De 5 pinsammaste spelledarpersonerna som någonsin skapats

5. Victor Wentel (Mutant 2089, ”Cul de sac”)

Victor är en sån där perfekt, hård soldat. 23 i Stycka, 25 i Smidighet, 100% chans att lyckas med alla eldvapen, beväpnad till tänderna, och med lämpliga mutationer som Styrka och Snabbhet. Effektiv, brutal, blah blah blah. Han har dessutom en rörande bakgrundshistoria, då han var en föräldralös slyngel som togs som krigsfånge men lyckades fly och mot alla odds skapa sig en framgångsrik karriär som officerare i den tyska elitstyrkan Epitaph. Nu är hans mål att döda rollpersonerna.

Det låter väl helt okej? Ja, ända tills man inser att Victor har en ”unik mutation”. Detta är en klassisk varningsklocka i alla ”Mutant”-äventyr, för det brukar betyda att författaren bestämt sig för att bryta mot reglerna och skapa den coolaste och mest speciella spelledarpersonen någonsin, en slp som ska få spelarna att bara ”wow vad häftigt”. I verkligheten brukar reaktionen vara ”suck, en till?”. Victors skapare har ansträngt sig extra mycket, för den hårda soldaten har fått en mutation som kallas Tur. Den ger honom tur. Han får perfekta slag mycket lättare, och alla andra har betydligt svårare att göra något dumt mot honom.

Detta kanske inte är pinsamt i sig, men då har jag inte nämnt det mest talande: att Victor är beväpnad med powergamingvapnet nr 1 – en M2HB.

4. Bupu (AD&D, diverse ”Dragonlance”-moduler)

Bupu är en gully dwarf. Gullydvärgar är en alkoholiserad och till synes mentalt efterbliven avart till de mer traditionella rövsparkande dvärgarna. Bupu har oturen att möta och, tack vare en charm person-besvärjelse, bli förälskad i den ikoniska Dragonlance-magikern Raistlin. I romanerna görs det många komiska poänger av detta, och till och med försök att göra det lite rörande när Raistlins stenhjärta börjar smälta. Men i äventyrsmodulerna … Ja, såhär beskrivs hon i ”Tales of the Lance”:

Bupu has a somewhat congested voice. Her speech patterns vary depending on whom she speaks to, but she always sounds a bit like a three-year-old. /…/  If given time to prepare her “magic,” she will cast a “spell” using one of her “magic” artifacts. Her artifacts include random bits of garbage that she happened to be holding when something good happened once. Clearly, her magic needs a bit of help. “Help” includes running under low obstacles, blowing pepper in someone’s face, or breaking a pot of grease in front of someone. These are the somatic and material components of Bupu’s “magic.”

Hennes ”special ability” är groveling.

Jag skäms lite å TSR:s vägnar när jag läser om Bupu. ”Hö hö titta en efterbliven dvärgtjej!” Som en spelledarperson i ett äventyr är det svårt att göra någonting sympatiskt av henne – det är uppenbart att hon bara är tänkt som ett komiskt inslag. Det ger en dålig smak i munnen.

3. Otkar (DoD, ”Snösaga”)

Otkar är en sån där gammal vän till rollpersonerna som de aldrig tidigare hört talas om. Han är någon sorts rik handelsman i staden Storhavn och värd till ett stort pråligt bröllop som rollpersonerna är bjudna till. Han är dessutom äckligt gubbsjuk.

Rollpersonernas första möte med honom beskrivs med ord som “Samtidigt kan rollpersonerna inte undgå att avundas denna man som lyckats charma dessa två underbara änglar” (om tvillingsystrarna som är hans älskarinnor) och ”En snabb överblick över tjänarna i huset avslöjar att de flesta är unga vackra kvinnor som genom blickar och kroppsspråk verkar ha ett mycket speciellt förhållande till sin herre”.

Skämskudde!

Känslan av att ”Snösaga” ibland skrevs med bara en hand på tangentbordet blir aldrig starkare än när Otkar och hans frillor kommer på tal.

