Mycket magi i Warbreaker

Med jämna mellanrum dyker det upp fantasyförfattare som profilerar sig med knepiga magisystem. På 90-talet höll Dave Duncan (Magic casement, Past imperative m.fl.) den fanan högt, men sedan dess har det varit lite skralt. Hos Duncan blev magin nästan som en egen karaktär, någonting som utvecklades och avslöjades genom böckerna. Hur magin fungerade var alltid ett av storyns största mysterium.

Nu har Brandon Sanderson tagit över fanan från Duncan. Hans böcker är genomsyrade av klurig magi av de mest skiftande slag. I Elantris handlade det om runor kopplade till landets geografi; i Mistborn-trilogin om olika metaller som ger olika förmågor; i Way of Kings om det mystiska stormljuset; och i Warbreaker om färger och själar. Gemensamt för alla dessa trollerisystem – möjligtvis undantaget Elantris – är att effekterna är väldigt snarlika. Sandersons magi förvandlar alltid utövarna till superhjältar. De kan hoppa långt, klättra på väggar, bli starkare, slåss som demoner och en massa andra typiska superhjältekrafter. En annan gemensam nämnare är att de är intimt knutna till världen och till handlingen, ofta så till den grad att magins mysterier är handlingen och definierar världen.

I Warbreaker är magin minst lika viktig som huvudpersonernas göromål. Vissa av huvudpersonerna är till och med manifestationer av magin. Detta skapar ett extra spänningsmoment genom hela boken – jag är inte bara nyfiken på vad som ska hända karaktärerna, jag fortsätter även läsa för att få redan på hur i helsike allt det här med färger, själar och levande gudar hänger ihop. Eftersom Sanderson är en riktigt skicklig spänningsförfattare är Warbreaker förbannat svår att lägga ifrån sig.

Trots att den innehåller ett intelligent svärd som heter Nightblood.

  • Lol, intelligenta svärd…

  • Kosta

    Låter lite Granström, magin förankrad i världens beskaffenhet och… int… dementa dolkar ;)

    Är den där boken fristående el lider han av fantasyns ok med tro-plus-logier?