Men kom till saken någon gång!

Robin Hobbs senaste bok, City of dragons, är en ett lysande exempel på förhalning. På något sätt lyckas Hobb trycka paus på den enda delen av handlingen som är intressant (den som utspelar sig i titelns drakstad) och istället slösa bord några hundra sidor på helt ovidkommande saker. Det är mycket om folk som sitter och håller små monologer om sina känslor och vardagsproblem, folk som dessutom är långt borta från den centrala handlingen och som man inte bryr sig om. Vad är grejen med det? Och det här med onödiga bihandlingar? LÄGG NER!

Hobb har förvisso alltid varit en långsam berättare, men eftersom hennes böcker vanligen är tegelstenar så har det i mina ögon varit en bra grej. Men City of dragons är en tredjedel så tjock som hennes tidigare böcker, och när jag märker att jag börjar närma mig slutet och ingenting egentligen har hänt … ja då tycker jag inte om hennes långsamma stil längre. Tunna böcker kräver lite tajtare stil än 1000-sidors mammutar, om man säger så.Det är så jäkla frustrerande när bokens utgångsläge i princip är oförändrat när den är slut.

Dessutom är det så uppenbart vad som kommer att hända framöver. City of dragons känns mest som att Hobb förbereder massa händelser i nästa bok (som tydligen ska heta Dragon blood), och om hon inte visar sig vara en riktigt lömsk jävel så vet jag exakt vilka dessa händelser är. Boring! Inte ens spänningen i att upptäcka nya saker om världen – Hobb är en bra världsbyggare – väger upp hur tråkig och förutsägbar den här boken är.

Vad fan hände? Hobb brukade vara bra.

  • Simon

    Hobb tappade mitt förtroende rätt mycket med Soldier’s Son-böckerna. Tyvärr, för de tre narren-trilogierna var ju fantastiska upplevelser.

  • Ja, jösses, Soldier’s son var en katastrof.