Micke

Förra helgen var Alla helgons dag, och sedan dess har jag tänkt mycket på Micke. Mikael Larsson, kallad Krympling av sina närmaste vänner. MLK på nätet, eller snarare på BBS:en.

Micke dog någon gång 97-98 (det grämer mig att jag inte kommer ihåg exakt när), 35 år gammal. Jag och mina polare lärde känna honom på högstadiet, typ i åttan, när han jobbade som skolbibliotekarie på Tallbohovskolan. På något vis hade min kompis Eduardo luskat ut att Micke var en gammal rollspelare – en sån där som började med OD&D – och innan vi visste ordet av hade Micke blivit den självklara medelpunkten i våra små nördliv. Varje måndag träffades jag, Anders, Eduardo, Hempa och Fredde och lirade AD&D med Micke i biljardrummet på Tallbohovsskolans fritidsgård. Senare tillkom fler spelare – Wborg, Ubbi, Gregge, Sigge, Nordan, Timmy, Flebbe, Dazley, PK, med flera. Bara killar. Några dök upp och försvann, några hängde kvar i flera år, och vissa av dem lirar jag med fortfarande.

Vi spelade och spelade. Måndagar blev till måndagar och onsdagar, och fortsatte med marathonpass på helgerna hemma i Mickes nedgångna lägenhet på Sångvägen. Ibland undrar jag vad det hade för effekt på hans sociala liv, att hans hem förvandlades till en fritidsgård på helgerna, att så mycket av hans fritid gick åt till att spela och spelleda. Vi var tonåringar – han dryga 30.

Kvällen innan Micke dog spelledde han ett AD&D 2 ed-äventyr i Al Qadim. Jag var inte med den kvällen, och det är något jag sörjt många gånger sedan dess. Han gillade verkligen Al Qadim. Jag vet inte vad det var med den kampanjvärlden som tilltalade honom så mycket, men något var det.

Micke lirade Al Qadim, och morgonen efter exploderade något i hans hjärna.

Ibland känns det som att vi spelade ihjäl honom.

Jag knappast överdriva hur mycket denne rullstolsburne man betytt för mig och för många av mina kompisar. Han visade somliga av oss att det fanns alternativ till åka in till stan (eller till Kallhäll) och slåss; andra av oss att man faktiskt kan göra annat med sitt liv än att bara spela rollspel. Han visade att det var okej att älska böcker, okej att festa, okej att vara olycklig kär, okej att titta på två säsonger av Babylon 5 på raken, okej att ta ett skitjobb om man var tvungen, okej att plugga flummiga humanistämnen, okej att lira Talisman en hel helg …

Ja, han blev någon sorts storebrorsfigur för oss alla.

Tack Micke. Jag saknar dig.

PS. Men, ärligt talat Micke, om det finns en stor frustande drake i mitten av grottsalen så säger man det direkt! Inte efter att rollpersonerna gått in och börja ”searcha”. DS.

  • Förbipasserande

    Vilken fin text.

  • Grov

    Tummen upp för Micke!

  • Zapp

    Spela inte Al-Qadim, typ?

  • Ur inledningen till Spindelkonungens pyramid (Sveriges första rollspelsäventyr(?), vilket bland annat framgår av att författarna använde kolon, citationstecken OCH talstreck i början på samma anförande) :

    ”Det är viktigt att du i stora drag vet hur äventyret är upplagt. Det finns inget värre än en SL som säger: ”-Vänta, jag glömde att det finns en drake i rummet”.

    Fin post!

  • H.

    Snyggt skrivet!

  • Magnus

    Rörande text. Jag tror de felsta av oss har haft någon som betytt lite extra för oss. Min inspiration (helt icke rollspelsrelaterat) var en grekisk man med namnet Dimman som lärde mig mycket om livet när jag var 20 och han ca 40. Jag mailade han för något år sedan och berättade det för han. Vilket jag rekomenderar alla att göra för en dag är man bara borta.

  • Henrik Eriksson

    Bra förebilder är alltid bra för pojkar. Jag tror att mina förebilder i regel har varit litterära och därmed fiktiva. Farsan har också betytt en hel del, även om han aldrig har förstått min fascination för spel.

  • Peter

    En mycket fin text. Ibland är det det mycket vardagliga – till och med ett rollspelspass – som betyder något.

  • Diego

    Jag var med den kvällen när han dog. Tycks mig minnas att vi hade en ärlig diskussion om helgon.
    Hade jag inte träffat honom hade jag förmodligen varit förlorad i förortsdimman.
    Han var en fader, en förebild som lämnade en lång skugga i mitt hjärta.
    Saknar vårt förortshelgon!

  • Vad fint skrivet – ibland får vi möjligheten att se och uppleva
    det som verkligen är viktigt.

  • Mycket gripande text! Låter som en person jag hade velat träffa när jag var tonåring.

  • Henrik Eriksson

    När jag tänker efter så känns det lite som jag blir en sådan där fadersfigur för tonåringarna som spelar WoW.

  • Pingback: Jag vill ge liemannen en kram | Piruett()