Två saker jag skäms över

I dag är taggen #tafs stor på Twitter, men eftersom 140 tecken inte lämpar sig för alla texter så skriver jag lite här istället.

Jag har tafsat på tjejer två gånger i mitt liv. Båda gångerna var i grundskolan, båda gångerna var grupptryck en klart bidragande faktor,

Första gången var i sjätte klass. D– kom från ett annat land och hade störst bröst i klassen. Hon var ganska hårt ansatt av skolans pojkar, som tog alla tillfällen att tafsa på henne. Detta kan omöjligt ha undgått lärarna – vi var 14 pers i klassen – men de gjorde inte mycket. Det var först när någon kallat henne något rastistiskt tillmäle som det började hända saker, men det är en annan historia.

På den här tiden tyckte de tuffa pojkarna i klassen att det var roligt att springa in i tjejernas omklädningsrum efter gympan, och som den tönt jag var hängde jag på. Oftast i utkanten, men ändå deltagande. Vid ett tillfälle hade D– inte fått på sig tröjan när vi stormade in. Hon försökte skyla sig med en handduk – jag har för mig att den var grön – men det gick sådär. Istället kröp D– ihop i någon sorts fosterställning på golvet med armar och ben krampaktigt låsta framför överkroppen. Sporten blev då att försöka bända upp hennes armar tillräckligt mycket för att komma åt brösten. Och det var ju inte så svårt: hon var en ensam tjej (vad klassens andra tjejer gjorde vet jag inte, men jag har minnet av att det var väldigt hög ljudvolym i omklädningsrummet), vi var 8–9 killar. Medan några höll fast henne passade resten på att ta på hennes bröst. Inklusive jag. De var mjuka, och jag kände så tydligt att det här var något fel jag gjorde, men jag vågade inte annat. Feg som jag var härmade jag klassens tuffa killar och tafsade.

Efteråt: inga som helst konsekvenser för vårt beteende.

Andra gången var i högstadiet. M– var en av de populära tjejerna i klassen. Blond, snygg, rökare. En gång skulle vi på utflykt allihopa och när vi packade in oss i den abonnerade SL-bussen råkade jag hamna bredvid de coola killarna. Jag brukade aldrig sitta med de coola killarna. Detaljerna undflyr mig, men de började av någon anledning hetsa att jag skulle ”ta M– på pattarna”. Jag var tveksam, men jag var också bara en sned tanke ifrån att vara mobbad, så deras stegrande kör av ”Kom igen då!”, ”Gö’re rå!”, ”E’ru feg eller?”, ”Eller är du bög, eller?” kändes mer som hot än något annat.

När M– slutligen kom gående i mittgången sträckte jag ut handen, klämde klumpigt på hennes vänstra bröst och sa ”tut tut”.

Tut tut.

Hon reagerade inte ens, bara fortsatte att gå som inget hade hänt. Eller som att detta hände henne hela tiden och inte längre var något som en registrerade.

De coola killarna skrattade och dunkade mig på ryggen, och jag kunde fortsätta med att inte vara mobbad ett tag till.

Sedan dess har jag inte tafsat på en enda människa. Själva tanken är mig så främmande att jag har svårt att fatta att det ens förekommer. Att det är något som vuxna människor gör mot varandra. Grundskolan är en fucked up tid för alla inblandande: grupptryck, våld, hot, mobbning är saker man måste navigera mellan dagligen, samtidigt som man har noll erfarenhet av världen och knappast någon egen moralisk kompass att navigera efter. Fan, ens hjärna är inte ens färdigutvecklad. Det är ingen ursäkt för tafsande, men det är del av en förklaring. Men att som vuxen människa tafsa på en annan… hur kommer man ens på idén?

Mellanstadiet var i synnerhet en konstig tid. Det gick så många mysko myter om tjejer och om sex, troligen sprungna ur de där porrtidningarna som vi brukade hitta ute i skogen eller under någon bro. Det sades att tjejer alltid vill att man ska ta dem på brösten. Att tjejer får orgasm i munnen när de suger av en kille. Att tjejer alltid är blöta mellan benen. Att om man vill ha sex med en tjej så behöver man bara ta henne på rumpan för att hon ska bli sugen. Att tjejer har konstant orgasm under hela samlaget.

