Vad tyckte jag om A dance with dragons, egentligen?

Som jag redan nämnt har jag varit dålig på att läsa i år. Men ett fåtal böcker har jag faktiskt betat av. En av dem var George RR Martins efterlängtade ”A dance with dragons”. Och hur var den då? Här kommer en rad osorterade tankar och intryck. Håll till godo.

¡¡SPOJLERSH!!

Först och främst blev det lite tjatigt med all logistik. Både Danny- och Jon-kapitlen handar ju nästan uteslutande om hur de ska fixa mat. Tyron gör ingenting annat än att sitta i olika båtar.

Bokens första 600 sidor kändes som transportsträcka. Var en transportsträcka. Det tog så lång tid för handlingen att komma ifatt Crows, och under den tiden kunde inget riktigt monumentalt hända. För isf borde det gett efterverkningar i Crows. Jag tror att det var ett dåligt val av Martin att dela upp handlingen geografiskt. Det måste ha begränsat honom något enormt.

Jag är lite trött på cliffhangers. Speciellt den med Jon känns förbannat frustrerande när man vet att det kan dröja 7 år tills nästa del. Man kan väl gissa att han hoppar in i Ghost, men ändå. Träligt.

En annan trälig grej var det långsamma tempot. Inte så mycket händer, egentligen. Som en jobbarkompis sa: I de första böckerna hakade kapitlen i varandra och drev handlingen framåt hela tiden. Nu finns det hela perspektiv som känns nästan poänglösa. Briennes quest i ”Feast for Crows” är ju en helt separat grej som än så länge inte har påverkat någonting annat. Och lökriddaren i ADWD, vad var poängen med alla hans kapitel?

Trots det så fanns met många coola grejer i boken. Den treögda kråkan verkar jävligt creepy, The mountain som zombie kan bli hur fläskigt som helst, och jag gillar att det finns (eller har funnits) ett warg-community. Jag gillar också att Melisandre inte är en bluff, eller ond, utan bara en föståsigpåare och viktigpetter som inte kan inse att hon tolkar sina eldar fel. Egocentrisk, fanatisk och enkelspårig.

Gillade också att Danni inte har kontroll över sina drakar. Det var lite oväntat. Eller fick hon det på slutet? Förstod inte exakt vad det var som hände där.

Jag är lite besviken på att Bran fick så liten plats. Två kapitel? Tre? Antar att det inte händer så mycket i den där grottan. Undrar om det blir några konsekvenser av att han mindrapear Hodor.

En annan besvikelse: Arya. Där hände verkligen ingenting. Hon är kvar på samma ställe, gör samma saker. Okej hon har visst blivit en katt-warg och kan ändra sitt utseende, men hon är kvar på samma ställe i berättelsen som för 6 år sedan.

Ett plus: Det var i alla fall inga uppenbara ”out of character”-ögonblick i den här boken. Jag menar, som när Catelyn i  (tror jag) ”A clash of kings” helt utan vettig anledning och mot allt tidigare etablerat, släppte Jaime ur fångenskap och skickade iväg honom med Brienne. Det är nog en av de mest random och konstlade vändningarna i hela serien.

Skräcken: Jag är lite rädd att Martin har råkat ut för Robert Jordan-syndromet. Dvs att han började skriva en berättelse om storslagna händelser skildrade ur en liten grupp människors perspektiv. Eller, annorlunda uttryckt, en berättelse om en liten grupp människor som blir inblandade i storslagna händelser. Sakta men säkert börjar han sen glida över till att inte bara berätta om dessa människor, utan om de storslagna händelserna i sig. Hur hela jäkla världen reagerar på dem. Hur ska man annars förklara Dorne-kaptilen, Lökriddar-kapitlen, Conningham-kaptilen och många andra random POVs? Till och med Reek. Det inträffar, som Martin ser det, viktiga saker i delar av världen där ingen av huvud-POVsen finns – alltså måste han hitta på nya karaktärer som är i närheten. Alltså sväller böckerna, och alltså blir det mindre utrymme för de karaktärer man verkligen bryr sig om, mindre utrymme för att driva storyn framåt. Samma sak som hände Jordan, och som fick Wheel of Time att förvandlas till en segflytande sörja bihandlingar.

