Prinsessan som inte ville gifta sig

John Carter har fått mer bad press än vad den förtjänar. Visst kanske filmen blev en ekonomisk flopp, men som actionrulle är den inte sämre än många andra. Klart godkänd skulle jag drista mig till att säga.

Vi snackar om en snygg specialeffektsmatiné som gjord för en slö söndag. Det är lite hud, det är lite action, det är lite humor. Det finns till och med en jätteful hund som det är svårt att inte tycka om. Man behöver inte tänka så mycket, utan filmen sköter sig själv. Självklart kan man ha en massa invändningar mot storyn, och vill man läsa om vilka ändringar från boken som gjorts så kan man börja till exempel här, men det finns två saker jag hängde upp mig på.

Den första är en bagatell: Filmen börjar med en berättarröst som ”förklarar handlingen”, och det är alltid ett varningstecken. Jag har inte sett en enda riktigt bra film som börjar med att en hes mansröst berättar intrigen – det är en dålig, slö berättarteknik och borde vara förbjuden i lag.

Det andra jag stör mig på är lite mer centralt för filmen. Nämligen:

Jag fattar inte hur den där prinsessan, Dejah Thoris, är funtad. Hennes hemstad Helium har legat i krig med en annan stad, Zodanga, i ”tusentals år”. Nu krigslyckan vänt och det verkar som att Helium håller på att förlora kriget. Istället för att bara utplåna heliumiterna ger Zodangas ledare Sab Than staden möjligheten att ge upp – med villkoret att Dejah Thoris gifter sig med honom. Inte ett konstigt villkor i sådana här sammanhang, jag förmodar att Sab Than vill skaffa sig legitimitet bland sina nya erövrade undersåtar.

Dejah Thoris vägrar. Också helt förståeligt, för tvångsgifte är inte en rolig grej har jag förstått. Det går bara lite stick i stäv med hur hennes karaktär målats upp – det känns som att hon som person borde gått med på att offra sig själv för att undvika mer död och bespara sina undersåtar oanat lidande. Kom igen – om du kunde avsluta ett krig som varat i tusentals år genom att gifta dig, skulle inte det kännas som en fair trade?

Sab Than.

Nåväl, låt gå att hon verkligen inte vill gifta sig med Sab Than. Hans dåliga intimhygien kanske är vida känd. Det konstiga är att den uttalade anledningen till hennes vägran är: ”Jag känner på mig att om jag gifter mig med honom så kommer planeten att gå under”. Genom hela filmen beter sig Dejah Thoris som om Sab Than är världens jäkla manipulativa skurk. Och det är bara hon som verkar känna till att han är en skurk, alla andra beter sig som om han vore, tja, en segrande krigsherre. Hennes pappa kungen hade inga problem med att lägga ner vapen och se sin dotter bortgift, och han verkade inte vara någon supercynisk kung.

Nej, det är bara prinsessan som vet att Sab Than är en skurk. Men man får aldrig veta hur hon vet det, och Sab verkar på det stora hela inte vara särskilt skurkig. Han går inte runt och dödar barn, våldtar krigsfångar eller något annat skurkaktigt. Och att han skulle förstöra planeten? Ja det verkar Dejah bara ha hittat på.

Sammantaget måste jag sluta mig till att hela filmens handling grundar sig på att Dejah Thoris värderar sin singelstatus mer än sina undersåtars liv. Hon vill verkligen, verkligen, verkligen inte gifta sig med Sab Than utan bestämmer sig för att rymma – och förlänga kriget ytterligare.

I en monarki, är liksom inte hela poängen att man ska kunna gifta bort prinsar och prinsessor för att säkra olika politiska allianser? Det kan ju inte direkt varit att Dejah Thoris aldrig tidigare kommit i kontakt med konceptet. Hon ville bara inte gifta sig, kosta vad det kosta vill.

Typiskt prinsessor.

  • olav

    Jag tänkte på samma sak, och det kändes som att filmen fick kämpa i motvind just därför – allt som hände efter att prinsessan hade rymt var på något vis ett sätt att rättfärdiga att hon hade rymt. Det blev lite ”eftersom publiken vet att något fruktansvärt kommer hända (om inte annat genom genrekonventioner) så kan hon också veta att något fruktansvärt kommer hända.”


    Personligen störde jag mig dock mest på att John Carter heter just… John Carter. Det är inte många barbarpoäng över det.

    • John Carter. Jag har i allmänhet svårt för karaktärer som har initialerna JC. Fast det där ”hej, titta här kommer messias”-greppet kanske inte var lika uttjatat 1917.

      • Tomas Arfert

        1912 om man ska vara besserwisser. ;)

        Berättarösten störde jag mig inte på. Följer boken (tror jag att jag minns, det var 30 år sedan) och kändes lite tidstypisk.

  • Olle J.

    John Carter trodde jag var en karaktär i Cityakuten och skurken jobbar ju vanligen som självdestruktiv polis i Baltimore…
    Annars stämmer det att prinsessor och kvinnor i allmänhet hade lite bättre inställning till det där med giftemål i sagor förr. Numera skall de tydligen självförverkliga sig och skit. Annat är det i min dotters version av Rumpelstiltskin, där kungen hotar att döda kvinnan  upprepade gånger om hon inte framställer guld av halm. Efter tre gånger så erbjuder sig kungen, mannen som alltså hotat att döda henne tre gånger med ett orealistiskt och orimligt krav, att gifta sig med henne. Hon gifter sig med honom och får barn, vilket inte alls problematiseras. Sedan framhävs den stackars krymplingen Rumpelstiltskin som någon slags skurk!

  • Matteo

    SPOILER ALERT!!!

    Jag såg den för ett tag sedan och mins mest att 
    Prinsessan och Krigsherren   höll på mycket med den där blå-energin som löser upp folk i atomer. Han får den av de där konspirerande bakrundsfigurerna och hon frammanar den med en maskin som hon själv byggt men som samma konspiratörer förstör.
    Kan det ha någonting att göra med att hon vet att han är ond? Det pratas ju om att den här kraften på något sätt kan användas för att göra gott – hur nu det skall gå till. Sen är det väll förutbestämt att hon skall träffa JC och att de skall rädda planeten – eller mins jag fel?