Kvinnliga nördar och männen som hatar dem

I tisdags skulle jag vara med i Cissi Wallins radioprogram på Radio1 och diskutera kön och nördighet och varför kvinnliga nördar så ofta får skit av sina manliga motsvarigheter. Tyvärr blev jag förråd av min kropp som tyckte att jag skulle ligga hemma och ha feber istället.

Om jag hade varit med så hade jag sagt någonting i den här stilen:

Först och främst måste man ha klart för sig att kvinnor är nördar i minst lika hög utsträckning som män. De syns inte lika mycket, men de finns där. Det finns flera anledningar till detta, och en av de främsta är att kvinnlig nördighet ofta inte kallas för just nördighet. Om en kvinnas största intresse är att sticka så är hon inte en ”sticknörd”, hon gillar bara att sticka. Om hon lägger all sin fritid på att ta hand om sin trädgård så är hon inte en ”trädgårdsnörd”, utan bara någon som tycker om att påta i trädgården. Är hon bra på att laga mat, ja inte kommer hon att kallas för ”matnörd” i alla fall. Nästan alla områden av traditionell kvinnlig nördighet får inte kallas så. Inte ens när det kommer till den så kvinnligt dominerade nördsfären ”mode” får kvinnor vara nördar. De är bara modeintresserade.

Vilket så klart är helt fucked up. Om en man samlar på sig 150 stycken olika sneakers så kallas han för sneakernörd, men om en kvinna samlar ihop lika många pumps anses hon nog mest vara klyschig och hennes intresse misstänkliggörs direkt – det är inte ett riktigt intresse, hon är bara korkad och går i kommersialismens ledband. Samma sak med stickning: det släpps stickböcker på löpande band utan att någon reagerar, men så fort två män släpper en bok blir det tv-intervjuer och klang och jubeltid.

Det är alltså inte så konstigt att man inte stöter på så många tjejnördar, eftersom en väldigt stor del av kvinnligt nörderi – speciellt om det på något sätt är kopplat till hem och hushåll – bara anses vara kvinnligt beteende. Det är svårt att vinna när spelets regler säger att man inte får vara med.

Jag har själv kommit på mig själv att se ner på kvinnlig nördighet. För några veckor sedan berättade en kvinnlig bekant att hon hade ett antal 100 par märkesskor hemma och min första reaktion är exakt som jag skrev ovan: fan vad klyschigt, onödigt och larvigt. Känslan liksom blixtrade till och det tog flera sekunder innan jag insåg vad det var som hände. Hade jag reagerat på samma sätt om en man berättat att han hade 200 Star Wars-figurer hemma? Eller dvd-filmer? Eller 200 olika översättningar av Sagan om ringen? Jag hade säkert tyckt att han var lite galen, men jag hade absolut inte instinktivt sett ner på honom. Tvärtom, jag hade känt respekt. Det här är ett problem som jag aktivt måste tänka på för att förstå och komma till rätta med. Det är så lätt att utan egentlig anledning avfärda saker som mode och stickning, och jag tror i grunden att det handlar om okunskap och egocentricitet. Eftersom jag inte är intresserad av det så tycker jag instinktivt att det konstigt att andra kan vara intresserade. Kombinera detta med den misogyni som finns överallt i samhället … Ja, jag är i alla fall glad att jag är medveten om att jag har dessa reflexomdömen inom mig och kan göra något åt dem. Jag avskyr bara att de finns där till att börja med.

Om vi tittar på kvinnor som ger sig in i traditionellt manliga nördsfärer som film, tvspel, rollspel, science fiction med mera, hur ser det ut då?

Det korta svaret är: Det är inte en vacker syn.