2. Talyros (DoD, ”Helvetesfortet” med uppföljare)

Lukas på Hittepou har redan sagt allt som finns att sägas om alvprinsen Talyros, men jag sammanfattar: Talyros är en så löjligt mäktig spelledarperson att rollpersonerna egentligen är helt onödiga. Han är en 2439 år gammal enmansarmé, han kan förvandla sig till en duva (?), han rider på en pegas, han kan höra enskilda individer på sex dagsmarschers avstånd, han är typ världens skickligaste naturmagiker, han har inget färdighetsvärde under 19, och han har en ihålig diamat som halsband. Diamanten är av någon anledning fylld med ”självlysande sav från gyllenlönnen”.

Han är dessutom förbannat snål. Efter att rollpersonerna har räddat hans liv (fast han hade egentligen inte behövt någon hjälp, ety Talyros är supermäktig) från några svartalfer ger han dem varsitt bär i belöning. Bären ger mörkerseende hos icke-alver, men för alver smakar de bara gott. Alltså: som tack för att de räddat hans liv, ger han rollpersonerna varsin karamell. Som om de var små barn som just hjälpt en tant över vägen.

Att alternativ hade varit att t.ex. följa med och hjälpa rollpersonerna att rädda världen. Eller något.

(Jag stör mig oerhört mycket på supermäktiga slp som inte gör något. Teleportera in och atombomba ondingen för fan! I D&D-världen ”Forgotten realms” fanns det så jäkla många gudalika slp att författarna var tvungna att hitta på ursäkter för att förklara varför de inte gjorde rollpersonernas jobb 100 ggr snabbare och säkrare. Ingen förklaring höll egentligen.)

1. Samuel Haight (Diverse ”World of darkness”-äventyr)

Sam Haight är en sån där slp som liksom får en att tänka ”Men vad fan, sluta sabba!” Föreställ er en powergamer, en kobold, någon som gör allt för att tolka reglerna till sin egen fördel. Någon som njuter av att hitta kryphål som gör hens rollperson mäktigare.

Tänk er sedan att det är spelskaparna själva som gör detta. Inte bara en enskild författare – som med Talyros ovan – utan hela jäkla företaget.

Sam var från början en ”Kin” (någon som är släkt med varulvar i ”Werewolf the Apocalypse”, men inte själv en varulv) som inte gillade sin situation. Han ville också vara en övernaturlig cool kille. Genom flera olika WoD-tillbehör kan man följa Sams allt mer absurda makteskalering. Först dödar han en vampyr och snor hans blod för att göra sig själv till en ghoul (mänsklig tjänare som får superkrafter av vampyrblod), därefter lär han sig blodsmagi och utvecklar en ritual som kan förvandla honom till en varulv. Ritualen kräver fem varulvskinn, vilka Sam inte har några större problem att skaffa eftersom att han är White Wolfs påläggkalv.

Nu är han alltså någon sorts ghoulvarulvshäxmästare – en regelvidrig monstrositet. Men det är inte slut här, för Sam lyckas få tag på en magisk artefakt som gör honom till en riktig magiker á la ”Mage the Ascension”. Fylld med sin nya makt attackerar han ett gäng andra magiker för att få tag på deras helt sjukt magiska pumpakvist (!), med syfte att använda den för att döda en antediluvian (supermäktigt, jättegamal vampyr).

Oj, jag glömde berätta att han även ägde ”Conquistadorens svärd”, ett vapen som gav honom kraften hos dem han dödade. Med svärdet i hand åkte han till Amazonas och hittade och dödade El Dorado, som visade sig både vara en stad och en gammal überpowerful magiker. Vid ett tillfälle blev han fängslad i andevärlden och släppte lös en urgammal demon.

Hursomhelst så lyckades han inte döda den jättemäktiga vampyren, utan blev dödad själv. Och ungefär här verkar folket på White Wolf ha tröttnat, för när Sam dyker upp i dödsriket (”Wraith: The oblivion”) så smälts hans själ ner till en askkopp. Samuel Haight ses aldrig igen.

Tack gode gud för det. Jag fattar inte riktigt vad syftet med Haight var. Att ge spelare dåliga idéer? Att skapa någon sorts cross-game nemesis? Resultatet blev i alla fall buskis och pekoral.

  • Suveränt underhållande artikel, I must say!
    Fast jag tycker att du ska utveckla avsmaken mot den där Gully Dwarf-tjejen. Ja visst, det är kanske inte den seriösaste SLP:n ever, men hon är ju rekordmycket bättre än de övriga exemplen.

