317 sidor in i ”Slaktare små”

Erik Granströms roman ”Slaktare små” är fortsättningen på ”Svavelvinter”, som från början var ett äventyr till Drakar och demoner. Men det vi ni säkert redan. Boken är löst baserad på ”Oraklets fyra ögon” – som gammal rollare känner man igen en hel del grejer, men förändringarna är så pass stora att man aldrig kan känna sig trygg.

”Slaktare små” är – efter 317 av 650 sidor – en av de mest fascinerande och spännande fantasyberättelser jag stött på. Trakorien är en helt galen värld som det är riktigt, riktigt roligt att utforska, och Granströms fantasi verkar inte veta några gränser. Alla med intresse av fantasylitteratur borde läsa denna bok, så enkelt är det.

Tyvärr är det inte någon lättläst bok. Granströms språk är ibland riktigt jobbigt att ta sig igenom, med meningar som ”Torteraren ögnade under buskabryn farlänningens märkliga bastkjol där den stack fram nedanför yllesärken”, och ”Byggrådets skägg vippade myndigt bifall åt dessa ord eftersom även han såg sig manad att pungslå de rika farlänningarna på ytterligare guld då palatset visat sig vara så välhållet.” Det handlar inte om språket är svårt, utan snarare att Granströms har en väldigt speciell stil, vilket kanske främst märks i dialogerna. Det är nog upp till var och en om man gillar den eller ej, men för mig kräver den en ganska hög grad av koncentration. Det här är ingen bok som jag ströläser några sidor i på tunnelbanan – jag måste verkligen sätta mig ner och fokuserat läsa om det ska bli något av. Annars tappar jag tråden direkt.

Om detta är en bugg eller en feature får ni avgöra själv.

  • Anders Norén

    En feature, helt klart! Men jag har extrapolerat utgivningstakten och kommit fram till att karln inte lär bli färdig före 2020 (och inte Clive Barker med sin Abarat-serie heller, för den delen) så jag får snällt vänta tio år till!

  • Peter Larsson

    Visst är det mastig läsning, och det vore ohederligt att inte erkänna att formuleringsivern ibland snubblar på knivseggen mellan geni och pekoral. Men i slutändan så är det ett nöje att läsa en författare som är så djut förälskad i ord, språk och neologismer, och ljusår bättre än det vanliga, plastiga förpaketerade fantasyspråket

  • Johannes Samuelsson

    Ha! Kænner igen samma språk som jag kæmpade mig igenom i mellanstadiet, nær jag skulle læsa upp hæroldens vælkomsttal till nyanlænda Marjura-resenærer i ”Svavelvinter”. Love it.

  • En bug. Jag pallade inte med att ens läsa utdraget i Fenix. För konstlat för mig. Sorry Erik. Du är ett geni. Men: rödpennan är din bästa vän. Kill your darlings.

  • Well, jag antar att det är med meningen – det känns som en feature. Själv är jag 250+ sidor in i boken och gläds över att få återuppleva konfluxen på ett nytt sätt jämfört med DoD-tidens version.

    För er som planerar att spela det nya Svavelvinterrollspelet är boken också en guldgruva med setting och känsla för världen och individerna i den. Man förstår mkt tydligare i Slaktare små än Svavelvinter hur regelsystemet verkligen är skapat för att lyfta fram individernas kamp i de stora skeenden som beskrivs.

    [Lite reklamigt kanske, men sant ändå :) ]

    • Arfert

      Okej då, får väl köpa boken. ;)
      Kan ingen göra en ljudbok?

      • Well, jag antar att den kan komma som ljudbok el ebok bara den säljer ;) Erik vet säkert.

        E-bokläsare kan ju tom läsa upp böcker för en om manuset är rätt konfigurerat vad jag fattat.

  • Magnus, du som fantasyexpert, om jag inte är ett stort fan av fantasylitteratur och aldrig riktigt förstått vad Svavelvinter handlar om, kommer boken att ge mig en bättre uppfattningen? Eller kommer jag mest ge upp och fortsätta läsa mina vanliga historiska facklitteratur?

    • Jag tror inte att Svavelvinter kommer att göra dig till en fantasynörd. Den känns mer som en bok för de redan frälsta.

  • jag la ner när det blev våltäkts-mindcontroll i andra förordet på Svavelvinter, bara för att man skulle förstå hur extremt ond den onda var. Det är inte ett grepp jag köper.

  • Nicke

    Du som är en van besökare av Stockholm Film Festival har säkert, precis som jag, redan prickat för de filmer du tänker se. Skriv gärna ett inlägg om det (och sen ett uppföljande inlägg efter du sett filmerna). :)

  • Petter L

    Hej Magnus, kul att du bloggar igen!

