Svavelvinter: Bra men defekt

I går spelade vi klart Svavelvinter. Mitt intryck av äventyret som spelledare är mycket positivt. För det mesta har det varit roligt att spelleda, och jag tror inte spelarna har vantrivts alltför mycket. Äventyret är enkelt i sin litenhet, tydligt uppdelat och har en hel del spännande och lättanvända moment i sig. Scenerna flyter på bra etc.

Det finns dock två tillfällen där äventyret kollapsar, där det helt enkelt inte fungerar som det är skrivet.

Defekt 1: Kung Ottar

Den första av Svavelvinters ”defekter” är efterbörden till deläventyret ”Cruris gravar” där rollpersonerna väcker den odöde Kung Ottar och hans arme till liv. Enligt Äventyrshäftet skall detta hanteras på följande sätt:

Beger sig äventyrarna till Stenfingerskrevan möts de av en armé odöda (morsvarar mumier). (I praktiken är det bara att hålla sig därifrån.)

[…]

Spelarna bör starkt avrådas från att uppsöka Cruri igen. Tänk på att de ursprungliga uppdragen kan saboteras genom dumdristigheter.

Solklart IG i spelarpsykologi. Om du är en äventyrare som just väckt till liv en odöd legion, vad vill du göra? Ignorera den? Nej, alla som någonsin spelat rollspel kommer att vilja ta reda på mer om armén och försöka förgöra den – något som författaren inte vill att man ska göra. Så när ”Cruris gravar” är avklarat kommer spelarnas fokus helt att ligga på Kung Ottar, medan äventyret vill att de ska sticka iväg och göra något annat.

Som spelledare – och som en spelledare som bestämt sig för att köra äventyret ”by the book” – står man inför den nätta uppgiften att rikta spelarnas uppmärksamhet åt ett nytt håll. Det gick sådär. Att hämta dvärgarnas kvicksilver kanske inte känns helt rätt prioriterat när zombierna flåsar utanför den metaforiska dörren.

Allt detta skapar osäkerhet och är i allmänhet en temposänkare efter dramatiken i ”Cruris gravar”. I vårt fall slutade det med att spelarna, till slut, resonerade sig fram till att kombinationen odöd arme och mäktig nekromantikersekt på samma ö inte är ideal, och att de därför tågade iväg mot Järntornet.

Mitt tips är att introducera det här deläventyret först när alla andra, utom ”Järntornet” då, är avklarade. Ottars armé skakar om spelarnas prioriteringar en hel del. Det kan även vara en bra idé att trissa upp Shaguliternas intresse för odöda, och trycka hårt på att vapnen i gravkammaren är ”ödesbestämda” att användas mot Järntornets invånare.

Defekt 2: Slutet

Det här en tvåstegsraket.

Först och  främst så är det ganska stor risk att rollpersonerna kommer att åka på stryk och bli tillfångatagna när de beger sig till Järntornet. Shaguliterna och deras lakejer är ju ganska bitiga, och som spelare är det aldrig roligt att se ens rollperson åka på stryk mot överlägsna motståndare. I alla fall jag vill inte känna att det är ”meningen” att min gubbe ska bli tillfångatagen. Men jag kan acceptera det i det här fallet – tornet är ändå ganska actionladdat och innehåller en massa konstiga roliga grejer.

Värre är det med det faktiska slutet, mötet med Shagul i egen hög klon person. Jag tror att ordet jag söker efter är antiklimax. Finalen av Svavelvinter består av att grön gubbe står och pratar, sen får rollpersonerna snällt gå hem. Känslan som förmedlas är ”jasså”. ”Var det inte mer?”

Slutet är helt enkelt uselt. Ingenting får sin upplösning, inga problem blir lösta, spänningen uteblir helt. Och det värsta är att slutet måste vara så, eftersom hela den fortsatta kampanjen förutsätter det. Svårt att göra något åt, liksom.

Problemets kärna är att slutet inte är något slut alls, det är bara ett random avbrott i berättelsen. Det funkar kanske på pappret, men i praktiken blir det platt pannkaka av det hela. Tråkigt på ett annars bra äventyr.

  • Thomas A

    Ha, jag kommer ihåg när jag spelledde Svavelvinter första gången. Det var 1988, så jag var 13 år gammal. Det var en ganska stor utmaning för mitt 13-åriga jag att förstå mig på hur äventyret borde ledas och få det att fungera, men vad jag minns så funkade det rätt bra och vi hade väldigt roligt. Tricket är definitivt som du är inne på att börja med kvicksilvergruvan som uppvärmning, fortsätta med Kmorda-templet (som trappar upp spänningen och mysteriet, och börjar peka ut shaguliterna som huvudfienden) och sedan ta Cruri innan det är dags för finalen i Järntornet. Mitt största problem då var att jag inte förstod slutet överhuvudtaget. Vad är det som händer? liksom. Vad Shagul menar med sitt svammel och vilka hans planer är avslöjas ju inte förrän i nästa del, så det var lite oklart hur det hela skulle avvecklas. Men Svavelvinter är nog fortfarande min favorit i serien, inte minst pga stämningen som är väldigt tät och renodlad, även om det är målfoto mot Oraklet.