    Annars så kan jag inte göra annat än att sucka och garva åt pinsamheterna och tacka dig för en god sammanfattning av alltsammans. Jag uppskattar verkligen den här typen av nöjesläsning.

    • Jag känner ingen avsmak mot Bupu i sig, utan mot TSR som jag tycker driver med förståndshandikappade på ett osympatiskt sätt.

  • Okidok. Uppfattade henne aldrig på det sättet, riktigt. Fast jag antar att du syftar på: ”Her speech patterns vary depending on whom she speaks to, but she always sounds a bit like a three-year-old”? I så fall förstår jag vad du menar, även om det alltid går att diskutera olika vinklar – fast det känns mest fett onödigt.

  • … Förövrigt är det klockrent att Victor Wentel ser ut som Saddam Hussein. xD

  • Håller med, helt klart underbar nöjesläsning. Ett av de skönaste minnena jag har från snösaga är faktiskt när vår SL, (som är uttalad feminist), skulle porträttera Otkar. När han läste stämningstexterna och miljöbeskrivningarna blängde han verkligen ondsint på orden, och hur han än försökte kunde han inte få Otkar att framstå sympatisk eftersom han verkligen avskydde honom. Hm…

    (Sedan blev han verkligt bitter på äventyret och började klippa och klistra. Det gick faktiskt så långt att ljusets barn, som antogs vara den noble riddaren, blev en grotesk, lesbisk halvtrolls-tortyrmästarinna. Det var ett riktigt äventyr det!)

    • Jag tror faktiskt att det enda sättet att spela Snösaga är just att klippa och klistra för hjärtans lust. Det går inte att spela utan att modifieras rejält. :)

      • Snusmumriken

        Det gäller väl i princip alla äventyren i Riot Minds Svarta Solen-serie. Känslan jag fått av dem är att författarna tycker sig ha fått till ”jäkligt coola” historier. Men spelbara? Mnjae…

        • Vildhjärta är allt spelbar. Resten är klipp och klistra-projekt, men får hålla med om att de inte går att spela rakt av.

          • Vildhjarta är faktiskt ett av de bästa svenska äventyren. Jag gillar det jättemycket.

      • Sant. Skall väl Sla Likstorm någon gång i framtiden, vill inte tänka på arbetet som antagligen ligger framför mig. :S

  • Henke

    Håller med om att Talyros är en hyfsat barnslig SLP men samtidigt finns det nog en slags tanke bakom honom. Först och främst så är det ju faktiskt han (och hans flygande Pegas) som räddar RP i det tveksamma slutet på Helvetesfortet. Mötet är med andra ord obligatoriskt och en del av rälsen i det här äventyret. Dessutom handlar ju ”karamellerna” om att ge icke-mörkerseende en chans att kunna smyga sig runt utan facklor i det påföljande avsnittet när RP skall ner i ett underjordiskt dvärgrike.

    Personligen skulle jag nog hellre satsat på kampanjens bad guy Vicotnic som ännu värre SLP.

    1. Killen är typ äldst på Altor (12.456 år)
    2. Har av någon anledning bytt namn från Grahë till Jachul till Margyl till Vicotnic.
    3. Har vid upprepade tillfällen lyckats jävlas med gudarna och suttit halva sitt liv(!) på deras olika anstalter som han ändå lyckats rymma ifrån.
    4. Har bl.a. STY 25, STO 20, FYS 20, INT 25 och PSY 87.
    5. Har skapat en helt egen magiskola och kan alla övriga magiskolor (även Animism som annars är omöjlig om man lärt sig Nekromanti) och besvärjelser till FV mellan 35-65 (175-325%)
    6. Kan alla färdigheter till ”minst” 20 (100%)
    7. Kan byta skepnad till vad han vill
    8. Har totalt mörkerseende
    9. Hans kläder har SKYDD E10 (givetvis med NEXUS och PERMANENS).
    10. På övrigt står att ”Om du tycker att han är mäktig nu, tänk på att han har försvagats till kanske en tiondel av sin tidigare kapacitet…”

    I rest my case…

    • Det bisarra är att rollpersonerna förväntas slåss mot honom och hans livvakter. Har någon någonsin klarat den fighten utan att SL snällfuskat?

