Hollywood, vänskap och andra gifter

Vänner. Sex kompisar delar (typ) lägenhet. De gör allting ihop.

Big bang theory. Fyra kompisar med gemensamma intressen umgås och gör roliga saker hela dagarna.

How I met your mother. Ett gäng polare hänger med varandra nästan varje dag. De delar allt.

Community. En grupp studenter blir bästa polare och ställer upp för varandra i ur och skur, trots sina motsättningar.

Seinfeld. Jerry, George, Elaine och Kramer är bästa vänner och finns alltid där för varandra.

Sedan barnsben har jag blivit matad en berättelser som dessa. Innan exemplen ovan så var det Saved by the bell, Fresh Prince of Bel Air, med flera. Tv-serier – och filmer – som skildrar ett kompisgäng och deras äventyr. Under hela min uppväxt har tv och film målat upp ett ideal av hur vänskap ska se ut: en grupp människor som hänger med varandra nästan varje dag, som delar allt med varandra, som ställer upp i vått och tort och som aldrig slutar att vara vänner.

En fullständigt orealistisk bild av vänskap. ”Kompisgänget”, som är en institution i dessa sammanhang, är ett ideal som inte finns på riktigt. Det är föreställningen om att ens vänner är ens familj, en enhet som aldrig sviker, aldrig splittras. Oavsett romantiska katastrofer, förväxlingar och förräderier så fortsätter kompisgänget att hänga ihop. I verkligheten så skulle lirarna i Vänner skingrats redan efter säsong ett.

Under korta perioder i livet kan man komma nära idealet. Jag hade en tight kompiskrets som hängde mer eller mindre dagligen 96-98, och under mina år i Lund (2003–2005) bodde jag i en korridor som lätt hade kunnat vara en sitcom. Men det höll inte. Folk flyttade, skaffade flickvänner, fick nya kompisar och så vidare. De som var mina allra bästa vänner 1993–2003 träffar jag i dag max en gång om året.

Endast om man ser ”kompisgänget” som en föränderlig sak, där människor kommer och går, har det ens någon förankring i verkligheten. Folk fasas in och fasas ut. Vissa förlorar man kontakten med för alltid, andra glider ut i periferin för att sedan göra storstilad comeback. Visst, så kan det vara, men då har man lämnat Hollywoods vänskapsideal bakom sig.

Jag aldrig upplevt, tror jag, den vänner-ersätter-familj-nivå av vänskap som finns i sitcomens värld. Den vänskap som innebär att man alltid umgås i ett gäng av 3–6 personer som gör allt tillsammans och delar på alla hemligheter. Om jag upplevt den så har det varit under en mycket begränsad tid.

Vad gör Hollywood med oss, med vår bild av vänskap, med våra förväntningar? Jag ska inte sticka under stol med att min sinnebild av vänskap ser ut som i en sitcom. Kompisgänget.

Det ständiga bombardemanget från Hollywood ger oss fullkomligt orealistiska förväntningar på vad vänskap är, hur en kompisrelation fungerar. Jag har redan nämnt att idealet kan liknas vid en familj, men det kan också ses som en längtan tillbaka till den oproblematiska vänskap man hade när man var liten. När jag var 8–9 år så fungerade vänskap enligt Hollywood-logik. Man umgicks alltid i gäng. Ena dagen var man bästisar, nästa dag slogs man, och dag tre var man bästisar igen.  Alla kunde vara ”kära” i samma tjej utan att det påverkade vänskapen det minsta.

Jag är övertygad om att vi som vuxit upp under de senaste 30–40 åren har fått en rejält skev bild av verkligheten. Vi tror att vänskap är något som den inte är. För inte fan trodde en bonde i 1100-talets Frankrike att vänskap var fem snubbar som hängde bakom ladan och snackade skit hela dagarna. Eller? Kanske är Hollywoods bild av vänskap en projektion av vår längtan tillbaka till byn, till det lilla samhället där alla kände alla och – i den gloriferade förlängningen – där alla var vänner. Stammar tv-vänskapens attraktionskraft ur en primal längtan tillbaka till ett enklare socialt sammanhang? En tid då människorna i ens by, eller stam eller kvarter aldrig översteg Dunbars nummer?