Om vi för ögonblicken bortser från den lavin av sexuella trakasserier som kvinnliga nördar får utstå online dagligen, så är de dessutom ständigt ifrågasätta. Amerikanske skådespelerskan Felicia Day, som bland annat ligger bakom den populära och supernördiga tv-showen The guild, blir ständigt anklagad för att inte vara en ”riktig nörd” utan bara låtsas för att tjäna pengar. Svenska spelbloggare som XboxflickanNerdphilia och EmmyZ tampas med liknande anklagelser, och diskussionen om kvinnliga nördar ser ofta ut ungefär så här.

Ifrågasättandet innebär också att kvinnliga nördar bemöts mycket hårdare i bloggkommentarer och forumdiskussioner, något som min favoritbloggare Åsa Roos fått uppleva ett antal gånger. Det är dessutom vanligt att diskussioner om kvinnliga nördar förs någon annanstans är på, exempelvis, bloggen hos den som avhandlas. När Åsa skrev ett mycket insiktsfullt inlägg om våldtäktskulturen inom rollspel, kommenterades inlägget lika mycket i min bloggpost, som bara innehöll en läk till Åsas, som på hennes egen blogg.

Jag förstår att man som kvinna drar sig för att komma ut med sin nördighet under de här omständigheterna. Det ska ju vara roligt att vara nörd, och hur kan det vara det om man ständigt är under attack?

Men varför är det så kontroversiellt att vara kvinna och gilla att spela tv-spel jättemycket? Det finns garanterat fler svar på den frågan än vad som får plats på internet, men jag tror att en viktig faktor är att det är egoistiskt att vara nörd. En nörd går undan och tillbringar väldigt mycket tid med sin passion. Orimligt mycket tid, skulle somliga säga. Det är ju det som är hela grejen med att vara nörd: man älskar något så mycket att man ägnar en avsevärd del av sin fritid åt det. Män har i ”alla tider” haft hobbyrum, gillestugor och snickarbodar att dra sig undan till för att ägna sig åt sina modelljärnvägar, frimärkssamlingar eller vad det nu kunde vara. Vår nördighet har gjorts möjligt av att kvinnan inte varit nördig, utan att mamma/frugan skött markservicen och tagit hand om hemmet.

För kvinnor är det än i dag inte helt accepterat att gå undan, att vara egoistisk, att ägna tid åt något annat än familj och barn. Den kvinnliga nörden blir alltså, om man ska dra det till sin spets, ett hot mot kärnfamiljen, mammarollen och den manliga nördigheten.

Även om de är helt galna, så är jag övertygad om att känslor som dessa ligger och guppar någonstans i de manliga näthatarnas undermedvetna. Varför går de annars till attack, om de inte känner sig hotade? Och även om det verkligen är så, för det är ju rimligen svårt att spela World of warcraft 16 timmar om dagen och samtidigt ha ett fint hem och hinna uppfostra sina barn … ja, det kanske bara är bra. Det kanske inte är nyttigt, vare sig personligen eller för samhället i stort, att ägna all sin tid åt att döda orcher? Den traditionella nörden kanske inte har något existensberättigande?

Här kommer vi till något viktigt. Varför är det plötsligt eftersträvansvärt att vara nörd? Under hela min uppväxt var nörd ett skällsord, men nu är det alltså någonting bra? Är det verkligen attraktivt att vara en person som kan jättemycket om jättelite? Nej, säger jag, och jag tror egentligen inte att folk vill vara nördar. Inte riktiga nördar. Att vara nörd är på många sätt destruktivt. Det kan så lätt bli en tillflyktsort, en ursäkt att hålla sig undan, en sköld att gömma sig bakom. Att vara nörd är att vara asocial, att välja något dött framför mänsklig närhet. Att vara nörd är att ha en osynlig måttstock att mäta andra människor med och döma dem.

Idag lever vi ett samhälle där det är trendigt att vara nörd. Det är till och med modernt att klä sig nördigt. Men det är en lögn. Det är modernt att utge sig för att vara nörd. Det är modernt att ha specialintressen, men det kommer aldrig bli modernt att vara nörd. Och det ska vi alla vara glada för.

