Jag har funderat på en fantasyvärld ett tag. Ni får gärna sno idén om ni gillar den. Annars kan ni bara spotta på mig om ni ser mig på stan.

Så här är det: Asimo var en typisk pseudomedeltida tolkieninspirerad fantasyvärld. Det fanns alver i skogarna, dvärgar i bergen, orcher, drakar, kungar med skägg, magiska svärd, mystiska besvärjare, riddare, ädla barbarer, omotiverat sexiga lönnmördare, feta halvlängdsmän och så vidare. Ni fattar.

Men så för dryga 1000 år sedan kom den svartklädde trollkarlen Baryon till makten i landet Cygnar. I dag vet ingen varför, men han började samla alla mörkrets tjänare kring sig – demoner, odöda, grönskinn, bestar, varulvar, etc, etc – och han hade bara ett mål i siktet: att ta över världen.

Grannländerna var först inte så jätteoroliga (de hade ju magiska svärd och sånt), men när Baryon fick tag på det legendariska Daedaelons horn blev det annat ljud i skällan. Daedaelons horn hade nämligen makten att ”stånga” upp en portal mellan dimensionerna, och nu fruktade man att Baryon tänkte släppa in en armé av krigsdemoner i världen.

En liten grupp personer med specialkompetens skickades i lönndom in i landet Cygnar för att stoppa den svartklädde magikern, eller åtminstone förstöra Hornet. Deras episka resa kulminerade i en strid med Baryon uppe på hans jättehöga torn, just innan han tänkte använda Hornet. Exakt vad som hände där vet ingen idag, men på något sätt aktiverades Daedaelons horn – dock inte på det sätt som Baryon planerat.

Istället för att släppa in en hord av lydiga demoner, öppnades en gigantisk portal in i vattendimenson. Oräknerliga kubikmeter av vatten började forsa in i Asimo, och inget någon gjorde kunde stoppa det. Länder svämmades över, skogar spolades bort, hundratusentals liv slocknade. Inom några få år, när portalen väl stängdes av sig själv, så var hela världen dränkt, med bara några öar här och där (f.d. berg) som stack upp ovanför vattenytan. Det var en katastrof vars like världen aldrig skådat.

De följande århundradena var fylld av krig och förändring. Kampen om de få torra bitarna land var hård och blodig, men samtidigt anpassade sig många till ett liv under eller på vatten. Med hjälp av magi och supersnabb fantasyevolution lärde sig till exempel alverna att andas under vatten. Det gjorde tyvär en hel del orcher och andra livsfarliga varelser också. Och som om det inte var nog hade ett och annat kritter följt med vattenmassorna från sin hemdimension.

Världen Asimo blev helt enkelt akvatisk. Bara människorna levde kvar ovanför ytan, på hårt befästa atoller. Dvärgarna syntes inte till, utan höll sig gömda i sina salar dit vattnet inte nådde, och där stora mekaniska pumpar sög ner luft i grottorna. Halvlängdsmännen utrotades nästan helt, med bara ett fåtal familjer kvar som tog sig fram i flottor av små båtar.

Världen var förändrad, men livet fortsatte. Århundraderna gick.

Ett stort undervattninskt alvimperium uppstod, mycket tack vare att de akvatiska alver och -alvfolk som levde i djupen redan innen Översvämningen hade ett stort försprång. De förstärktes även av sina släktingar från land som lyckats anpassa sig till en undervattensvärld.

Dvärgarna lärde sig att bygga dykarklockor och primitiva ubåtar.

På grund av det enorma avståndet mellan människornas öar, utvecklades människornas språk och kultur åt radikalt olika håll. Från Emarorevens fascistiska förfädersdyrkan, till Filunderatollens lätt hippieartade kanibalistiska meritokrati.

Vissa landlevande grupper lyckades tämja eller sluta förbund med stora flygande eller vattenlevande varelser – stora örnar, jättesköldpaddor, gripar, vissa drakar och sjöromar med mera – och fick på så sätt större möjligheter kommunicera.

Vattenmagiker kom att få en maktställning utöver andra. I de flesta samhällen, oavsett ras, blev vattenmagiker ledare.

Men för ett år sedan hände något. Vattnet försvann. Inte allt på en gång, men det var som om något dragit ur proppen. På bara några veckor sjönk vattnet tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Återigen råder kaos i världen. Återigen dör folk i oräknerliga antal.

På höga bergstoppar hänger torrlagda städer vars befolkning inte kan ta sig därifrån. Alger, avlagringar och lera gör bergssluttningarna snart på omöjliga att klättra ner för.

Tidigare vattenlevande varelser finner sig plötsligt strandsatta i en oändlig sumpmark. ”De Strandsatta” blir ett begrepp, och kan syfta på allt från samhällen av (tidigare) akvatiska alver till ursinniga vidunder från tidernas begynnelse.

Portarna till dvärgarnas riken öppnas igen. Dvärgarna tycks ha ägnat det senaste årtusendet till att bygga vapen, och ger sig ut i världen för att erövra. Något har dock hänt med dem där nere i grottorna. De är inte samma folk som legenderna talar om. Ryktena viskar att de, för att överleva som folk, varit tvugna att blanda sitt blod med andra underjordiska varelser: grönskinn, vättar och annat än mer onämnbart.

Världen är strösslad med alvimperiets byggnader – konstruktioner som det nu är väldigt svårt att ta sig in i om man inte har flygförmåga.

De gamla skogarna är borta, istället finns det enorma fält av sjögräs som vajar i vinden.

De flesta monster som rör sig i världen är tidigare havsvidunder. De håller sig gärna till de sjöar och vattendrag som finns kvar, vilket gör det oerhört farligt att närma sig för att t.ex. fylla på vattenflaskan.

De som har tillgång till flygförmåga har ett stort övertag. Vissa människosamhällen med t.ex. tränade flygödlor ser möjligheten att skära guld med täljkniv. Samtidigt visar det sig att dvärgarna har uppfunnit en da vinciansk flygmakapär. Magiker med flygbesvärjelser blir hett eftertraktade.

I haven som finns kvar finns resterna av det alviska imperiet. De är i chock. Antalet havsalver som omkom i ”Dräneringen” går inte att räkna.

Rollpersonerna som ger sig ut i denna värld möts av lera, unkna vattendrag, förruttnelse (både växter och varelser), ogenomtränglig växtlighet, och en värld i ruiner. Rollpersonerna kommer att vara de som utforskar denna nya värld, de som upptäcker och lägger ihop pusselbitarna. Utforskare, skattletare, kartritare, monsterdräpare. Rollpersonerna kommer troligen att bli de som vet allra mest om världen, för ingen annan har någon koll. Förvirring och isolering är ledorden. Att hitta från ett samhälle till ett annat är omöjligt för vanligt folk.

Några detaljer:
* Det finns nästan inga böcker, pergament eller papper kvar. Fukten och vattnet har förstörde det mesta redan för 1000 år sedan. Samma sak gäller annan konst, t.ex. tavlor, vilket innebär att man vet extremt lite om tiden före Översvämningen. Det innebär också att det knappt finns några formelsamlingar och magiska böcker kvar i världen. Den magi som nu utövas är väsenskild från ”legendernas magi”.
* De flesta föremål som finns kvar från innan Översvämningen är magiska. Oftast gjorda av metall, sten eller annat som håller länge. Detta gör att man har en ganska skev bild av sina förfäder.
* Nästan alla människor och andra som bott på ytan är extremt duktiga sjömän, samt fenor på att simma.
* Lingua franca i världen är alviska.