      • Henke

        Har verkligen svårt att se den SL som efter att ha tvingat runt sina spelare på den ”Nidländska rälsen” (där konstruktören bl.a. skriver ”Det är bara att hoppas att de får lite skuldkänslor” och ”Om spelarna börjar må illa har du helt klart lyckats”) så möter man Vicotnic och ser till att rollpersonerna går en säker död till mötes.

        Det är hur som helst förmodligen vad Johan Sjöberg (konstruktören) var ute efter.

      • Vi tog honom första eller andra rundan, jag har för mig att det var en alv med några hjältepoäng, stormpilar och en mästersmidd långbåge inblandade. Plus en drakmagiker, en animist med 63 i HELA, en ambidextriös minotaur med två tvåhandssvärd och hjälteförmågan trippelhugg.

        Vi var 12-13 år gamla och fruktansvärt farliga för alla på Altor.

    • Mattias Lejbrink

      Bubblare: Siratsia från Barbia. Också helt orimlig att besegra. Den som skrev hennes NPC-chart måste ha haft stånd precis hela tiden. ”Och så har hon 110% i svärd. Och en helande stav. Och sjukt bra grundegenskaper. (Eller vad hon nu hade, minns inte exakt.)” Och så vidare…

      • Mattias Lejbrink

        Inser nu att författaren kan hänga i detta forum. Men det är en risk jag får ta :) Observera att jag inte googlat vem som är upphovsperson.

      • Dock är ju Barbia intressant så tillvida att man kan låta bli att slåss mot Siratsia. Hon är ju långtifrån någon stereotyp ärkeonding som Vicotnic.

      • Givet Drakar och Demoners stridssystem kan det ändå gå som det gick när vi spelade: Siratsia fumlade och ramlade på golvet, med följden att rollpersonerna gjorde processen kort med henne. Men Svante har rätt i att hon inte är någon stereotyp ärkeonding — att hon så summariskt avlivades hade mer med en rollpersons maktambitioner än något tydligt godhetspatos att göra.

    • Anders Norén

      Skälet till att han slängde bort namnen Grahë, Jachul och Margyl var ju att det inte fanns någon medarbetare på Äventyrsspel som hette så. Det är det allra tuffaste med Vicotnik.

      Den enda hållbara, om än något klyschiga, lösningen när det gäller ärkeondingar är för övrigt att se till att huvudpersonerna hittar ärkeondingens svaghet som gör att ondingen kan besegras utan direkt konfrontation (stjäla ondingens magiska ring och kasta den i en vulkan, lura ondingen att använda ett trollspö som inte kan döda huvudpersonen etc).

  • Lars Krantz

    Samtliga (Inkarnationer av Chagidiel) Dödsänglar i KULT-kampanjen ”Den Svarta Madonnan” är rent speltekniskt omöjliga att klara av.
    Jag kan förstå att Dödsänglar är enormt mäktiga och jag kan också förstå att en människa aldrig kan besegra dom. Att klara av en sån sak vore som att till exempel Paulo Roberto skulle spöa skiten ur Jehova, men, men, men, varför i så fall ha dom som kombatanter?

    I en del av kampanjen så får RP en snabbkurs i Drömkonst/Drömmagi. Om RPn är sjukt intelligent så skulle hen kunna uppnå FV 20, men detta är egentligen omöjligt. Ett mer realistiskt FV skulle ligga på mellan 10 och 15. Drömguden som dom ska slåss mot har dock Drömkonst/Drömmagi FV 200! Mer än tiodubbelt av vad en RP kan ha som allra högst.
    Striden är avgjord innan den ens börjat.

    Man undrar hur spelkonstruktörerna tänker ibland.

  • Axel

    Fast vi får nog ge Talyros att han faktiskt har rätt så halvsunkiga stats (förutom en onekligen ganska mäktig PSY). Han är t ex dummare än en genomsnittlig alv och har inte styrka nog att spänna sin långbåge… :)

  • Roligt att du tog upp Otkar, det är en av de mest problematiska karaktärerna jag stött på. Karaktärerna i hela Snösaga är kanske de mest besvärande jag försökt att spelleda.

