Det är mestadels män som skriver äventyren (av de äventyr jag har i närheten var det två kvinnor med totalt, en av dem som textredigerare/manusarbetare) och de har antagligen känt att de har svårt att skriva en kvinnlig SLP som inte känns som en man med bröst (jag vet att det finns kvinnor som agerar i ”klassisk mansstil”, jag känner ett antal, men vi låtsas om som om att det finns en större skillnad nu).
Det finns en enkel lösning på det, be en kvinna om hjälp om hur SLPn bör vara för att verka mer som en kvinna än som en man, men det tänkte man väl inte på då.

Sen kan jag tänka mig att det finns en annan anledning också faktiskt, man brydde sig inte om vilket.
Man använde ‘han’ ”universiellt” för att göra det enkelt för sig, d.v.s. han = han/hon. Ville SL ha en kvinna istället för mannen som står, gör ett snabbt könsbyte på SLPn och fortsätt spela.
När det står rakt ut att det är en man eller kvinna, då är det skillnad, jag tänker på de äventyr där man möter t.ex. en orch som fått ett namn och de i texten skriver ”han”, då är det säkerligen menat som ”han/hon”, det är så jag alltid tolkat det iallafall (detta för att det i den gamla Mutant2-regelboken stod att det var så de skrivit i regelboken, jag har antagit att det gällt för allt de skrivit).

(Beklagar möjliga konstiga meningar, sömnbrist och inget koffein gör att korrekturläsning inte är min grej.)

Alverfolket, till exempel, ligger nog i stort sett på 50/50 i persongalleriet. Alvernas olika kulturer tycks vara helt jämställda (människornas och trollens samhällen verkar ha lite mer patriarkala inslag). T.ex. Rödlans är ju rena velourmannen som sitter och sjunger för träd medan hans kvinna, Skymning, är bågskytt.
Böckerna om Tomas Covenant innehåller också massor av kvinnor i olika roller, inklusive som krigare (bland jättarnas expedition i den andra trilogin). Lustigt nog får jag annars intrycket av Stephen Donaldson är en herre med ganska konservativ moral, i serien om Mordants nöd har han skrivit in den första (enda) homosexuella fantasyfigur som jag känner till, men bara för att skildra honom med kraftigt homofob tendens! Men starka traditionella könroller får man inte intrycket av att det finns i Landet.
Ursula LeGuin skrev med mer medveten feministisk analys, och hon har också gjort en hjälte och flertalet huvudpersoner som inte är vita (rödbrun hy har Ged i Övärlden – jag tänkte aldrig på det när jag läste boken, såg det först många år senare när jag googlade info om hennes böcker), men hon ligger ju ganska långt från fantasyns huvudfåra. Barbara Hamblyn skrev också aktivt in någon slags feministiska teman i de två böcker jag läste av henne i Äventyrsspels serie, fast de är mycket mer standardfantasy till formen, ganska ovanlig kombination hur hon skriver faktiskt.
Kommer också att tänka på soloäventyren Tigerns Väg, som i och för sig inte har speciellt många kvinnor med, men de som är där skildras på samma villkor som männen i ord och bild, de har praktiska rustningar på sig och inga fåniga bikins på sig t.ex..

Men med tanke på allt jag skrivit ovan, hur kommer det sig i så fall att jag vad jag kan minnas pinsamt nog skrev in 0 och zilch kvinnor (eller nära på) i Mutantkosackkapitlet? Hur tänkte jag? Varför blev det så? DET är den verkliga frågan?

Det hade inte varit svårt. Thulsa Khan hade lätt kunnat vara en hon t.ex., eller någon av maestrona i horden…

Trettiosex, till och med, om man räknar från dess tillblivelse. Tjugoåtta från det första svenska rollspelet, och tjugo räknat från när rollspelshobbyn peakade i Sverige.

Underligt, för jag har aldrig upplevt Mutant som en pojkboksvärld. Jag har upplevt det som en efter-katastrofenvärld med (i M:UAs fall) myspysstämning, förstärkt av ett halvt påhittat, halvt ärvt språk. Har du läst Örnebrings Blodsmak? Hans Sennja är ett utmärkt exempel på en schysst kvinnlig protagonist i M:UA.

Eller varför inte Jemmy Håning? Jemmy Håning är en mästerkock, och så exklusiv att hennes rätter inte kan återfinnas i några av de vanliga restaurangerna. Näe, Jemmy måste bokas, och likaså den meny som gästerna vill ta del av, minst en månad i förväg. En bokning innebär att Jemmy tar sina fällor, örtväskor och en stor samling lådor och skrin i sin lilla vagn och går ut i vildmarken för att samla ingredienser till den kommande festmåltiden.

Fröken Håning tar också med sina kastruller och stekpannor till festen, och mången finsmakare har upplevt hur magen vänder sig när den nätta lilla muterade illern snabbt och effektivt biter huvudet av något av de levande djur hon fångat till festen.