Men detta ändrar inte det faktum att det är helt vansinnigt att kvinnor inte ska få leva ut sina intressen likaväl som männen. Att så inte är fallet gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att så fort det uppstår ett fenomen dit kvinnliga nördar (och nu använder jag ordet i dess vidare bemärkelse) flockas – Titanic, Harry Potter, Twilight, Hunger Games, vissa typer av manga – så ska det smutskastas och marginaliseras så fort det bara går. Näthatet mot Twilight går ju bortom allt förnuft – det finns hela subkulturer som inte gör annat än hatar Stephanie Meyers böcker. Det är i princip rumsrent att hata.

I ärlighetens namn så är hat en viktig del även internt i den manliga nördkulturen. Star Wars versus Star Trek. Kirk versus Picard. Tolkien versus Martin. Transformers gen 1 versus Transformers gen 2. Den manliga nördigheten är så präglad av tävlan att hatet aldrig är långt borta. Det räcker inte att älska Star Trek: Voyager, man ska gärna hata Star Trek: Enterprise också. Det ständiga tävlandet är ett oattraktivt inslag, men för den manliga nörden är det viktigt att visa hur mycket han kan, att ständigt bevisa och bekräfta sin nördiget. ”Jaha, du har bara läst Sagan om ringen 10 gånger? Jag har ju läst den två gånger om året sedan jag var 12.” Det gäller i alla former av nördighet: En matnörd ska ha de dyraste knivarna, de mest exklusiva skärbrädorna. En modenörd ska ha starka åsikter om vilken typ av läder som är bäst, eller i vilken obskyr londonbutik man hittar de snyggaste handskarna. Man hugger på alla möjligheter att trycka ner en annan nörd.

Att som redan ifrågasatt kvinna komma in i den kukmätartävlingen kan inte vara det lättaste, och jag är jävligt glad att det finns de som står ut.

Läs även: Sluta vara ett sånt offer på Malin Söderbergs blogg Svampriket.

  • Peter

    Jag tycker att man kan problematisera nördbegreppet betydligt. En handväseknörd, en aktienörd, en fotbollsnörd och en startreknörd kanske inte är samma typ av frukt trots allt, utan äpplen och päron. Visst – de förenas av ett nästan maniskt intresse och lägger mycket fritid på sitt specialintresse, men har fullständigt olika samhällsroller och sociala innebörder.

    Själv ser jag Nörd som en subkultur/identitet som inte är synonym med ens alla inbitna utövare av klassiska nördhubbys, utan bara de som väljer att identifiera sig som nördar. Och då menar jag verkligen identifiera sig som nörd och inte bara kalla sig nörd. Jag tror inte att fotbollsnörden gör det.

    • Klassisk grepp det där, att definiera bort dem man själv inte tycker passar ur själva nördbegreppet.

      Själv anser jag inte att man måste se sig själv som nörd för att vara nörd. ”Nörd” är bara ett ord.

      • Peter

        Om nörd bara är ett ord, då är det ju helt irrelevant hur man närmar sig din pumpsnörd t.ex. Visst är det bara ett ord – det gäller det mesta. Det intressanta är det sociala och kulturella innehållet i uttrycket – det är iom att detta finns som det blir en maktfråga.

    • Tyvärr Peter men det är nog värre än så. Du förstår, en nörd är inte definierad av sig själv utan av andra – det betyder alltså hart när ingenting att fotbollsälskare själva inte vill defininera sig som nördar, så länge andra gör det åt dom. Och i min värld kan en handväskenörd och en startreknörd vara grannar i förorten, gå på samma ICA Maxi och handla eller spela squash tillsammans – inget säger att man tillhör en speciell samhällroll eller har en social status baserat på ett specialintresse.

      ”We have met the enemy and he is us” som Walt Kelly så vist skrev.

