I helgen har jag haft en sån där marathonläsning. Kom hem i fredags eftermiddag och började läsa. Blev klar i går kväll. Avbrott endast för mat och några avsnitt Breaking Bad. Det hjälpte säkert att jag var förkyld som ett as och inte orkade göra annat än att ligga i soffan. Men ändå. Det var länge sedan jag försvann in i en bok sådär.

Boken i fråga var Joe Abercrombies Red country. En fantasy-western i hans First law-värld (och den sjätte boken förlagd i densamma.)

Att blanda fantasy och western är inte direkt en ny idé – Miéville gjorde det i Iron Council och rollspelet Deadlands hela spelvärld byggde på det – men Joe gör det bra i Red country. Han tar sikte på det skitiga, eländiga och hopplösa i genren: karavaner som tröskar fram genom vildmarken, girighet, smutsiga boom towns, en urbefolkning på gränsen till utplåning. Tänk Deadwood och Pale rider snarare än Svarta masken eller The searchers. Smuts, tristess, förfall. Död.

Döden är alltid närvarande i Abercrombies böcker, och nu mer än någonsin. Jag tror dock att Joe med denna bok har tömt sitt lager av cyniskt filosoferande kring döden. Vid det här laget har nog hans karaktärer sagt ”Folk dör, livet är orättvist, deal with it” på alla sätt tänkbara. Kanske dags att gå vidare?

Till skillnad från tidigare böcker har det här smugit sig in ett vemod som snarast för tankarna till Guy Gavriel Kay. Inte alls på Kays sublima nivå, men högst påtagligt. Den där känslan av att något fantastiskt gått förlorat, att möjligheten att skapa något viktig krossats – helt i onödan. Jag älskar sånt!

Jag vet inte om Red country är Abercrombies bästa bok. Den är helt klart den bästa av de som getts ut efter att First law-trilogin avslutades, så mycket kan jag säga. En riktigt bra bok, helt enkelt.

Det intressanta nu ska bli att se vad Joe gör härnäst. Jag har svårt att tro att ännu en bok i samma stil kan erbjuda något nytt.