Jag snackar alltså mellanstadiet här. Vi var 10–12 år, och allt vi visste om sex och tjejer hade vi lärt oss från porr.

Där jag växte upp umgicks inte tjejer och killar. Alla mina kompisar var killar, och jag tror inte ens att det föresvävade någon av oss att man kunde vara vän med en tjej. Tjejer var något annat.

Jag har faktiskt blivit tafsat på två gånger också. Det var i vuxen ålder. Den ena gången tog en kvinnlig chef mig på rumpan. Jag tyckte det var lite märkligt men tänkte inte så mycket mer på det. Den andra gången tryckte en annan kvinnlig chef sitt bröst mot sidan av mitt ansikte medan jag satt och jobbade. Det tyckte jag också var lite märkligt, men inte heller då reagerade jag.

Inget av dessa tillfällen fick mig att känna mig kränkt, eller objektifierad eller någonting alls. Det var bara en axelryckning. Jag undrar varför.

  • Walerian

    Det är väl inte så underligt. Du ser fortfarande kvinnorna som ”det där andra”. Det gör vi nästan alla. En kille som blir tafsad på är ingen stor grej medan en tjej som blir tafsad på är hemskt och förtryckande.

    Du kommer ihåg att du gjorde dessa grejer med nästan traumatisk tillbakablick.
    Tjejerna var också hemska i mellanstadiet (iaf på min skola) fast på andra sätt.
    De var sjukt dominerande. Det som numera brukar hyllas om en kvinna är det men föraktas/kritiseras om en man är det.

    • Hur vet du det? Om jag ser kvinnor som ”det andra” så gör jag det i så avsevärt mindre utsträckning än på mellanstadiet att det knappt går att jämföra. 

      Att tjejer också kan vara as när de är små är det ingen som ifrågasätter. Men ”two wrongs don’t make a right”, som de säger utomlands.

      • Walerian

        Jo det tror jag också. De var även för mig definitivt mer ”de andra” när man var yngre. Men det är fortfarande helt skilda måttstockar som gäller. Att tjejer också kan vara as är ganska ifrågasatt faktiskt. Ofta är det ju bara män som ses som förövare och kvinnor som offer. Bara att titta på hur debatten går kring ”kvinnofällor”. Absolut allting i livet tycks kunna målas ut som en kvinnofälla. Som om de inte är myndiga och gör sina egna val precis som vi andra.

        Sedan tycker jag ju såklart inte att det du gjorde var rätt, men jag har ju förståelse för grupptrycket när man är liten och allt man vill är att passa in/inte bli mobbad. Jag var själv ganska nördig som yngre så jag har varit där jag med även om jag aldrig tafsade på någon.

        • Om man inför viss politik kommer det få effekter. En effekt av vårdnadsbidraget är att fler kvinnor kommer att stanna hemma med sina barn. De kommer ställa sig utanför arbetet, de kommer få sämre lön när de börjar jobba igen, de kommer få sämre pension. Det är en given effekt av en förd politik. Det är inte fel att kalla sånt för kvinnorfällor.

          På samma sätt drabbas pappor som inte tar ut sin pappaledighet vid skilsmässor. Det är mindre chans att de kan få vårdnad av barn eller få bestämma där. Det är en mansfälla.

          I båda fallen är det givetvis myndiga människor. Men att ignorera strukturer och politikens konsekvenser blir bara fel. Även politiker måste ta ansvar för vad de gör.

          • Walerian

            Är det något fel på fria val? Får de sämre pension är det för att de gjort det valet. Precis som att man kanske väljer att utbilda sig till kulturvetare istället för ekonom för att sitt intresse finns där. Man vet säkert att den personliga ekonomin troligtvis kommer se sämre ut men många gör ju det valet ändå (inklusive jag själv).

            Klart politiker ska ta ansvar för vad de gör, det är det väl ingen som har ifrågasatt?
            Jag vet inte om min poäng kom fram. Googla mansfälla respektive kvinnofälla så kan du ju se vilken som har överlägset mest resultat ;)

            Mig veterligen har jag aldrig läst i tidningarna om någon mansfälla men det är alltid kvinnofällor bakom varje hörn.