  • Henke

    Som med alla äventyr så blir Svavelvinter vad man gör det till. Håller för det första med föregående kommentar om att man var lite tveksam när man som ung (i ungefär samma ålder faktiskt) läste äventyret och O4Ö ännu inte var annonserad. Minns jag inte fel så förändras dessutom plot:en lite under kampanjdelarnas gång och eftersom inget nämns om att Arn behöver Blatifagus (han är endast omnämnd i bakgrunden) så är risken att man bara dräper draken.

    När det gäller den egna kampanjen gick rollpersonerna faktiskt i ordningen Kmordahelgedomen > Cruri > Kvicksilvergruvan > Järntornet av anledningen att Kvicksilvergruvan var enda sättet att skaffa fram förstörelsemekanismen och det köpte mina spelare. Sen handlar det såklart om att få spelarna att förstå hur chanslösa de är mot Cruris odöda. När Kung Ottar kommer vandrande genom dimman och återtar Ebharing har man ett perfekt tillfälle att demonstrera de vandöda crurerna och lönlösheten i att försöka sig på dem.

    Gällande slutets ”antiklimax” är den beskrivningen något jag ställer mig lite tveksam till. Visst är det ett antiklimax för rollpersonerna att inte gå vinnande ur sista striden men twisten att Shagul tar livet av sina lärjungar och sedan skrattar ut rollpersonerna för att ha spelat honom i händerna är en perfekt början på nästa kampanjdel. Fristående minns jag dock att den kändes rätt konstig…

    • Fristående minns jag dock att den kändes rätt konstig…

      Kruxet är ju att slutet alltid upplevs fristående om man spelar kampanjen för första gången.

  • D-man

    Mina egna minnen av Svavelvinter är – sådär. Vi gick på högstadiet, det var i slutet av 80-talet. Vår ordniarie spelgrupp hade slagit sig samman med några andra killar på skolan och en av dem var SL.

    Det verkade väl okej. Visst spelade de lite olika mot oss. Men inget som störde allt för mycket. Allting verkade okej – tills vi kom till gravkumlet(?). Helt ur det blå frågar vår SL om vi vill slå för Finna dolda ting, efter att han läst färdigt en rumsbeskrivning. Vi spelare tittade på varandra, kändes oss lite förvirrade. Borde det inte vara spelarna som skulle ställa en sån fråga? Men visst, vi ville slå för Finna dolt.

    Någon av oss lyckas. SL fortsatte läsa högt ur äventyret, men nu är det beskrivningen av den livsfarliga fälla vi hade gått rätt in i, om det inte varit för SL:s fråga. Vi fortsatte vidare i gravkumlet och SL fortsatte att fråga om vi ville på för Finna dolt eller Lyssna. Vi svarade ja varenda gång.

    Resten av äventyret fortsatte på samma sätt. Det var en rälsning utan dess like, bekvämt (men ack så tråkigt) avnjuten i första klass-vagnen. Vi sladdade igenom hela äventyret på en gigantisk räkmacka med extra allt.

    Efter mina personliga erfarenheter hade jag hade svårt att förstå storheten i Svavelvinter på den tiden. Men jag hade hört talas om andra som spelat ett fantastiskt och utmanande äventyr.

  • Justicar

    Jag sl:ade hela kampanjen för ett par år sedan, typ 10 år efter att vi senast spelat D&D. På det hela så var det en bra kampanj, inte så mycket för att böckerna eller kampanjen i sig var strålande, det hela höjdes väl kanske av nostalgin att sitta med Krigarboken, alver, och allt vad de heter.
    Jag kommer ihåg att ärkemagikern i sällskapet lyckades döda draken, med hjälp av ”snöflingan”, dock fick han ena armen avbränd av eldkvasten. Likaså tappade en annan rp huvudet av ovan nämnda fälla, dock kunde Kmordadruiden (vad hon nu hette), hela honom. Ahh, vad hon gjorde var ju snarare att sätta fast ”en pratande mumifierad skalle”, som finns någonstans i äventyret, om jag inte helt missminner mig, på hans kropp och sedan hela med hjälp av magiskt vatten… Rpn fick därefter en extra röst i sitt huvud, som ibland tog över, förmåga att tåla köld samt så förstod han det gamla språket…

    Hursom, det ska bli roligt att följa detta i fortsättningen :)

  • martin

    ska själv spelleda äventyret snart. Jag tycker det känns lite befriande att det inte är en pampig slutstrid i ett äventyr. Jag tänkte nog lägga upp det som att gruppen faktiskt får fly från ön hals över huvud från de odöda.

