Bacigalupi, ”The windup girl”

The windup girl borde vara den perfekta scifi-romanen för den svenska publiken. Den handlar om miljöfrågor, västvärldens girighet, invandring och integration, det ohållbara med konsumtionssamhället – och den utspelar sig i alla svenskars favoritturistmål, Thailand.

Till råga på allt så är den tokigt bra.

Författaren, som heter Paolo Bagia… Baci… Baggacu… Ja, han, han gör mig lycklig även när han skriver om det mest hemska i livet. Det finns en spänning mellan hur han skriver och vad han skriver om som får texten att hoppa på sidan.

Det här är i någon mening en efter katastrofen-skildring, en tragisk sådan. Men på något sätt finns det en stark ådra av optimism genom hela berättelsen – trots allt elände och alla orättvisor så kan, kanske, morgondagen bli ljusare.

Jag slänger mig ofta med uttryck som ”årets bästa bok” (jag tror jag redan gjort det två-tre gånger i år), men i det här fallet är det verkligen berättigat. The windup girl är faktiskt enastående bra. Jag menar, det finns zeppelinare, genmodifierade elefanter, konstgjorda människor, en snubbe som kallas ”The Tiger of Bangkok”. Så många små fantastiska ingredienser, och en så fantastiskt helhet.

Åh, jag vill läsa mer!

  • Andreas Lundin

    Jag kan bara hålla med, har inte hunnit komma så långt in i boken än, men än så länge är den mycket bra. Roligt också med en lite annorlunda miljö, sällan man läser om Thailand efter katastrofen.

  • Det är utan tvekan en mycket, mycket bra bok. Spännande, nyskapande och med levande miljöer.

  • Visst är den utmärkt. Den delade årets Hugo för bästa roman tillsammans med China Miévilles The City and the City.

  • Det bästa med den är att katastrofen är inte vad man väntar sig och inte dess eftermäle heller.

    Det tog dig ett tag att hitta den – din sf-aversion måntro?

  • Tack för tipset. Låter sjukt intressant!

  • Jag läste den här ungefär samtidigt som Miévilles bok (ville läsa de hugo-nominerade), och föredrog Miévilles. Bacigalupi är verkligen inte en erfaren författare, och det märks. Dessutom borde han lära sig att sluta upprepa sig så många gånger (”jaja, vi har hört det där om hennes hud hundra gånger nu, vad HÄNDER?”), men det är för nästa bok antar jag. Eller nästnästa bok. Hursom, ifall han fortsätter ha bra idéer kommer jag fortsätta läsa hans böcker – förhoppningsvis är det bara den här som kommer att lida av just dessa barnsjukdomar.