            Min poäng var ju bara att det är helt skilda måttstockar på könen. Hade Magnus varit en kvinna och gjort som han gjorde på en man är det betydligt mindre chans att han suttit här idag och ångrat handlingarna. Han hade troligtvis inte sett på det på samma sätt. Inte sett på sitt offer som just ett offer då. Osv.

          • Peter

            Det är fel på fria val när de blir ett substitut för frihet och frigörelse

          • Politiska beslut får konsekvenser. Det är de politiska besluten som bestämmer grunderna för individens fria val. Politiska beslut kan uppmuntra folk till vissa ”fria val” eller tvinga dem till andra ”fria val”.

            När politiska beslut fattas medvetet så att vissa personers val ska leda till att de får sämre pensioner och sämre lön kallas det ”fälla”. Då är det bra att fatta andra politiska beslut. Men visst, det är väl värt för dig att begrunda varför det är så många kvinnorfäller som byggts i vårt samhälle. Och vilka politiska beslut som kan fattas för att bygga bort dem.

          • Walerian

             Men hur kan lön och pension vara de enda kriterierna i livet? Är inte kvalitetstid med barnen, tid för att vara mer spontan och utvilad, mer fritid för att t.ex. utforska ens passion för skrivande eller målande osv värt något? Alla vill inte vara VDn som visserligen drar in mycket men arbetar 60-80 timmar i veckan.. Och det är i mina ögon okej. Det är inte så svart och vitt med de flesta val som att de enbart är dåliga eller bra. De har sina för- och nackdelar. Jag tycker personligen att det är lite elakt att ni diskvalificerar kvinnors val på det där sättet. Som om de inte är vuxna nog att bestämma själva. Men män låter ni oftast göra de valen de gör. Men just kvinnor ska skyddas från att göra dåliga val. Dåliga inte alltid utifrån deras egna kriterier då utan utifrån era. Eftersom lön och pension är det enda i hela världen. Låt dem vara vuxna och omyndigförklara dem inte :)
            Är det inte underligt i era ögon att när en man läser sagor för sina barn ses det som utvecklande och bra. När en kvinna gör samma sak är det en kvinnofälla. Det finns många sådana exempel.

          • Lars Krantz

            Jag hörde att det nästan alla män ångrar mest när dom ligger på sin dödsbädd är att dom aldrig umgicks mer med sina barn. Ganska tragiskt egentligen, men så är det. Vi är alla slavar under ansvarstänk och vad som förväntas av oss som kvinnor och män. 

            En annan del i det hela kanske har med att göra att vi rent naturligt känner en högre empati för kvinnor än för män. Exempel på detta är ju att se en blåslagen man på stan eller att se en blåslagen kvinna. 

          • Walerian

            Ja och visst är det tragiskt att vi då inte umgåtts mer med våra barn. Att vi valt andra saker som egentligen är mindre viktiga när man väl står inför det stora okända. Jag tror också vi automatiskt känner mer empati för kvinnor. Det finns dock en jämställdhetsmässigt fara i det där då det finns en gräns där vi, av empati, har givit allt till kvinnorna och gjort det till en hemsk grej att vara pojke eller man. Vi tycks ha svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att vi faktiskt kan ta tag i problem som kvinnor har samtidigt som vi också tittar på problem som män har. Det är en kontroversiell tanke i Sverige. Det här med fri vilja och val är också kontroversiellt då en hel del människor vill vara framme och bestämma åt dem så att de inte kan göra ”fel val”. Det är förstås gott menat men det är lite som att stänga in någon i sovrummet för deras säkerhets skull. Det har helt enkelt gått för långt då.

          • Exakt, det är där fällan ligger. Att de som prioriterar att ta hand om människor som lärare eller sjukvårdare får lida över det senare i livet.

            Ja, det är elakt att tycka att de som vårdar andra ska ha sämre pension. Målet måste vara att det inte ska vara ett dåligt val att vara lärare eller sjuksyster.

          • Walerian

            Jag tycker också de som ser över samhällets mest bärande och viktigaste funktioner ska få bättre lön.
            Jag tror det är få som tycker de ska ha sämre pension. Men verkligheten är som den är just nu och man väljer med det vetandet som finns. Så är alla yrken, oavsett hur givande i övrigt, fällor att undvika om de ger dålig lön? Jag håller inte riktigt med om den idén.