    Vad gäller svagheter/ fel / defekter så tycker jag alla äventyr har det, man får ju skarva och anpassa en del. Specifikt för Eriks böcker så tycker jag att intriger, beskrivningar och spänning är fantastiska men kräver modifikation för att passa våra grupper vad gäller svårigheter på strider (vår grupp är duktiga på att utnyttja regler för att bli bra på strider).

    Sedan håller jag med om att det som SL är bra att styra gruppen till en viss ordning av händelser på Marjura för att det ska flyta bättre och bli mer logiskt.

    Nu svär jag nog i kyrkan men angående draken – vad spelar det egentligen för roll om gruppen dödar den och Arn tar en annan drake i O4Ö? Jag tycker ändå det passar bättre att hjältekungen har en mäktig drake vs. en med reumatism…

    • Henke

      Arn och Blatifagus har en ödesbestämd koppling sedan Arn hört Blatifagus uttala sitt namn på höga språket (innan Svavelvinter). Det handlar inte om att Arn lyckats dresserad vilken drake som helst. Att Blatifagus är i risigt skick beror som jag förstår det främst på att han blivit av med sin svansstump (vilken han återfår då han och Arn knyter bandet).

      • martin

        jo deras koppling är jag med på, men inget hindrar ju att den drake som finns på marjura är en annan drake. då kan arn få sin och äventyret stjälps inte om draken på marjura dör.

        tack för info om svansen – nu klarnar en sak för mig

        blatifagus har reumatism och därför lägre sty än ”normalt” men det kan man ju hävda uppkom iom svans-tappet. :-)

        • Henke

          I din egen kampanj finns det såklart inga rätt och fel. I vår kampanj (http://erebaltor.blogg.se) så tyckte jag det är intressant att ha Blatifagus som återkommande gästfigur (först vid det tillfälle när svansen kapades, sedan även i Kvicksilvergruvan just som Arn åter spårat upp honom och förmodligen återigen under resten av kampanjdelarna).

          • martin

            ok det köper jag i och för sig. jag gillar det återkommande. spontant så vill jag nog planka det från dig men kommer nog ta bort reumatismen :-)

            tack för länken till er blogg ska genast förkovra mig

  • Well, som jag minnsd et efter att ha spelat igenom hela sviten så toppade O4Ö och Kristalltjuren helt klart. Men Svavelvinter var himla spännande som jag minns det…

    Skulle jag spela om det, njae, njäe, vet inte – finns så mycket annat att spela ;)

  • Mathias Ståhle

    Har precis dammat av Svavelvinter själv. Jag har dock brutit loss de fyra delarna och använder dem som helt fristående scenarion utan inbördes koppling. Det kräver lite kosmetiska förändringar, men fungerar utmärkt. Styrkan hos Svalevinter är för mig att varje enskilt avsnitt står på egna ben och håller så hög klass.

  • Pingback: Rapport från Oraklets fyra ögon()

  • ** spoiler nedan **

    Äventyret är enkelt i sin litenhet, tydligt uppdelat och har en hel del spännande och lättanvända moment i sig.
    Va? Har vi spellett samma äventyr? :) Saker och ting är huller om buller. En del trådar som borde vara på ett ställe hintas det om på ett annat, helt orelaterat, ställe. Efter att jag läste igenom scenariot fick jag sitta mig och strukturera upp allting, så att jag kunde få en överblick.

    Lättanvända moment? Krångliga fällor och rumsbeskrivningar till ända. Här fick jag plocka bort en del och lyfta fram andra element som var spännande. Rummet med den svarta sanden, svavelträsket, att rollpersonerna är brickor i ett spel…

    Det enda mina spelare fick känna på den odöda armén var när rollpersonerna försökte frita rebelledaren men där striden avbröts med att skelett och zombier svämmade in i lägret, en stor skepnad med konungakrona går fram till den som har Ebharing, ignorerar de skador som rollpersonen gör, tar svärdet och helt sonika vandrar iväg i svaveldimmorna samtidigt som resten av de odöda avlägsnade sig.

    Shaguls monolog i slutet var spännande och förklarade mycket av scenariot. De fick en känsla av att det var någonting på gång långt över deras huvuden och en spelare ville gärna köra vidare i kampanjen. Kan vara för att Shagul sade ”Tills vi möts igen…” innan han går igenom spegeln och försvinner.