Kommentarer till En personlig anekdot om manliga rollspelare

Av: Supernaut

Supernaut — Wed, 17 Mar 2010 10:32:17 +0000

Jag kan bara prata för mig och om mina erfarenheter från den tid då jag spelade rollspel – tonåren. Det var en tid präglad av fulhet, finnar och en allmän oförmåga att prata med kvinnor. Majoriteten av mina vänner var andra unga pojkar, och det var också mina vänner jag spelade med. Det gjorde att det naturligt föll sig så att inga tjejer var med oss och spelade, vi var alla i ungefär samma position när det gällde det motsatta könet. Jag föreställer mig också att de flesta tjejerna i min uppväxtstad hade betydligt bättre saker för sig än att sitta och rulla tärningar i en radonfylld källare på nätter och helger.

När jag varit på konvent och på större rollspelsföreningar så är mitt intryck att de tjejer som var med där i rätt stor utsträckning var rätt fula (inte riktigt i paritet med de värsta manliga nördarna, men ändå…), men som passade på att njuta av den uppmärksamhet man får när man är ensam tjej bland massor av killar. Inget politiskt korrekt resonemang, det vet jag, men det är icke destomindre sant.

Sen angående det där med att ”vara med och titta”, det är ett typiskt kvinnobeteende som återkommer i alla sammanhang. Det borde kvinnorna omedelbart lägga av med, testa istället. Om det suger, gå aldrig mera dit igen. Man kommer aldrig bli inkluderad i något om man gör sitt bästa för att exkludera sig själv redan från start.

Av: Hur förväntningarna spelar in – discordia

Hur förväntningarna spelar in – discordia — Tue, 16 Feb 2010 17:15:19 +0000

[...] Med anledning av debatten på Piruett skulle jag här vilja utveckla ett par tankegångar jag haft under en längre tid. Det handlar så klart om inlägget om den personliga anekdoten. [...]

Av: Rickard

Rickard — Thu, 04 Feb 2010 16:38:24 +0000

Personligen brukar jag aldrig tillåta någon bara ”få sitta och titta på”. De får göra en rollperson och så säger jag att de inte behöver göra något, utan bara sitta med och lyssna till en början. Ibland glömmer jag bort att de är nybörjare och råkar slänga in de i smeten direkt. ^^

Att låta folk sitta och lyssna på när man spelar rollspel är att döda tillväxten för hobbyn. :)

Av: Elli

Elli — Sun, 31 Jan 2010 10:40:04 +0000

Åsa, WORD! Särskilt det sista. Att prata om ”vi” som spelgrupp och sedan om ”tjejer” visar ju på ett klart och tydligt sätt vilka som ingår i den verkliga gruppen.

Ett väldigt intressant ämne i övrigt. Själv har jag haft en väldig tur och hittat spelgrupper med många välvilligt inställda personer, både män och kvinnor.

Av: Åsa

Åsa — Sat, 30 Jan 2010 09:18:00 +0000

För övrigt har min spelgrupp haft manliga spelare av och till sedan -86. Vissa konstellationer av mina spelgrupper har varit mycket emot att ta in killar, men i de flesta fall har det varit ganska problemfritt.

Hela den här diskussionen är ännu ett sätt att peka ut tjejer som något onormalt. Nackdelen är förstås att debatten måste tas om en förändring skall ske.

Av: Åsa

Åsa — Sat, 30 Jan 2010 09:12:08 +0000

Fick inte plats i en kommentar med kommentaren på inlägget, så jag skrev en blogpost istället. Den kan man läsa här.
I korthet går den ut på det här:
* En trolig anledning till att få tjejer spelar är de förväntningar de har på sig. Förväntningarna i det här fallet handlar om att tjejer inte tycker om rollspel.
* Rollspel skrivs av män för män.
* Rekrytering – killar rekryterar andra killar
* Gruppdynamik – tjejer bryter mönster i helmanliga grupper.
* Könsroller och mönster förstärks i spel. De som faktiskt leker med mönster distansierar sig också ifrån sin spelarperson. Precis som Dante skriver i sin kommentar. Istället för att utforska låter sig rollspelarna förföras av en verklighet som ligger nära vår egen och där de tillåts att bekräfta sin syn på vad en “riktig man” och en “riktig kvinna” är.
* Kontext – Vissa hävdar att den förlegade kvinnosynen på kvinnan som objekt-tingest-antagonist är beroende på den kontext spelet utspelar sig i. “Om spelvärlden är så hemsk, sluta gnälla och ändra på den!” Självklart. Men en förändring kräver också att man är medveten om hur man gör, att man i vissa fall är förtrogen med reglerna. För att bli förtrogen med spelet måste man också bli “insläppt” i spelet, och en struktur som redan på ytan vrålar “du är inte välkommen” hjälper knappast tjejerna att ta de första stegen in i rollspelsvärlden.
* Iakttagande före deltagande – En orsak till varför många tjejer hamnar som bisittare i rollspelssammanhang kan vara den känsla av att alltid synas i sammanhangen, oavsett om det är en positiv eller negativ uppmärksamhet det handlar om. Att aldrig bara få vara en spelande person, att aldrig få vara dålig eller att misslyckas utan att bli utpekad som ”tjej” eller ”tjejspelare”. Att alltid gå runt och vara en representant för en grupp man kanske inte alltid identifierar sig med. Att alltid synas.