      • Peter

        Om man tar handväskenörden och startreknörden på samma ICA – beskriver man verkligen något relevant om man säger att de har nördskapet gemensamt

        • Kunskap och passion?

          • Peter

            Hmmm jag är väl inte övertygad. Jag tycker att definitionen av nörd är ett spännande och mångfasetterat ämne som vi kanske kan ta en annan gång. Är medveten om att jag lämnar ämnet, håller helt med om det faktiska nedvärderandet av kvinnliga intressen och hobbyd, oavsett om man vill använda n-ordet eller inte

  • Axel

    Väl skrivet! Uppskattar verkligen att sånt här lyfts fram. Det finns ett smutsigt byk som behöver tvagas. Jag vet att din och Åsas bloggar har gjort mig till en bättre spelledare/människa iaf!

  • Lars Krantz

    Rolig läsning.

    Jag skulle kanske tycka att jag som rollspelsnörd sågs ner på betydligt mer än vad en modemedveten tjej eller kille gjorde i gymnasiet på nittiotalet dock. Om många nördar ner sig i något (till exempel mode eller fotboll) så betyder det inget men om det inte är ett ämne som människor direkt kan förstå så blir man konstig. Konstig=Nörd.

    Nu blir jag inte alls ifrågasatt lika ofta. Det har faktiskt blivit helt ok och kanske till och med aningen coolt (som kidsen säger) att ha ett udda fritidsintresse. Kan också ha att göra med att jag inte längre bor i en småstad. Jag tror också att det delvis kan bero på den ökade individualismen och det tilltagande trycket på att vi ska konsumera mera.

    Eller också:
    Nörd is just a five letter wörd.

    • Peter P

      Ja tror att det finns en viktig poäng här, att det som är en del av mainstreamkulturen och därmed oladdat också blir oproblematiskt. Är specialintresset sådant att det uppfyller kulturella förväntningar på individen är intresset inte kontroversiellt.

      Tänker mig att begreppet nörd, förutom specialintresse även markerar (i alla fall från början) att personen på något sätt inte uppfyllde förväntningar – genom att sitta runt ett bord och berätta historier, då blir det inga barn gjorda…

      • Björn

        ”Är specialintresset sådant att det uppfyller kulturella förväntningar på individen är intresset inte kontroversiellt.”

        Där har du det enligt mig. Varför varken en fotbollskille eller modetjej anses nördiga, eller en tjej som nu har fem miljoner pumps. Det är stereotypt och vanligt. Inget udda alls. Killar som har 100 par gympadojor däremot är ovanligt då man generellt har ganska få antal skor (till skillnad från kvinnor).

        En kille som har stickning som intresse får nog en hel del förvåning och ifrågasättande för det är så utanför det går (för en man).

      • Vrång

        Huvet på spiken, Peter P.

  • I.M. Tender

    Hej Magnus och ni andra.

    Med tanke på diskussionen i kommentarerna ovan: Jag tror nog att man kan se två användningar/betydelser av begreppen nörd/nörderi här. Det ena är det totala och allt uppslukande intresset för X, det maniska samlandet, insnöandet, tabellrabblandet och kalenderbitandet. Detta som du beskriver Magnus, kan lätt slå över i total asocialitet eller är kanske ibland redan från början ett substitut för mänsklig kontakt.

    Men med nörderi kan också åsyftas en specifik subkultur som utmärks av intressen för spel (data-, tv-, rollspel, brädspel), fantasy/sf/skräck i alla tänkbara medier, serier och animation osv.

    När man säger att det är trendigt att vara nörd tror jag snarast det åsyftar att subkulturen under de senare åren rört sig allt mer mot samtidens kulturella center, den tar större plats. (Inte hade en serie som ”Big Bang Theory” kunnat bli en stor succé för 15 år sedan.)

    När nu detta är sagt – din analys av könsroller och hur kvinnor bemöts är väldigt bra.

