte miss minner mig så var rundorna slumpade…

  • Daniel

    Som vanligt en mycket underhållande och rolig nostalgitripp! Men nu har nedräkningen verkligen börjat..

    Något som slår mig när jag tittar på de senaste veckornas Sinkadus/-er/-måndagar så är det att Äventyrsspel verkligen trummade igång utgivningen mot slutet. Någonstans här börjar man ge ut produkter i en rasande fart – nya Mutant, nya DoD, Kult, Mutant RYMD, snart kommer vi till Mutant Chronicles och Chronopia. Jämför med utgivningstakten under framgångsåren under slutet av åttiotalet. Jag kan inte ett smack om företagsekonomi men med en sådan utgivningstakt, på en så pass begränsad marknad och med minst sagt snarlika produkter – konkurrerade man inte ut sig själva där? Jag menar, produktkostnaderna för att ta fram tre nya Mutantspel inom loppet av ett par år kan väl inte ha motsvarats av att man drog in en motsvarande mängd köpare till sina produkter. Eller..?

    För övrigt ett alldeles vansinnigt slätstruket nummer. Jag minns inte ett smack av det. Nu har jag ändå bläddrat i det idag men kommer ändå inte ihåg det.

    • Magnus Seter

      En tanke med MC och Chronopia var att expander till utlandet. Alltså att vidga kundgruppen, eftersom den svenska marknaden var vikande.

      På många sätt lyckades man med att hitta nya marknader för svenska spel, vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Och MC ses ofta också med helt andra ögon i utlandet än i Sverige, även om det finns de som spelade det och älskade det när det gavs ut.

      /M

    • Magnus Seter

      Just ja, en kommentar på detta:

      ”Jämför med utgivningstakten under framgångsåren under slutet av åttiotalet.”

      Ja, det gör vi. Låt oss ta 1988 och 1989 som exempel. Då gav Target Games ut produkter till följande …

      Drakar och Demoner
      Mutant 2
      Nya Mutant
      Stjärnornas Krig
      Sagan om Ringen

      Eller med andra ord, ungefär samma strategi som tidigt 90-tal, som sedan spetsades till ett fantasyrollspel, ett skräckrollspel och ett rymdrollspel. Vilket visserligen borde skett mycket, mycket tidigare, det kan jag hålla med om.

      /M

  • Vågar jag erkänna?

    Ja, det är jag som gjort bilden på bio-giganterna. Billack, tusch och ångest i hallen. Kommer ihåg att Nisse inte var speciellt imponerad av resultatet.

    Peter

  • Kan tillägga att jag genomgick en Rogue Trooper period när jag ritade bilden ovan. Ytterligare en fas som skulle genomlidas i jakt på egen stil. Berlin City som gjordes innan var min Bilal/Moebius period. Den skulle följas av Mignola/Kelley Jones III stilen som jag gjorde Kronk (Mutant Chronicles alltså) i. Vilket i sin tur ledde till ”alla måste måla som Bonner och Parente” stilen i Dark Eden.

  • akklokk

    Drakriddarna var för övrigt riktigt spelbart (för att inte säga kul!), även om det var en 15 år sen sist…

  • Hjk

    Det är lite talande hur få kommentarer de senaste numren fått. Folk bryr sig väldigt lite om Äventyrsspels sista produkter. Kanske var det fler än jag som slutade köpa Sinkadus strax efter Nya Mutant gjorde entré.

    För min del var det att jag gick över lite till Lancelots produkter i stället. främst Western. Vad gjorde ni andra?

    • 42 kommentarer är väl inte så illa? :-)

      /M

  • Emil

    Efter fiaskot Chronopia som inte ens var kul i högstadiet (främst för att reglerna för hur man byggde en karris var hur obalanserade som hellst, världen var mest konstig) var det dags för gymnasiet och ett jäkla vältrande i white wolf-spel av alla de slag. Mörker och tonårsångest, för att inte tala om vampyrlajv! Jäklar vad vi blibbade.

    Western gick ju bort för att det tog evigheter att skjuta varandra, där kan vi snacka om ett gammalt spel som verkligen har förbättrats.

  • Magnus Seter

    Intressant. Biogiganterna är inte en artikel som jag skulle sätta upp på listan över mina tio bästa texter … faktum är att jag allt som oftast glömmer att jag skrivit den. Den har liksom inte fastnat.

    Inspirationen för bigoganterna är säkerligen mångfaldig. Det är ju inte en helt unik tanke. Det kan säkert vara av intresse att veta att den primära inspirationen hämtats från serien Transportören, som gick i Fantomen. Kari Läppänen skrev och tecknade, och jag älskade den serien.

    Kul att du gillade artikeln mer än jag, i alla fall.

