Journalism: Aim it right, and you can blow the kneecap of the world

I går la Warren Ellis, min stora journalistiska förebild, upp omslaget på sin nya bok. Så här ser det ut:

Ja, revolvern består av en karta av Manhattan (tack Mattias). Jag skakar av förväntan. Ellis senaste roman, Crooked little vein, var bland det sjukaste jag läst. Godzilla bukkake, I say no more.

Men nog om framtiden.

Warren Ellis är en av de mest politiska författarna jag stött på. Han har ett samhällspatos som inte är av denna värld. Det är ibland svårt att avgöra om han är höger eller vänster eller om han bara är batfuck crazy, men han står alltid på de svagas sida i kampen mot myndigheter och storföretag.

Första gången jag kom i kontakt med Ellis var på inrådan av en kompis i Boston. Hon hade just börjat läsa en serie som hette Transmetropolitan och trodde att jag skulle gilla den. Eftersom denna kompis tidigare givit prov på god smak så gick jag ut och köpte det första albumet, Back on the street, på Alvglans bokhandel på Folkungagatan.

Den förändrade mitt liv.

Ja, jag vet att det där är ett uttryck som slängs omkring lite hur som helst. Det betyder egentligen ingenting längre. Men för mig var det verkligen så. Hade jag inte köpt det första albumet av Warren Ellis Transmetropolitan så hade mitt liv inte sett ut som det gör just nu. Utan Spider Jerusalem, den smått galna huvudpersonen i serien, så hade jag aldrig ens funderat på att bli journalist.

Klicka för större.

Vid ett tillfälle säger Spider någonting som satt sig djupt i mig:

”Journalism is just a gun. It’s only got one bullet in it, but if you aim it right, that’s all you need. Aim it right, and you can blow the kneecap off the world.”

Där började den, min love affair med journalistiken.

Spider Jerusalem är allt som är gott men den moderna journalistiken. Han ger aldrig upp, han står på de svagas sida, han är en berättare av rang, hans moraliska kompass sviker aldrig, och han får resultat och gör skillnad. Samtidigt är han den värsta av murvlar, den mest skamlösa av wallraffare. Spider är en vedervärdig journalist som inte skyr några medel för nå sina mål. Han utpressar, han misshandlar, han avlyssnar, han ger presidenten rännskita. Om och om igen visar han sig vara den typ av journalist som aldrig någonsin borde ha fått ett jobb.

Men.

Och det är ett stort men.

Spider lever i en framtid där kapitalismen gått fullständigt överstyr. Allt är till salu. Inget är heligt. Demokratin är en chimär, en illusion skapad för att trösta massorna. I verkligheten är den ena presidentkandidaten (serien utspelar sig USA) värre än den andra – och alla går de i storkapitalets ledband. Vi snackar om demokrati när den är som värst, när den bara är en ursäkt för förtryck.

I ett sådant samhälle måste varje journalist vara en motståndsrörelse. En rebell. Oavsett vad det kostar honom själv. Eller rättare sagt: ingen diktatur kan blomstra där journalisterna står på sig, för ingen befolkning låter sig frivilligt bli förslavad. Journalister är samhällets kanariefåglar – om de plötsligt tystar så kan du ge dig fan på att du kommer få det hett om öronen inom kort.

Ja, jag vet att journalister kan verkar jobbiga ibland. Artikel efter artikel om saker som, ärligt talat, inte alltid är så jätteviktiga. Men den dag en reporter inte längre kan skriva om Juholts mustasch, Reinfeldts separation, ”Let’s dance”-Antons röv, det är dagen det är dags att bli rädd på riktigt.

  • Gustav

    Mycket bra skrivet!

  • Problemet med journalister är väl inte att de är kanariefåglar utan att de ofta arbetar för diktaturer snarare än mot dem. När de är emot diktaturer är det ofta de i ett helt annat land så de själva inte riskerar att påverkas.

    Är bara ett ytterst litet fåtal av dem som vågar skriva något på allvar i en diktatur. I Sverige kan vi se hur journalister varit ganska tysta gällande inskränkning efter inskränkning. Fotoförbud på sjukhus, FRA-laget, osv. Alltid vaknat för sent, reagerat för lite.

    • Helt rätt. Jag kände mig lite yrkesromantisk när jag skrev detta. Plus var lite berusad. Alla journalister är givetvis inte kanariefåglar, men de finns.

      • Och är förbannat bra, de som finns! Bjuder dem gärna på tårta.

  • Balthasar

    Off! Off förihelvete, inte ”of”! Hur kan man ta fel på en sådan sak när man har en scan precis där?!

    • Oj, ett korrfel. Tack för det vänliga påpekandet.

  • Henrik Ö

    Jag har en hemsk, hemsk nördbekännelse att göra: jag har aldrig gillat Transmetropolitan. Ändå har jag försökt läsa den flera gånger. Det enda som händer är att jag får lust att läsa om Hunter S Thompson. Sen gör jag det och inser (igen) att det är därifrån Ellis har stulit PRECIS ALLT av substans i Transmetropolitan. Men det är klart, plagiat är ju den ärligaste formen av smicker, dåliga konstnärer imiterar och bra konstnärer stjäl etc etc…