Om så, vad betyder det för oss? Det har talats mycket om videovåld genom åren, men sällan om hur Hollywood-underhållning påverkar andra delar av vårt liv. Vad betyder det att jag ibland kan känna större samhörighet med fiktiva personer än med verkliga människor i min närhet? På sistone har jag träffat familjerna Pritchett och Bishop mer än mina verkliga kompisar. När min pappa dog så spelade Buffy på många sätt en viktigare roll än polarna. Jag tror det beror på att det bara är i populärkulturen man kan hitta vänner som aldrig bangar, som alltid finns där, som kan leva upp till idealbilden av äkta vänskap.

Nu har jag bara pratat om vänskap. Egentligen borde jag ha pratat om kärlek. Otaliga är de relationer som krossats för att den verkliga, vardagliga kärleken inte kan leva upp till de romantiska komediernas standard,

Hur hollywoodiferade är våra liv? Skildrar film och tv hur människor beter sig, eller beter vi oss som vi gör för att vi sett det på tv?

 

  • Välskrivet och tänkvärt. Jag kan dock inte motstå frestelsen att hävda att just precis en lada bör vara ett av de bästa tänkbara ställen för SKIT-snack.

  • MarySaintMary

    Mycket intressant. I Community tycker jag dock det är lite kul för där kan karaktärerna säga saker som ”Jag fattar inte varför jag gör det här för de här personerna, men ok”, den är lite mer medveten om hur orealistisk den är.

    OT, jag har ALLTID trott att TV-serien hette Fresh Prince IN Bel-Air, vilket låter konstigt nu när jag tänker på det. (Pga det enda ordet som är översatt till svenska i titeln är just ”of” som blev ”i”.)

  • Klaatu

    Det finns en hel del andra dumheter i sitcoms som kan reta gallfeber på mig. Några exempel: Hur har Monica och Rachel (Vänner) råd med en lägenhet i centrala New York? Varför har doktorerna i Scrubs världens lägsta doktorslöner? Varför storlipar alla tjejer någon gång under seriens gång över att de aldrig kan hitta en man trots att de är 9-10:or hela bunten (samtliga sitcoms), Hur kan Robin (How I met your mother) umgås med sina polare när hon ständigt jobbar natt? Hur kan Ted (How I met your mother) klaga över sitt kärleksliv då han varit ihop med ett tjugotal ursnygga brudar, hur höga krav har karlen? Samma sak gäller Alan (Two and a half men). Varför älskar alla Carrie (Sex and the City) när hon är en av de mest självupptagna karaktärerna någonsin? Till Sex in the Citys försvar tog de upp problemet i något avsnitt för att sedan släta över det som om det aldrig hade funnits, Varför har ingen slaget ihjäl Raymond (Alla älskar Raymond) för han måste vara den mest frustrerande och trögaste mannen i universum? Varför har alla feta amerikanska män heta fruar som vida överstiger dem i allting (Simpsons, Family Guy, According to Jim, King of Queens, m.fl.)?

  • Lars Krantz

    Hade man haft samma kompisar år ut och år in så hade man själv förmodligen aldrig utvecklats. Ens tankar och ideal hade aldrig utmanats. Känner dock personer som vill leva på Tv-seriernas vis. Ställer upp för sin bästis, umgås alltid med samma polare. Bros before Whose osv… Tycker att dom är väldigt inskränkta och faktiskt ganska falska mot varandra.

  • Mattis

    Jag upplever min kompiskrets som liknande den i serierna du droppade. Kanske är det inte orealistiska förväntningar.

  • ne


    Nu har jag bara pratat om vänskap. Egentligen borde jag ha pratat om kärlek.”

    Nja, det tycker jag inte. Observationen att vi har en skev bild av romantiska relationer på grund av kulturen är gammal (heck, vi kan spåra den tillbaka till medeltiden, typ). Det här känns mycket intressantare.

    Jag tror du har en hel massa poänger i att det är en längtan tillbaka till, och en idealbild av, den lilla världen (byn, barndomen).

    Bra text!

  • Jon W

    Väldigt intressant. Men det är förstås också dramaturgisk bekvämlighet som ligger bakom. Har man hittat ett vinnande koncept och en kemi mellan huvudpersonerna som funkar vill man kunna köra det säsong efter säsong. Olika tittare identifierar sig med olika karaktärer och kanske försvinner om deras favorit skulle sluta.
    Det vanligaste alternativet i TV-serie-världen är väl att låta personerna jobba på samma ställe.