    Jag gillade istället Det Sista Hoppet mer än du. Det var tänkt som ett äventyr som var lättare att ta till sig och använda som startpunkt för en Kult-kampanj än till exempel Jim Morrison-äventyret. Jag ville visa upp delar av skräcken bakom illusionerna, kasta in rollpersonerna i något som de inte hade kontroll över och som de nätt och jämnt undkom. Mycket inspiration kom från Clive Barker. Det var helt enkelt ett försök att presentera gore/splatter-aspekten av Kult, istället för den gnostiska pseudofilosofiska inre skräckvinkeln. Mer action helt enkelt.

    Och det skrev jag. Ingen bör vara förvånad efter att ha läst det andra jag skrivit innan och efter. Bombastisk action, det var mitt forte. Jag har förhoppningsvis fler strängar på min deathlokdrum numera.

    Det är extra roligt att Det Sista Hoppet troligen är det svenska äventyr som översatts till flest utländska språk. Den fick även en fan-skriven fortsättning som finns nånstans på nätet.

    /M

    • Jerker

      Jag vill se många estetiska paralleller mellan just Fantomen-tidningen och rollspelen som de såg ut på 80-talet/tidigt 90-tal.

      OT: Transportören i all ära, men den är förhållandevis bjärt om den placeras jämte Hasse Lindahls mörkaste alster (Ondskans slott, Kairos ros, Den grå eminensen) som är nästan i klass med Kult.

    • Anders Norén

      Oooh, Achilles Wiggen! Något av det bästa från 1980-talets Fantis. Jag har sedan några år ett lågintensivt projekt att samla alla Achilles Wiggen-äventyr (alla två?) genom att gå igenom seriebackarna i andrahandsbutiker och på marknader. Jag menar, hur många svenska sci-fi-actionhjältar finns det egentligen förutom Allan Kämpe och Achilles Wiggen?

      Om Mutant RYMD/Chronicles var ”Doom – the role-playing game” så måste artikeln Biogiganter vara ”Starship Troopers – the role-playing game”. (Obs! Filmen, inte boken…)

  • Magnus (Seter alltså), jag älskade Det Sista Hoppet. Om jag inte sa det då, så säger jag det nu istället.

  • Magnus Seter

    Nu när jag tänker efter lite så kanske det finns en version av Det Sista Hoppet som jag INTE självcensurerade … hmmm … kanske på min gamla Powerbook 170. Måste kolla det.

    Det vore intressant. Drar mig till minnes att jag drog hårdare på själva utnyttjandet av barn och hemskheterna kring det i min orginaltext … som jag aldrig skickade in till Target. Tror jag, men jag kanske fabulerar.

    /M

    • Jerker

      Jag minns det som att versionen i sinkan och den i Kult 2 skilde sig åt ganska ordentligt.

      • Grov

        Kult 2?

        • Andra utgåvan. Alltså, den som kom i bok och som skippade sexmagireglerna.

  • kosta

    Hmm, mins att jag gilla biogiganter men att de va väldigt oanvändbara i spelet.

    Ang antalet rollspelar nu och attde alla spelar utländska spel så e jag skeptisk till siffrorna och den utländska övervikten…

    • Magnus Seter

      @kosta

      ”Hmm, mins att jag gilla biogiganter men att de va väldigt oanvändbara i spelet.”

      Jag är benägen att hålla med om det. De är så stora att det egentligen inte spelade någon roll vilka grundegenskaper de hade. Det hade kanske varit bättre att hitta nått annat sätt att göra dem intressanta.

      /M

  • Det sista hoppet var det första Kult jag lirade, och man blev fett fast efter det. Egentligen lite för syrat mot slutet för att vara ett så kort äventyr, men det kändes jävligt fräscht på den tiden. Och ja, självklart försökte vi döda Hämtaren. Det bara skrek ”slutboss” om honom, jöh!

    • Magnus Seter

      Fan, jag borde testa att skriva ett nytt skräck-äventyr, och se vad jag landar i för typ av hemskheter den här gången.

      Kul att du gillade Det Sista Hoppet.

      /M

      • @Seter: Tja, känner du lusten är du alltid hjärtligt välkommen att skriva ett äventyr till Bortom: Lögnens slöja. ;)

  • ne

    Det är intressant att Slitz tar ställning för rollspelen i ”Har kritikstormen blåst över?” Jag menar, inte borde grabbiga Slitz ta nördiga rollspelare i försvar? Slitz borde göra kalsongticket på Sinkadus och ha sönder Äventyrsspels glasögon.

    • Anders Norén

      Du glömmer att Slitz var en musiktidning – titeln är en sammandragning av föregångarna Schlager och Ritz – som även fuskade i populärkulturgenren. Det var först vid årsskiftet 1995/1996 den omprofilerades till en mjukporrtidning (första numret hade mottot ”För män som bara är lite gubbsjuka” om jag inte minns fel). Mjukporrtidningen Slitz skulle nog inte ta ställning för rollspel men att musiktidningen Slitz gjorde det var inte så konstigt.

  • Pingback: Kärleksattack: Peter Bergting | Piruett()