  • Jag tror skillnaden är att du som man inte alltid är villebråd. Du känner dig kanske inte utsatt på samma sätt? Jag skulle t.ex inte känna mig kränkt om ett barn tafsade på mig. Arg och irriterad ja, men inte på samma försvarslösa, utsatta sätt som när en man tar sig friheter. 

    Jag spekulerar givetvis, men tack för att du skriver det här. Du beskriver min uppväxt och skoltid och det är modigt att göra det från den andra sidan. 

    • Det ligger mycket i vad du säger. Jag upplevde aldrig kvinnornas närmanden som ett hot, som något jag kunde förlora kontrollen över. 

  • Lars Krantz

    En tjej tog mig på mitt kön när jag var på Dagnys i Falköping. Jag kan inte direkt säga att jag tog illa upp. Jag var tjugofyra då. När jag var sexton och tränade Taekwondo så skulle jag dricka vatten ur handfatet vid ett tillfälle. Då passade min kvinnliga tränare på att slå sin vattenflaska mellan benen på mig. Kändes inte lika bra. Jag hamnade på något vis i underläge där. Förmodligen beroende på ålder och på att hon var min tränare.

    Vi har pratat om det här jag och ett gäng. Både feminister och dom som anser sig inte vara det. Om jag tillexempel hade anmält det hela så hade jag nog ansetts fjantig, omanlig (även om ingen utåt hade sagt det) och även faktiskt elak.

    Detsamma gäller  en pedofilliknande incident som en gammal klasskamrat till mig var med om. Han förlorade oskulden när han var tolv med en kvinna som var tjugo och några år. Efter det så var han kungen i omklädningsrummet. Det handlade inget om att han faktiskt kunde ha mått väldigt dåligt över det hela utan istället om att han nu var lite mer man än dom andra.

    Det finns mängder utav sånna här saker. Manlig prostitution är ju ytterligare en grej…

    • Som man är fördomen att man alltid vill ha sex, oavsett med vem och oavsett omständigheter. Män kan aldrig kontrollera sin impulser

      Det är intressant hur könsrollerna har skiftat i den frågan. Historisk sett, i alla fall sedan medeltiden, har kvinnan anses vara det impulsstyrda, irrationella könet. Det var kvinnorna som inte kunde kontrollera sina lustar och begär.

      Idag är det tvärt om. Det vore väldigt spännande att läsa något fördjupande om hur den förändringen gått till. Och varför den skett.

  • Nike Zelius

    Jag såg precis Uppdrag granskning om Lundsbergsskolan och det våld som förekommit där. I programmet säger en intervjuad vuxen något i stil med att man ”nog borde lära eleverna att inte bruka våld eftersom det kan få konsekvenser i det riktiga samhället”.

    Kan vi alltså dra slutsatsen att skolan INTE är en del av det riktiga samhället och att det är fritt fram att göra kriminella saker utan påföljder? Tyvärr känns det som att detta är ganska vanligt i praktiken.

    (En mindre fotnot: Vi hade också en utländsk tjej med jättestora bröst i klassen på mellanstadiet … och hennes namn började också på D. Och jo, hon blev tafsad på.)

  • Pingback: #tafs | One-way Communication()

  • Mattias L

    Jag tänker dels att det alltid är den utsatte som avgör vad som är en kränkning, dels att man måste ha med maktperspektivet hela tiden. Det är alltså i min mening en värre kränkning när en person i maktposition genomför kränkningen än tvärtom. När en man tafsar på en kvinna utövar han (medvetet eller omedvetet) sin makt och kränkningen blir i mina ögon värre än det motsatta förhållandet.

    I min värld utförs nästan allt tafs i praktiken utförs av personer i maktöverläge. För de män som känner sig kränkta av mitt resonemang kan man såklart tänka sig en kränkning där maktmissbruket inte sitter i könet. Kanske en äldre, kvinnlig lärare som tafsar på en pojke? Det finns några exempel tidigare i tråden. Som sagt, det är maktstrukturerna som är avgörande.

    • Lars Krantz

      Jo det får jag nog hålla med om. Att det handlar om makt. Ironiskt nog så tyckte jag i slutändan till och med lite synd om hon som tafsade på mig på Dagnys. Här hade hon ansträngt sig och så fick hon nobben. Detta leder väl oss tillbaks till myten om den evigt sextörstandes hanen som behandlats lite här i tråden.