Av: Anders

Anders — Sat, 30 Jan 2010 07:04:41 +0000

Mitt spelgäng har haft kvinnliga medlemmar sedan ca 1990 och vi har alltid betraktat det på ett avspänt och vuxet sätt. Å andra sidan vi har aldrig haft någon medlem som varit under 20 års ålder. Det enda problem jag någon sin är det vanliga att män gafflar på utan att ”ta ett inpass” från en tjej. En dålig företeelse som dyker upp i alla sammanhang.

Av: RipperDoc

RipperDoc — Sat, 30 Jan 2010 06:29:11 +0000

Jag är också förvånad av inställningen att inte vilja ha en tjej i spelgruppen. Jag tror att vår spelgrupp i alla tider varmt hade välkomnat en tjej (eller ja, välkomnat de flesta som ville spela på det sätt vi spelade). Jag trodde att de flesta spelgrupper skulle försöka vara extra välkomnande för tjejer, eftersom de antas vara nybörjare i hobbyn.

En orsak till varför det är svårt, bortsett från den uppenbara statistiska anledningen (få kvinnor i hobbyn ger liten sannonlikhet att ha en i gruppen, liksom), så är det väl att när många spelgrupper formas i mellanstadie/högstadie-perioden är det få fritidsaktiviteter tjejer och killar gör tillsammans, utöver att festa. Kort sagt, det pågår ett stort hormonellt spel mellan de båda och rollspel känns liksom malplacerat där – en fest blir en mycket naturligare blandkönad umgängesform. Av just samma anledning är det nog därför ”flickvännen som tittar på” är en så vanlig företeelse. Och om man har urvalsgruppen ”flickvänner” istället för den mer lämpliga ”nördtjejer” så förstår man att det blir många misslyckade försök att introducera en tjej, eftersom hon inte hade intresset från början. När en kille introduceras lär det ju nästan alltid vara för att han redan rörde sig inom nördkretsar.

Av: Joakim Andersson

Joakim Andersson — Fri, 29 Jan 2010 16:47:07 +0000

Det du beskriver är nog rätt vanligt (utan att ha något ”vetenskapligt på fötterna). En persons flickvän är med för att ”vara snäll” (för när man är ett par så SKA man ju dela varandras intressen, även om det är obskyra gravskändningar eller buffliga barbarer på papperet).

Att ”vara snäll” är också en norm. Fast det är iofs en fråga som inte har med rollspel att göra, utan mer allmänt.

hur inbjudande är era spelgrupper för tjejer som visar intresse? Alltså, jag menar:

När Fia eller Ariana dyker upp – fortsätter er spelgrupp som vanligt, eller märker ni som spelare och spelledare en förändring?

Isf – vilken förändring?

(OM det sker en förändring, hur påverkar den spelet? Glömmer vissa bort att slå tärningarna för att de inte kan höja blicken från brösthöjd, eller vad :) ? )

Av: Pirrekurr

Pirrekurr — Fri, 29 Jan 2010 09:57:27 +0000

Jag hade under högstadiet stött på rollspel och försökte dra igång intresset hos mina närmaste vänner. Det gick sådär får man nog säga. En polares lillebror som var tre år yngre var den enda som visade intresse och hur intressant var egentligen det? Nej, när jag började gymnasiet så hamnade jag i en klass med bara fem killar, och två av de andra var gamla rollspelare/spelledare så äntligen hittade jag min grupp. Vi hade gärna haft med någon tjej, men ingen visade intresse. Eller, de kunde visa intresse för själva spelet, men ville inte spela. Vi ville dessutom inte gärna ha med någon som satt med när vi spelade. Något som jag inte vill än idag. Jag blir fruktansvärt hämmad av att ha ”publik” när jag spelar. Men till slut var en tjej med och spelade, det måste ha varit när vi gick tredje året på gymnasiet. Det var en tjej som jag tror att våran spelledare var lite intresserad av och som varit med på fester och när vi gick på krogen i säkert två år innan hon vågade vara med. Personligen uppskattade jag henne mycket då jag tyckte att hon rollspelade mycket mer än de andra i gruppen (det var egentligen bara jag och en annan spelade som var intresserade av rollspelande, de andra två vanliga spelarna var mer intresserade av vapenonani och dyl). Men hon lämnade spelgruppen efter bara kanske 2 eller 3 sessioner när hon blev ihop med en annan kille. Efter det så var en annan spelledares flickvän med i något äventyr, men hon var nog enbart med för att hennes kille var med och tappade snabbt intresset.

När det gäller att spela ett annat kön än sitt eget så känner jag igen den självpåtagna problametiseringen. Vår spelledare begränsade att vi inte fick spela kvinnor i min huvudsakliga spelgrupp. Jag har olika förklaringsmodeller till varför det var så, men idag spelar det mindre roll än att det verkligen var så.