    Angående Granström.
    Jag har inte läst hans böcker, men jag spelade hans äventyr som ung, och trakoriensviten står ju ut som ett av de bättre kampanjerna någonsin.

    Vad gäller fantasyns intellektualitet tror jag inte att det råder brist på intellektuella författare, eller böcker som resonerar om politik, filosofi och kultur etc på en hög nivå. Bristvaran tror jag är böcker som i sig själva är symboliskt djupa, på ett elegant, koncist sätt.

    Vad gäller språkbruket, att döma av de få utdrag av Slaktare Små som jag har tagit del av, måste jag säga att känner mig lite tveksam. För mig känns formuleringarna som något polerade versioner av de storvulna och högtravande sentenser som fantasyentusiaster alltid har slängt sig med.

    Av vad jag minns finns det knappt ett rollspelsforum, eller något slags publicerat tillbehör till rollspel, där man inte blir helt överöst med fraser som ”Vafalls, har fjärdingsmannen farit med osanning? En sådan abderit borde å det snaraste rådbråkas”, etc etc (obs, ej ett autentiskt exempel). Det finns knappast ett mer ordbajsande folk än rollspelare. Kanske kunde man förnya genren en smula med lite mindre styltigt språkbruk.

  • Jimpa

    Jag håller med dig, jag tycker även första boken är alldeles för tråkigt skriven att man måste koncentrera sig som en gnu för att komma nånstans genom de jobbiga meningarna. Nej jag förstår alls vad hypen är.

  • Mattias

    Älskar Granströms fantasi men klarar inte av språket. Tagit mig igenom alla äventyr men klarar inte av att läsa supplementet Trakorien på grund av dess många ”litterära” inslag. Jag tänker Nikanor Teratologen, en annan pekoralförfattare jag gillar för hans idéer men inte klarar av på grund av språket. Jag har kanske för få högskolepoäng och spexoveraller i garderoben. Om någon tar sig an att göra äventyr av böckerna där jag får använda mitt eget språk istället så skulle jag bli oerhört glad.

  • Alexander

    Personligen tyckte jag att han skrev betydligt bättre i Trakorien-böckerna; jag hade inga som helst problem med att läsa dem och gillade språket, men däremot hade jag problem med de nya romanerna. Jag minns att jag blev besviken, eftersom jag hade höga förväntningar baserade på den briljanta Konfluxsviten.
    Det har säkert åtminstone delvis att göra med att man inte kan ha samma förväntningar på några sidor fluff i en rollspelsmodul och på en roman på flera hundra sidor, men inte enbart.

    Problemet som jag minns det (har bara läst första boken en gång, och det var när den kom ut) är att han verkar ha försökt sig på något slags mellanting mellan å ena sidan ett uppenbart in-character-språk, typ Briors reseberättelse från Trakorienmodulen, och å andra sidan ett mer neutralt/opersonligt språk.
    Om berättarrösten ska föreställa vara en person i själva berättelsen så funkar det förstnämnda alternativet, om det är en opersonlig allvetande berättare så krävs det sistnämnda. Annars drar det krångliga och överformulerade språket bara till sig den uppmärksamhet som egentligen skulle fästas vid själva plotten och karaktärerna. Det känns i nuläget som om Granström är lite för fäst vid sina egna förnumstiga formuleringar.

    Sen hade boken även andra problem, såsom ett alldeles för stort persongalleri med meningslösa karaktärer som inte fyllde någon synbar funktion, men det är å andra sidan något som fantasyläsare brukar vara vana vid. Jag fick lite känslan av att Granström absolut ville klämma in varenda karaktär som omnämnts i Konfluxserien och gärna redogöra för deras oväsentliga handlingar.

    Det var lite som att läsa en krönika från en rollspelskampanj, ironiskt nog.

    Det som Granström ska ha stor cred för är själva Trakorien-världen. Som världsskapare är han något av ett geni. Har man lite bildning ser man visserligen ganska lätt var han fått saker och ting ifrån – ibland har han ju plankat gudanamn och liknande rakt av från historiska mytologier – men det är ljusår ifrån det plankande som andra fantasyförfattare brukar göra sig skyldiga till, bland annat genom det enkla faktum att han inte snor från några äldre fantasyverk.

    Tyvärr innebär inte en förmåga att skapa intressanta rollspelsvärldar och skriva inspirerande fluff-texter till dessa automatiskt att man kan sätta ihop en bra roman.