Vilse i Kristalltjuren

Läste igenom Erik Granströms gamla (1992) Drakar-äventyr Kristalltjuren för ett litet tag sedan. Det skiljer sig ganska rejält från de tidigare delarna i kampanjen – Svavelvinter och Oraklets fyra ögon – men det har jag förstått var också tanken. Kristalltjuren känns mycket som ett vanligt quest-äventyr där man ska resa till en viss plats och göra en viss sak och därefter åka hem igen, om än satt i en väldigt speciell miljö och med en massa högst otypiska beståndsdelar.

Ofta när jag skriver om rollspelsäventyr så brukar jag klaga på hur ostrukturerade de är, och hur det traditionella sättet att skriva äventyr egentligen inte är så lämpligt att, faktiskt, skriva dem på. I Kristalltjuren är läget det omvända: det är för strukturerat.

Varje händelse i äventyret beskrivs på fyra olika ställen i boken. Först i en mer eller mindre regelrätt äventyrsdel där handling och händelser beskrivs i kronologisk ordning. Sedan i en ”Artikel” där varje plats eller fenomen som nämnts i den första delen beskrivs mer ingående. Vidare finns spelledarpersoner att finna i kapitlet ”Spelledarpersoner och varelser”, och slutligen hittar man en drös kartor längst bak i boken.

Om man vill fatta vad som egentligen pågår när rollpersonerna till exempel anländer till staden Yoh Niur så måste man bläddra fram och tillbaka mellan dessa fyra olika delar i boken. Kartan finns i bokens slut, beskrivningen av platserna på kartan finns i Artikeln, det tänkta händelseförloppet står i den första delen, och vilka spelledarpersonerna är och vad de vill står på ett fjärde ställe.

Det tar lätt dubbelt så lång tid att fatta Kristalltjuren än vilket annat äventyr som helst, enbart på grund av det här upplägget. Ingen del står på egna fötter – man måste verkligen läsa allt för att ens ha en chans att förstå handlingen. Och det hjälper inte att vissa delar är olika viktiga i olika partier i äventyret. I ett fall kan de mest bärande infon stå i Artikeln, i ett annat finns den i SLP-beskrivningarna. Man vet inte! Det blir alltså väldigt väldigt bökigt att få en överblick äventyret, och jag kan bara föreställa mig hur bläddrigt det måste bli att sitta med boken under en spelomgång.

  • Tobias Radesäter

    Jag förstod aldrig varför Äventyrsspel tyckte att det var praktiskt att lägga alla kartor och spelledarpersoner i ett separat avsnitt i slutet av boken istället för i närheten av den text som handlade om den plats kartan beskrev och där spelledarpersonen befann sig. Jag tyckte definitivt inte att det var praktiskt. Kristalltjuren gör det ännu mer komplicerat genom att dela upp allt i ytterligare ett stycke. Det är dessutom extra meningslöst eftersom Kristalltjuren är den mest linjära delen av konflux-serien, så de flesta spelledarpersonerna är bara aktuella i ett kapitel och försvinner sedan ur handlingen.

    • Magnus Seter

      Tja, varför Ä-spel gjorde det vet jag inte, men jag gjorde det för att jag ansåg att spelledarpersonerna inte nödvändigtvis var knutna till en och samma plats under äventyret.

      Det håller ju inte om det är ett megarälsat äventyr, som t.ex. Hårda Bud, så jag har omvärderat den praxisen något. Men i det stora hela ser jag en fördel med att ha SLP samlade så att man snabbt kan hitta SLP som vandrar omkring i äventyret.

      /Magnus

      • Tobias Radesäter

        Jag ser absolut en poäng i att göra på det sättet för de spelledarpersoner som inte är knutna till en plats, men det gäller oftast bara en minoritet av spelledarpersonerna i ett äventyr. De flesta är hårt knutna till en plats, och även om de går runt så känns det naturligt att leta efter beskrivningen av baronen i närheten av beskrivningen av hans borg, till exempel.

        Jag ser också det meningslösa i att kritisera upplägget av 20 år gamla produkter. ;)

        • Magnus Seter

          Äsch det är inte meningslöst att kritisera 20 år gamla produkter. Som Magnus säger har vi ju ärvt mycket från dem, och det tåls att utmana de paradigmer som råder på grund av uråldrig tradition.

          Det som är intressant för mig i sammanhanget är att mina äventyr som gick i Sinkadus, och på konvent, och egentligen alla mina äventyr, var populära för att de var enkla att spelleda.

          Strukturen var visserligen ofta enkel, kanske till och med rälsad, men för en spelomgång med högt tempo passade de alldeles utmärkt. När jag började skriva förundrades jag över att så många äventyr som publicerades som hade dålig layout, disposition och struktur.

          Vilket jag sedan har fortsatt förundrats över.

          /M

  • Utanför ämnet: Har du alltid haft en liten smiley längst upp till höger på sidan, eller är den ny för adventstiden?

  • Den har nog alltid varit där – fast jag tror att den har bytt plats. Har för mig att det är något plugin som lägger dit den, för skojs skull liksom.

  • E

    Kristalltjuren är lätt det äventyr som för mig som SL varit krångligast att hantera, just på grund av detta. Exempel på ett bra strukturerat äventyr från samma era är Den Svarta Madonnan till Kult, där nästan all information (undantaget kartor och i viss mån personbeskrivningar) finns samlat på ett ställe, som dessutom stämmer ganska väl med den kronologin som rollpersonerna antagligen följer. Detta trots att äventyret inte direkt är linjärt.

    Det finns överlag ingenting värre än att som SL måla upp ett rum utifrån en detaljerad platsbeskrivning (”på väggarna hänger tavlor av konstnären XXX, och bakom fåtöljen står en statyett av YYY”) bara för att till sin fasa inse att det lite längre ned under en annan rubrik står att en monstruös drake ockuperar rummet. Bara för att man inte pallade att plugga in alla platsbeskrivningarna utantill.