Den stora dräneringen

Jag har funderat på en fantasyvärld ett tag. Ni får gärna sno idén om ni gillar den. Annars kan ni bara spotta på mig om ni ser mig på stan.

Så här är det: Asimo var en typisk pseudomedeltida tolkieninspirerad fantasyvärld. Det fanns alver i skogarna, dvärgar i bergen, orcher, drakar, kungar med skägg, magiska svärd, mystiska besvärjare, riddare, ädla barbarer, omotiverat sexiga lönnmördare, feta halvlängdsmän och så vidare. Ni fattar.

Men så för dryga 1000 år sedan kom den svartklädde trollkarlen Baryon till makten i landet Cygnar. I dag vet ingen varför, men han började samla alla mörkrets tjänare kring sig – demoner, odöda, grönskinn, bestar, varulvar, etc, etc – och han hade bara ett mål i siktet: att ta över världen.

Grannländerna var först inte så jätteoroliga (de hade ju magiska svärd och sånt), men när Baryon fick tag på det legendariska Daedaelons horn blev det annat ljud i skällan. Daedaelons horn hade nämligen makten att ”stånga” upp en portal mellan dimensionerna, och nu fruktade man att Baryon tänkte släppa in en armé av krigsdemoner i världen.

En liten grupp personer med specialkompetens skickades i lönndom in i landet Cygnar för att stoppa den svartklädde magikern, eller åtminstone förstöra Hornet. Deras episka resa kulminerade i en strid med Baryon uppe på hans jättehöga torn, just innan han tänkte använda Hornet. Exakt vad som hände där vet ingen idag, men på något sätt aktiverades Daedaelons horn – dock inte på det sätt som Baryon planerat.

Istället för att släppa in en hord av lydiga demoner, öppnades en gigantisk portal in i vattendimenson. Oräknerliga kubikmeter av vatten började forsa in i Asimo, och inget någon gjorde kunde stoppa det. Länder svämmades över, skogar spolades bort, hundratusentals liv slocknade. Inom några få år, när portalen väl stängdes av sig själv, så var hela världen dränkt, med bara några öar här och där (f.d. berg) som stack upp ovanför vattenytan. Det var en katastrof vars like världen aldrig skådat.

De följande århundradena var fylld av krig och förändring. Kampen om de få torra bitarna land var hård och blodig, men samtidigt anpassade sig många till ett liv under eller på vatten. Med hjälp av magi och supersnabb fantasyevolution lärde sig till exempel alverna att andas under vatten. Det gjorde tyvär en hel del orcher och andra livsfarliga varelser också. Och som om det inte var nog hade ett och annat kritter följt med vattenmassorna från sin hemdimension.

Världen Asimo blev helt enkelt akvatisk. Bara människorna levde kvar ovanför ytan, på hårt befästa atoller. Dvärgarna syntes inte till, utan höll sig gömda i sina salar dit vattnet inte nådde, och där stora mekaniska pumpar sög ner luft i grottorna. Halvlängdsmännen utrotades nästan helt, med bara ett fåtal familjer kvar som tog sig fram i flottor av små båtar.

Världen var förändrad, men livet fortsatte. Århundraderna gick.

Ett stort undervattninskt alvimperium uppstod, mycket tack vare att de akvatiska alver och -alvfolk som levde i djupen redan innen Översvämningen hade ett stort försprång. De förstärktes även av sina släktingar från land som lyckats anpassa sig till en undervattensvärld.

Dvärgarna lärde sig att bygga dykarklockor och primitiva ubåtar.

På grund av det enorma avståndet mellan människornas öar, utvecklades människornas språk och kultur åt radikalt olika håll. Från Emarorevens fascistiska förfädersdyrkan, till Filunderatollens lätt hippieartade kanibalistiska meritokrati.

Vissa landlevande grupper lyckades tämja eller sluta förbund med stora flygande eller vattenlevande varelser – stora örnar, jättesköldpaddor, gripar, vissa drakar och sjöromar med mera – och fick på så sätt större möjligheter kommunicera.

