Richard Morgans ”The cold commands”

Hade Richard Morgan – mest känd för sina dystopiska scifi-romaner – börjat skriva fantasy för 8 år sedan så skulle han klassats som en New Weird-författare, men eftersom det begreppet har dött ut så får man försöka beskriva honom med termer som ”grim-n-gritty”, ”dark fantasy”, ”fantasy noir” och liknande. För inte nog med att hans senaste bok ”The cold commands” innehåller det bästa namnet på ett magiskt svärd genom historien …

… den är dessutom så packad med konstigheter och kuriositeter att China Miéville framstår som David Eddings. Morgan är sparsam med att förklara sin fantasyvärlds historia, men jag får intrycket av att den är, på ren svenska, fucked up. Det verkar finnas aliens-tidsresenärer-dimensionsvandrare-någonting, det finns artificiell intelligens (eller är det vanlig intelligens som tvingats in i något artificiellt?), gudarna (?)  tycks vara strandsatta i världen mot sin vilja … ja jag vette fan vad det är som pågår egentligen. Morgans version av drakar är den sjukaste jag varit med om på länge.

Sen har i ju huvudpersonerna. De tre avdankande, slitna, traumatiserade, knarkande krigshjältarna från del 1, ”The steel remains”, står återigen i fokus, och låt mig säga så här: Morgan gör det inte lätt för dem. Herregud, man får nog söka sig till Joe Abercrombie för att stöta på hjältar som är lika rökta som dessa.

Det är fantastiskt.

Hela boken är fantastisk. Lite kryptisk, ibland, men på det stora hela fantastisk läsning.

 

  • Anders

    Det är så sköööönt med folk som inte måste förklara hela tiden. Jag läser (lite sporadiskt) Gene Wolfes ”Den nya solens bok”, som den så fint heter på svenska, och myser riktigt när han bara lämnar en massa osagt. Vips finns det myt och mystik. Underbart!

  • Hur var the Steel remains då?

  • Micke

    Jag gillade The Steel Remains, men en sak störde mig: det känns som att det bara är Ringil som verkligen har i historien att göra. Hans två forna vapendragare sitter på var sitt håll i världen och sysslar med sitt så att Morgan får tillfälle att skildra de delarna också, men de bidrar inte alls till bokens centrala historia förrän i upplösningen. Annars år det en underhållande men väldigt rå och brutal fantasy-deckare.

    • Ringil är ju Huvudpersonen, men i The cold commands kommer de andra två huvudpersonerna mer till sin rätt. Jag anar att del 3 kommer att bli helt sjukt bra.

  • Nu fick jag omedelbar craving efter den här boken. Damn.

  • eli

    (Lite spoilers nedan)

    Mitt främsta problem med The Cold Commands är att jag inte är säker på att det som verkar vara en spännande undertext verkligen finns där. Morgan släpper hela tiden ledtrådar om att det finns något under ytan, att han vill säga något, men budskapet tar aldrig fast form.

    Hur ska man till exempel bedöma Ringil? Han framställs som en motvillig hjälte, men begår samtidigt oförlåtliga handlingar (han beordrar till exempel en gruppvåldtäkt). Det är riskfyllt att givet detta göra Ringil till protagonist – om man inte problematiserar hans handlingar fungerar detta inte alls. Lyckas Morgan med detta? Jag tycker nog inte egentligen det, men jag är beredd att avvakta sista delen för att kunna bedöma serien som helhet.

  • Jimpa

    Jag gillade ettan starkt och beställer tvåan nu efter att ha läst din rescenscion. The Steel remains är en av de få böcker jag verkligen blivit äcklad av, tänker främst på den scenen där hans kompis pålades, fy fan. Sen tycker jag ibland att det är onödigt svårlästa och långa meningar för att man ska förstå det hela. Funderar på hur boken skulle göra sig på svenska?