    De skapade ett rent helvete för mig, då jag försökte skapa en historia som styrdes av realistiska drivkrafter. Bara att forma om första delen av Snösaga (med bröllopet) innebar att det egentligen hade varit bättre att skriva ett helt eget scenario.

    Snösaga är ett skolboksexempel av dåliga karaktärer som förnedrar och blir förnedrade. Jag har dock lärt mig läxa nästa gång kommer jag inte ens försöka spela ett scenario med ett så dåligt innehåll.

  • Daniel

    Rekommenderad läsning: ”Lords of Middle Earth”… framför allt volume I. Finns nog så det räcker till en egen top-10 lista där :)

    • Vrång

      Ja, själva statsen i LoME1 är ju helt meningslösa egentligen. Varför är det intressant att veta att Ungoliant gick upp i Rang från 450 till 500 efter att ha halsat i sig Vardas brunnar? Fast värst är nog alla jävla Melkordyrkande Noldoralver i ”The Court of Ardor”. Typ 20 stycken Talyrosar vars historia och personlighet hade fått JRR att tappa tron på Gud.

  • Hurra, en ny nördig rollspelstopplista! Kul att se att Piruett är tillbaka med besked 2012.

  • Lothar

    Fast ska verkligen Haight vinna? Av alla fåniga, dumma grejer som WW försökt sig på att göra övernaturliga varelser av. De spenderade ändå hela tredje editionen med att försöka glömma bort hur pinsamt Haight är. Vad sägs om Brynhilde, som är en valkyria Gangrel methuselah och dödade Palme? Eller vampyrgöhring? White Wolf är ju en enda stor soppa av trams som man måste rysa av välbehag till när man läser, framförallt över hur mycket srs bznz det är! Du borde göra en post bara om WW NPCor.

  • ”…Brynhilde, som är en valkyria Gangrel methuselah och dödade Palme?”
    Ha ha ha! Jag måste verkligen kolla in World of Darkness efter den kommentaren…

    • Vrång

      Glöm inte bort Run-DMC-Gargoylen Ferox som har True Faith 10 och bakochframvänd keps + guldkors runt halsen. VEM kom på detta ”gotiskt-punkiga” genidrag?

  • Johannes Nesser

    Yay! Äntligen kommer mina gamla ungdomssynderna tillbaka och spökar. (Jag skrev Cul de sac för typ 150 år sedan.) Men hade verkligen hr Wentel 23 i ”Stycka”? Kanske inte vill veta svaret när jag tänker närmare på saken…

    Ni borde göra en ”Topp 5 pinsammaste dikterna i ett rollspelsäventyr”, då har jag chans på förstaplatsen. :)

  • Underbart med en lista pa Piruett igen!!! Det var lange sedan jag tankte tillbaka pa min trofasta M2HB. Ypperligt :)

  • Henrik Eriksson

    Jag vill också minnas att det fanns en magiker i äventyret Svarta Tornet som kom i spelpaket 1 (eller vad den nu hette) (den med den halvnakna kvinnan som höll i ett spjut och åt ett äpple). Inte bara att han hade en hög besvärjelser med höga färdighetsvärden, han hade givetvis också ett magiskt tvåhandssvärd med 90-95% i färdighetsvärde.

    • Mattias Lejbrink

      Given kombo på magikerhögskolan. ”I’m a major in necromancy with courses in bastard sword and weaponcraft” liksom.

  • Verkar som Sam kan göra en återkomst tragiskt nog beroende på hur bra Werewolf-kickstartern går
    ”At $130,000 of contributions a free copy of the Skinner PDF will be sent to everyone who pledged at the Lore Lover or above. This is a brand new adventure written by Ethan Skemp himself which was scheduled to be released after W20, but you’ll get it as soon as we finish it. It’s a return to that most vile of Werewolf antagonists, Sam Haight, and returns him and his legacy to the position of terror among the Garou that Sam slaughtered so many to achieve”
    Sen så var det dels det med Oktar men vår grupp kunde inte heller riktigt släppa att han är extremt rik och skulle kunna vara en judekarikatyr från 30-talet.

  • Klas Wullt

    Sam Haight var kul han en av dom få fiender som varkligen var annorlunda.
    Regelmässig visst. Horribelt.