Vattenmagiker kom att få en maktställning utöver andra. I de flesta samhällen, oavsett ras, blev vattenmagiker ledare.

Men för ett år sedan hände något. Vattnet försvann. Inte allt på en gång, men det var som om något dragit ur proppen. På bara några veckor sjönk vattnet tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Återigen råder kaos i världen. Återigen dör folk i oräknerliga antal.

På höga bergstoppar hänger torrlagda städer vars befolkning inte kan ta sig därifrån. Alger, avlagringar och lera gör bergssluttningarna snart på omöjliga att klättra ner för.

Tidigare vattenlevande varelser finner sig plötsligt strandsatta i en oändlig sumpmark. ”De Strandsatta” blir ett begrepp, och kan syfta på allt från samhällen av (tidigare) akvatiska alver till ursinniga vidunder från tidernas begynnelse.

Portarna till dvärgarnas riken öppnas igen. Dvärgarna tycks ha ägnat det senaste årtusendet till att bygga vapen, och ger sig ut i världen för att erövra. Något har dock hänt med dem där nere i grottorna. De är inte samma folk som legenderna talar om. Ryktena viskar att de, för att överleva som folk, varit tvugna att blanda sitt blod med andra underjordiska varelser: grönskinn, vättar och annat än mer onämnbart.

Världen är strösslad med alvimperiets byggnader – konstruktioner som det nu är väldigt svårt att ta sig in i om man inte har flygförmåga.

De gamla skogarna är borta, istället finns det enorma fält av sjögräs som vajar i vinden.

De flesta monster som rör sig i världen är tidigare havsvidunder. De håller sig gärna till de sjöar och vattendrag som finns kvar, vilket gör det oerhört farligt att närma sig för att t.ex. fylla på vattenflaskan.

De som har tillgång till flygförmåga har ett stort övertag. Vissa människosamhällen med t.ex. tränade flygödlor ser möjligheten att skära guld med täljkniv. Samtidigt visar det sig att dvärgarna har uppfunnit en da vinciansk flygmakapär. Magiker med flygbesvärjelser blir hett eftertraktade.

I haven som finns kvar finns resterna av det alviska imperiet. De är i chock. Antalet havsalver som omkom i ”Dräneringen” går inte att räkna.

Rollpersonerna som ger sig ut i denna värld möts av lera, unkna vattendrag, förruttnelse (både växter och varelser), ogenomtränglig växtlighet, och en värld i ruiner. Rollpersonerna kommer att vara de som utforskar denna nya värld, de som upptäcker och lägger ihop pusselbitarna. Utforskare, skattletare, kartritare, monsterdräpare. Rollpersonerna kommer troligen att bli de som vet allra mest om världen, för ingen annan har någon koll. Förvirring och isolering är ledorden. Att hitta från ett samhälle till ett annat är omöjligt för vanligt folk.

Några detaljer:
* Det finns nästan inga böcker, pergament eller papper kvar. Fukten och vattnet har förstörde det mesta redan för 1000 år sedan. Samma sak gäller annan konst, t.ex. tavlor, vilket innebär att man vet extremt lite om tiden före Översvämningen. Det innebär också att det knappt finns några formelsamlingar och magiska böcker kvar i världen. Den magi som nu utövas är väsenskild från ”legendernas magi”.
* De flesta föremål som finns kvar från innan Översvämningen är magiska. Oftast gjorda av metall, sten eller annat som håller länge. Detta gör att man har en ganska skev bild av sina förfäder.
* Nästan alla människor och andra som bott på ytan är extremt duktiga sjömän, samt fenor på att simma.
* Lingua franca i världen är alviska.

  • Mattias Lejbrink

    Fan Magnus du är In The Zone alltså!

  • Tack! :-)

    Jag tänker mig att de flesta monster ser ut som Nicholas Cloisters varelser: http://rpg-creatures.blogspot.com/

  • Henka

    Jag älskar upplägget, och Cloisters monster, som jag just hade upptäckt passar ju skitbra!