    • Peter

      Precis – egentligen upplever jag det som att Magnus beskriver (och blandar ihop) två olika ting – kvinnor i nördkultur i snävare mening, och hur vi ser på kvinnors intressen och preferenser i en mer allmän mening.

      • E

        Jag tycker snarare att Magnus visar på att dessa två ting är oupplösligt förenade. Hur vi ser på kvinnors intressen och preferenser i en mer allmän mening påverkar självklart även synen på kvinnor inom nördkulturerna. Särskilt i USA (jag läser t.ex ofta Geek Feminism blog och Border House) verkar det dock vara så att manliga nördar gärna sätter på sig skygglappar och vägrar inse banden mellan deras kultur och mainstreamkulturen — och jag tycker Magnus gör ett bra jobb med en liten ögonöppnare för svenska förhållanden. Huvudpoängerna känns nya för mig, dvs dels att kvinnors egentid med sin nördhobby (som ej ryms inom kvinnligheten som t.ex mode) är en egoism som hotar kärnfamiljen, och dels att nördighet ofta innebär att man man måste köpa ett hat-paket. (Undrar om den där inskolningen i hat via hat-paketet gör att man lättare sedan vänder sig mot de man uppfattar gör hobbyn ”fel”?)

      • Peter

        Visst – och det är ju ett problem med alla identiteter/subkulturer. Lösning är, som jag skriver ovan, att nörd är en självpåtagen identitet, inte ett visst beteende eller en viss styrka i sitt intresse.

        Det känns lite elakt att kolonisera aktiehandlare med ett nördbegrepp de känner sig främmande för.

  • Jag känner verkligen igen mig i det här:

    Både jag och maken är inbitna WoW-spelare men jag har extremt svårt att tillåta mig att spela när barnen (relativt små) är vakna. Även om maken har minst lika bra koll på dem så gör mammor inte så – dvs går undan till ett annat rum och är otillgängliga. Helt orimligt förstås men det tar emot på något undermedvetet sätt. Därför har jag mycket färre max-level alts än maken. :P

  • äsch, mitt citat försvann från kommentaren:

    ”För kvinnor är det än i dag inte helt accepterat att gå undan, att vara egoistisk, att ägna tid åt något annat än familj och barn. Den kvinnliga nörden blir alltså, om man ska dra det till sin spets, ett hot mot kärnfamiljen, mammarollen och den manliga nördigheten.”

  • Lars Krantz

    Kan man vara en facebook nörd? Många viger stora delar av sin vardag åt det.
    Är facebook eskapism på en skadlig nivå såsom Magnus beskrev det?

  • Ett bra ämne, men jag ser det som andra kommentatorer som lite ihopblandat.

    Dels har vi fenomenet ”starkt hobbyintresse”. Det kan förstås män och kvinnor ha lika mycket, och jag tror att båda könen får utstå viss spe för sina val av hobbys, i relation till hur vanligt/dominant det är (ergo, sportintresserade får sällan skit). Jag tror inte allmänheten gör likställandet mellan ordet ”nörd” och ”starkt hobbyintresse” som du gör, även om en sådan förändring är på gång. Nörd har konnotationer, många negativa. Jag har full förståelse för önskan att uppluckra det ordet och tycker därför det är vettigt att kunna kalla alla intressen för nörderi.

    Sedan är frågan om vissa nördintressen, alternativt nördar av visst kön, får utstå mer skit än andra, det vill säga en ojämlikhet. Jag tror som tidigare att en kille som stickar får vara beredd på lika mycket skit som en kvinna som spelar datorspel. Det bör bekämpas, så att alla intressen är lika öppna för båda könen, förstås, men det är inte enkelriktat mot kvinnor.

    Om kvinnor som har starka intressen (e.g. skonördar) överlag får mer skit har jag svårt att bedöma. Jag tror att bland kvinnor är det ett positivt intresse, bland män mindre så, eftersom vissa intressen av historiska skäl är tätt kopplade med kön. Men det är alltså inte konstigt att de som står närmre ett intresse ser det som positivt, de som står långtifrån ser det som negativt. Jag har inte mycket till förståelse för fotbollsnördar, och tror att många kvinnor delar den uppfattningen.