Vanligtvis är det värt det, eftersom de dofter som stiger från Jemmys lilla portabla spis får den mest vällagade lobobster att lukta ganska alldagligt.
Jemmy är en utmärkt kock och en fantastisk jägare. Hon är värdefull att ha med på längre resor ut i vildmarken, eftersom hon kan hitta något att äta var som helst och dessutom skapa en fantastisk måltid av det.
”Jag jobbar ganska intuitivt, det ska KÄNNAS som Mutant. Men jag tror att det är det här problemet – att det finns en underförstådd, genremässig grabbighet – som man (jag) behöver brottas med. ”
Det låter onekligen så. Jag har absolut inga problem med att jämlika till en värld som Mutant. Den är fantastiskt bra redan nu, allt den behöver är lite pokes och prods så funkar den bra.

”I Mutant (och en massa andra spel) är könsordningen dold och underförstådd – man spelar ju ”bara” små halvlöjliga fabeldjur, nästan könlösa”

Dold och underförstådd till att vara av ”fantasysorten” dvs männen styr och kvinnorna finns inte. Annars skulle du förmodligen inte ha problem med att flytta Mutant ut ur pojkboksrummet, om du förstår vad jag menar.

Det borde inte vara så svårt att ändra på, men tyvärr är det ju så att könsmaktsordningen sitter i huvudet på oss allihop, jag är på inga sätt undantagen. Jag har också skrivit äventyr där kvinnorna är i det närmaste bortglömda och det gjorde jag fram tills dess att jag gjorde en medveten ansats att bryta mot mönstret.

(Har jag nämnt att jag älskar att skriva SLP? Det roligaste som finns!)

Jag är dock osäker på om detta nödvändigtvis har med kön att göra. Kanske inte. Jag jobbar ganska intuitivt, det ska KÄNNAS som Mutant. Men jag tror att det är det här problemet – att det finns en underförstådd, genremässig grabbighet – som man (jag) behöver brottas med. Inte för att behaga bloggare eller andra, utan för att utveckla spelen och få in nya perspektiv. Det behövs.

Jag tycker generellt att det är väldigt stor skillnad mellan olika spelvärldar. I Mutant (och en massa andra spel) är könsordningen dold och underförstådd – man spelar ju ”bara” små halvlöjliga fabeldjur, nästan könlösa – medan man i ett spel som Western rör sig i en historisk ”verklighet” med en tydlig och välkänd könsmaktsordning, som man förstår eftersom den bygger på ett Amerika som kan bli tillgängligt genom research. Det helt fiktiva är mycket luddigare.

När jag tittar på könsrollerna i 1870-talets New York ser jag visserligen en patriarkal värld, men när man skrapar på ytan framträder också – som alltid i verkliga sammanhang – folk som bryter mot normerna och gör sådant som inte passar in i normerna. Den urbana miljön skapar väldigt speciella roller, på alla sätt. Ser man det rollspelsmässigt kommer det att gå att skapa en mängd olika kvinnliga karaktärer som GÖR saker, på väldigt olika sätt. Till exempel opiumrökande socitetsdamer, kvinnliga boxare, manliga prostituerade, kinesiska eunucker, kvinnliga bedragare, kvinnliga gängledare etc. Alla dessa var personer som fanns på riktigt, och som är en del av en urban mytologi, men som sorgligt nog har blivit en smula bortglömda i populärkulturell historieskrivning. Desto större anledning att göra något kul av det nu!

”Riddarhistorier och sagor som format stor del av rollspelandet, främst givetvis fantasygenren, är inte en produkt som tillkommit efter ordet feminism skapades, det är gamla rester som tar tid att skaka av sig.””

Hobbyn har haft tio år på sig att skaka av sig.

Skaka hårdare.

Jag minns debatten i slutet av 90-talet. Jag var adrig aktiv i den, men jag minns att de lajv jag arrangerade under den perioden väckte väldigt intressanta praktiska frågor om kön, identitet och stereotyper.

Jag menar naturligtvis inte att inte du, och andra med dig, inte gjort ett hästjobb för att lyfta de här frågorna. Och ni har ju lyckats: även om det tagit smärtsamt lång tid (och lär ta betydligt längre tid: särskilt om min ämnar utanför ankdammen sverige). Vad jag menar är just att om man tittar på rollspelssveriges bloggar så är många skrivna av män, och många av de mest profilstarka (de med mest medial makt) är skrivna av män. Hur mycket av det som beror på mäns privilegierade ställning i debattrummet (som du ju pekade på :) ), och hur mycket som beror på att hobbyn är så pass mansdominerad är en mycket intressant fråga.

Att det tar dryga tio år för en förändring – eller i alla fall diskussioner omkring en förändring – att komma till stånd kan göra vem som helst deprimerad :)

Men du har rätt Peter, för en stor del i den problematik jag har stött på personligen handlar just om maktutövande och vem som egentligen får lov att uttala sig, och i vilka sammanhang den personen får lov att prata.

Just här på Piruett har Magnus ett lugnande inflytande och det är bra.

Jag måste dock undra i mitt stilla sinne hur många nördtjejer som har blivit bortkörda just på grund av den här sortens beteende och maktutövande på andra ställen och tillhåll. På FB är vi 1090 pers i Geek Women Unite bara i Stockholm. Vi skulle kunna kuppa Dragon’s Lair! Ta över riksdagen! Spela sten sax påse mot Di… nä…