    Innan jag läste vidare hade jag börjat få en massa visioner om att spela i den första efter katastrofen-världen, vilket kändes skitcoolt! En episk kampanj skulle kanske kunna börja i vattenvärlden? Och just när rollpersonerna börjar känna sig trygga – går proppen ur!? Förvirring och ångest! Underbart! :)

    • Så kan man verkligen börja spelet! Just innan proppen gick ur så var läget i världen ganska stabilt. Havsalvernas imperium var den enda stormakten, inga större krig härjade eller något sådant.

      Att spela några omgångar Lilla sjöjungfrun-fantasy innan världen förvandlas till ett helvete vore ganska häftigt. Och just när rollpersonerna har hittat Sjökungens stulna spira: Slurp.

      • Och den inledande äventyrssviten med Jakten på Sjökungens Spira lägger också grunden för hur karaktärerna kommer uppfattas när dräneringen skett.

        Kanske är allt Spirans fel?
        Var är vattnet? Försvann det verkligen? Har torkan kommit? Vem söker upp vattenreservoarerna?
        Kanske måste en massiv enad regnritual genomföras, allt för att magikerna ska vinna egen tid för att forska om alternativa maktmedel som (@Magnus sa:) flygmagi. De ser snabbt att de också kan få skulden och riktar därför hellre uppmärksamhet mot Spiran och Ritualer.

        Ni vet väl att torkade Rysshtödlors hud blir bra vind och ballongsegel. Enda problemet med att vindsegla längs marken är de gyttjeboende sjödjuren som nu äter allt och alla, oavsett konsistens.

        Shite, här kom du faktiskt på 2012 års bästa idé hittills. Den lär stå sig må jag säga!

        • Är spiran och Daedaelons horn samma sak? Vem vet!

  • Riktigt bra och originellt!

  • Henke

    Jag trodde också settingen skulle sluta med ”Waterworld” innan sista twisten kom. Tyckte den var rätt cool i sig. Fungerar säkert ypperligt tillsammans med nintendo 8-bitas supermario-musik :-)

    • Anders Norén

      Jag har alltid sagt att Waterworld är en underskattad film. Och efter-efter katastrofen är en bra skruv!

  • Jerker

    Påminner litet om en sidoplot jag hade i en gammal kampanjvärld. Där pågick ett utdraget krig i haven mellan hajar från framtiden och magiska valar från det förflutna. Framstår som ganska knarkigt när jag tänker tillbaka.

  • Balthasar

    Om det verkligen tog veckovis för vattnet att rinna bort framstår det väl som lite suspekt att mängder av havsalver dog i dräneringen; snarare torde väl de djupliggande havsstäderna nu vara extremt överbefolkade? (Dödligare ter sig ju den ofattliga tsunami som måste ha svept världen efter Hornets katastrof; Cygnar samt därtill angränsande länder lär ju ha avfolkats i det närmaste fullständigt.) Jag tror att jag dessutom tycker om tanken på en trängsel av flyktingar som bringar haven att koka av missnöje och stegrar risken för svält och inbördeskrig till det outhärdliga. Kanhända slutar det med att alverna ”fantasyevolverar” tillbaka och tränger sig upp på land, en miljonhövdad här som hotar högt och lågt på land?

    • Flyktingar och överbefolkning låter som en bra grej i mixen. Men den utesluter ju inte att massor och massor av havsalver dog under Dräneringen. Jag gissar att det lär ha uppstått ganska feta strömmar som ställde till oreda, och att detta skördat många offer. Bara de som redan var i närheten av de ursprungliga haven (alltså riktigt jäkla djup ner) hade möjlighet att fly.

  • Balthasar

    Äsch, nu glömde jag ju det viktigaste: i övrigt en kanonidé! Tack för den.

  • Stövelkatten

    Ojojojoj… FY FAN vad bra idé. Lilla Sjöjungfrun möter Mad Max – det finns ju hur mycket som helst att göra i en sån här värld. Kolonialisera (a.k.a hexcrawla), raida dungeons från tiden innan Översvämningen, starta ett kungadöme, förlora ett kungadöme och kanske rida på en snäll val. Heter den Gjördis? Ja, det gör den.