    Att nördar sedan kallar andra nördar för mindre nördiga är vanlig gruppmentalitet. Bland oss rollspelare har Magic-spelare exempelvis traditionellt sett som mindre värda. Vi och dom.

  • Paz

    Det är så himla märkligt, de här debatterna poppar upp lite här och där och varje gång jag läser om dem undrar jag vilket universum skribenterna lever i? Jag är tjej, har spelat rollspel i 19 år, älskar både Star Wars och Star Trek, har Aspergers syndrom (dvs, jag har några få specialintressen jag kan massor om), håller på att virka en Cthulhu-amigurumi – ja, de som är insatta vet vad det är.

    Låter det nördigt? Ja, om man utgår från vad som anses nördigt så är jag en praktnörd. Betraktar jag mig själv som nördig? Nej. Jag definierar inte mig själv som ”nörd”, ”tjej”, ”rollspelare” eller något annat. Jag är jag, så enkelt är det.

    Sedan jag började spela rollspel för 19 år sedan har jag vistats i miljöer som varit ganska mansdominerade men aldrig har jag blivit dåligt behandlad för att jag varit tjej. Tvärtom, killarna jag spelat med har varit jätteglada över att ha med tjejer och behandlat både mig och andra kvinnliga rollspelare med samma respekt som andra killar.

    Mitt allmänna intryck av just rollspelshobbyn är att alla respekteras lika mycket, helt oavsett kön. Många rollspelare har t ex blivit mobbade och jag tror det har ökat toleransnivån för olika egenheter/personlighetsdrag/kön, osv. enormt.

    Dessutom vill jag tillägga att det där snacket om kvinnor, barn och hem faktiskt var lite förolämpande. Jag är 37 år och skulle inte vilja ta i ett sånt liv med tång. Det faktum att jag föddes med livmoder innebär definitivt inte att jag tänker föröka mig. ”För kvinnor är det än i dag inte helt accepterat att gå undan, att vara egoistisk, att ägna tid åt något annat än familj och barn. ” WTF?? Om något är könsdiskriminerande så är det den typen av attityder.

    • Bara för att jag tycker mig se att det finns en attityd, i samhället i stort, att det inte är okej för kvinnor att vara egoistiska i lika stor utsträckning som män, så betyder det inte att jag är en anhängare av den åsikten. Tvärtom – jag tycker den är helt bananas, alla får väl göra vad fasen de vill.

      Om det framstår så i min text så måste jag bli bättre på att skriva.

      Det var en spaning, inte min åsikt.

  • Om en man samlar på sig 150 stycken olika sneakers så kallas han för sneakernörd

    Jag känner mig sällan så förbisprungen av min tid som av uttalanden som det här. För mig är nörd fortfarande ett (pejorativt) begrepp kopplat till vissa subkulturer, inte ett ord för alla med ett stort intresse.

    //JJ

  • Hampus Eckerman

    När jag var ung minns jag det som att nörd inte bara handlade om intressen man gick in i på vansinnesnivåer. Utan att det också handlade om en viss socialinkompetens. Nörd var inte bara någon som spelade rollspel utan den som spelade rollspel *istället* för att gå på en fest. Och som om den gick på en fest inte förstod nog att hålla sig till de coolare ämnena.

    Kanske helt enkelt så, en som inte förstod nog att anpassa sig till social kontext. Numera verkar nörd betyda något annat.

    • Jag tror som sagt att termen luckras upp, och Magnus försöker påskynda detta med definitionen han använder i artikeln. Men jag håller med om att jag tror det finns negativa värderingar kvar i ordet som antyder saker om ens sociala kompetens, etc.

  • Pingback: Nörden är död! Länge leve nörden! | Piruett()