Några tankar om Jon: Jon var ju en värdlös ledare – eller i alla fall en värdelös politiker, vilket ofta är samma sak. Han för en linje som gör honom extremt impopulär hos sina Bröder, han påpekar ofta hur han inte riktigt litar på sina närmsta män, han blir varnad om dolkar i natten av Melisandre … men ändå fortsätter han buffla på som om han var hela världens konung. Det är liksom som att han tror att han kan göra vad som helst, hur länge som helst, och att hans Bröder inte kommer att agera mot honom, trots att de tydligt visar sitt missnöje med honom. Kanske är han bara naiv. Hur gammal är Jon vi det här laget? 16-17 år? Han kanske tror att titeln Lord Commander skyddar honom mot allt, att eftersom att han själv aldrig skulle göra uppror mot en rättmätig ledare så skulle ingen annan göra det heller. Naivt. Vaffan, till och med Ghost varnar ju honom! (Det här med att han stänger in och ignorerar sin varg, som har räddat hans liv och varnat honom för fara så många gånger, är bara konstigt och borderline-out of character. Skicka bort vildsvins-wargen någon annan stans om han provocerar din vovve så mycket!)

Och apropå ledarskapet i böckerna i allmänhet:

  • Robert ärvde många av sina rådgivare av The Mad King. Varys, Maester Pycelle, Barristan. Sen tillkom Littlefinger, Stanis, Renly och Jon Aryn. Alla dessa (utom Renly kanske?) var extremt kompetenta på olika sätt, och alla hade ett intresse av att hålla riket stabilt (Varys var ju tvungen att vänta på att ungarna bortom havet skulle växa upp etc). Därav lång fred. Dessutom känns det som om Varys och Littlefinger neutraliserade varandra rätt ofta.
  • Kung Stanis verkar inte vara den typ av person drar till sig kreativa, fritänkade allierade. Hans rådgivare tycks bestå av auktoritetsdyrkande ja-sägare. Inte så konstigt med tanke på vilken person Stanis är. Han dödar folk som säger emot. Däremot hade han vettet att inse att han behöver en nejsägare också, därav Lökriddaren. Tyvärr skickar han ju iväg Davos hela tiden, så han får aldrig de ”nej” han så desperat behöver.
  • Jon gör likadant. Skickar iväg de han behöver som mest. Och blir sen förvånad att de rivaler som finns kvar inte håller med honom. Dessa rivaler beter sig själva som idioter när de inte fattar att det är bra idé att avlägsna The Others rekryteringsbas: vildlingarna. Men jag tror att det har att göra med att de hatar Jon – ibland kan en bra idé kännas extremt dålig när den kommer från fel mun.
  • Tywin omger sig uteslutande med kompetenta personer han själv valt, företrädesvis släktingar. Han har dessutom så mycket pengar att han kan hålla folk lojala hur långt som helst. Så han har det rätt förspänt.
  • Daenerys, som den rebell och befriare och profet hon är, attraherar en hel del fria radikaler. Smarta, dugliga, ambitiösa – och ofta förvånansvärt lojala. Dany har dock problemet att hon aldrig fucking lyssnar på de vettiga råd hon får! Det är det stora problemet med hela hennes karaktär i ADWD.

Om Daenerys: Martin har skapat en intressant konflikt i henne i ADWD. Hon vill åka till Westeros och erövra. Hon får hela tiden höra att det är hennes öde, och hon är lite besatt av tanken. Men samtidigt kan hon inte överge Meereen, eftersom att hon inte är den typ av person som gör sådant. Det blir en intressant krasch mellan hennes samvete och hennes drömmar, och jag kan tänka mig att det var detta som var den meereenesiska knuten Martin tampades med. För om Martin ska vara trogen den karaktär han byggt upp under så många års tid, så stannar Danny i Meereen. Men då går luften ut den stora storyn, som han också byggt upp under många år. Så hur få Danny att fortsätta sin Quest utan att få henne att bete sig orealistiskt out of character? Lyckades han? Jag vet inte. Jag har fortfarande inte helt klart för mig vad fan som hände i hennes sista kapitel.

Saker jag undrar: 

  • Är Stannis verkligen död? Känns som ett osmart drag av Bolton.
  • Vad fan tror Varis att han sysslar med? Söndra och erövra, visst, men snart finns ju inget kvar för Danny att erövra. Bara grus och svält.
  • Vad håller Jaime och Brienne på med egentligen? Vem är det Brienne har hittat? Inte fan är det Arya iaf.

En annan sak: Vad tyckte ni om att det plötsligt finns en till Targaryen som ränner runt? Det förklaras förvisso väldigt bra varför man aldrig hört talats om honom tidigare, men jag får ändå lite jump the shark-känsla.

  • *SPOILER*
    Nej, Stannis är inte död. Det framgår av det kapitel från nya boken som Martin släppt. Håller annars med dig om allt i sammanfattningen.

  • eli

    Min recension finns här: http://erilin.net/2011/07/drakdansen/

    Daenerys: Jag håller med dig till 100%. Det känns som att alla läsare önskar att hon begav sig till Westeros för att erövra, men som jag ser det är det enda rätta för henne att stanna. Resultatet blir lite som att Daenerys försöker kämpa mot själva författaren, som skrivit in henne i ett drama hon inte vill spela.

    Tywin: Tywin är en principlös maktmänniska, men han är bättre än många av alternativen. Har folk i allmänhet verkligen fått det bättre efter att Ned och Catelyn drog igång hela spektaklet? (Knappast va?) Tywin är väl seriens mer eller mindre främsta bad guy, men allt han gör är egentligen i självförsvar. Det är Catelyn som kidnappar Tyrion och driver Tywin att plundra Riverlands. Ned gör sig sedan omöjlig när han förklarar Tywin fredlös.

    Ett av mina favoritstycken är Jon Conningtons minne av hur han själv hanterade Battle of the Bells, samt av hur Tywin skulle ha gjort:

    ”Lord Tywin would not have bothered with a search. He would have burned that town and every living creature in it. Men and boys, babes at the breast, noble knights and holy septons, pigs and whores, rats and rebels, he would have burned them all. When the fires guttered out and only ash and cinders remained, he would have sent his men in to find the bones of Robert Baratheon. Later, when Stark and Tully turned up with their host, he would have offered pardons to the both of them, and they would have accepted and turned for home with their tails between their legs.”

    Och på så sätt hade allt kunnat undvikas. Samtidigt visar ju också A Dance with Dragons Neds positiva sidor som ledare – klanerna i Norden är villiga att följa honom även långt efter hans död. Wyman Manderlys Frey-pajer är för övrigt ett annat favoritstycke.

  • Läste förresten en väldigt intressant teori om att böckerna kommer att utvecklas så att Starks-ungarna eventuellt blir de onda, medan de som sågs som onda i början (Jaime mfl) börjar skildras som goda.

    Arya håller på att bli någon sorts mördare. Bran dricker sina kompanjoners blod och våldtar sin väns psyke. Rickon gör gud vet vad på en kannibalö. Sansa verkar bli hjärntvättad av Littlefinger.

    Spännande teori – det ska bli skoj att se om den stämmer.

  • Davos kapitel verkade mest ha rollen att dels etablera att han inte var död, dels etablera lord Manderly som långt mer slug och kompetent än han tidigare verkat. Att de slutar med en cliffhanger innan han ska till Skagos är tråkigt, det gör att han själv mest får rollen som åskådare.

    Angående Daenerys kapitel så tror jag att Martin ville göra en poäng om skillnaden mellan att erövra och regera — minns att han är uttalad demokrat och kritiker av kriget i Irak, något som möjligen blöder över i skildringen av hur det går när man erövrar ett ökenland där ingen tycker om en.

    Bokens mest menlösa POV är ändå Quentyn Martell. Tråkig karaktär, tråkig story, poänglöst slut.

    • Quentyn var så tråkig att jag redan glömt bort honom.

  • Snusmumriken

    Lite intressant är det att G.R.R.M. i Jon Snows historia än en gång beskriver det vanskliga i ledarstil och hederskodex som Ned Stark följde och som gick i arv till hans söner: samtliga har ju blint följt sin moral/tro/kodex och fått sota för det. Fast det är lite väl mycket ”skriva på näsan” denna gång.

    Tycker definitivt det är Jordan-varning på den här historien. väldigt lite hände i huvudhistorierna. Några av sidohistorierna kändes OK, men som helhet ett stort Meh.

    • Samtidigt återupprättar boken, som Eli ovan påpekar, Neds meriter som ledare. Som de nutidsmänniskor vi är har vi en tendens att framför allt titta på vad Neds val får för konsekvenser för honom som individ, medan Ned som kvasimedeltida familjeöverhuvud antagligen är mer intresserad av vad de får för konsekvenser för hans ättenamn. Ned blir av med huvudet, men säkrar samtidigt att Norden är full av ätter som respekterar namnet Stark och är redo att undsätta hans dotter (även om hon i det här fallet råkar vara falsk). Helt rimligt i en icke-individualistisk kultur.

      • Bra iakttagelse. Hade inte tänkt på den.

        Samtidigt var ju Neds död inte bara ett resultat av hans ledarskapsstil, utan även av hans märkliga oförmåga att inse att andra människor inte nödvändigtvis tänkte och resonerade på samma vis som han själv. I Ned sinne fanns inte ens möjligheten att Cercei skulle stanna kvar och kämpa efter att han varnat henne.

  • Henka

    Snyggt spoilersmärkt! Kunde jag hålla mig från att läsa viktiga avslöjanden? Nej! Håller jag med vem-det-nu-var i DN som skrev att man uppskattar verk mer om man vet vad som kommer att hända i förväg? Nej! Är det lugnt ändå? Ja!