Tänk om Sauron egentligen var en kvinnorättskämpe

Jag har läst otroliga mängder fantasy och scifi. Somliga skulle kalla det sjukligt mycket, men vem bryr sig vad somliga tycker? Ett gemensamt drag för nästan all sf/f jag stött på – vare sig det är litteratur, film, rollspel eller serier – är att nästan allt suger.

Vissa grejer suger för att författaren är dålig men lika ofta handlar det om något annat, nämligen att författaren bara gör samma sak som hundratals andra författare gjort tidigare. Det finns ingen vision, ingen vilja att göra något nytt utan bara samma gamla trötta motiv och berättelser. Samma gamla karaktärer, samma gamla hot om jordens undergång.

Varför är det så? Varför finns det så få verk som, åtminstone, försöker att ta en ny väg? Marknadskrafterna – visst. Det faktum att en ganska stor grupp läsare gillar att läsa samma saker om och om igen – visst. Men det är inte hela svaret. Det finns en stark tendens bland sf/f-författare att inte bege sig utanför sina egna huvuden, en lathet där det blir enklare att återanvända gamla idéer än att tänka nytt.

Låt oss prata fantasy. Hur många gånger har man inte sett följade upplägg: Ung pojke upptäcker att han är utvald av ödet och ger sig ut på en lång resa, där han träffar en hop udda men hjälpsamma figurer, för att slutligen rätta världen från en ond trollkarl. Vanligen lyckas han gifta sig men prinsessa också.

Fortfarande i dag skrivs det böcker av den här typen, böcker som inte erbjuder ens ett uns originalitet. Om du någonsin försökt skriva en fantasybok, ett Drakar och demoner-äventyr eller ett manus till en sword & sorcery-rulle så är risken stor att du gått vilse i klyschlandet.

Vill du ha ett enkelt tips på hur du kan förvandla din slentrianstory till något med potential att bli fantastiskt? Bryt mot normer. Tänk tvärt om.

Måste det vara ett kungarike? Kan det inte vara ett samhälle baserat på pariskommunen? Måste det vara en ung pojke som ger sig ut på äventyr; kan det inte vara en gammal kvinna? Måste könsrollerna ens vara desamma som här och nu? Vad händer om fantasyvärlden är en matriarki? Eller, för den delen, vad händer om prinsessan inte blev kidnappad av draken? Om hon i stället tog hjälp av draken för att fly en kvävande hederskultur? Om den ädle riddaren som ska rädda henne upptäcker att han bara är en kugge i ett förtryckarmaskineri?

Men om det absolut ska vara en ung bondpojke som ger sig ut på äventyr, varför kan han inte vara bög? Eller, när han väl träffar sin ödesbestämda prinsessa så visar det sig att hon är lesbisk och inte alls intresserad.

Det här är ju knappast något nytt sätt att tänka, men det tål att upprepas. Genom att bryta mot en enda norm, får du mer eller mindre automatisk en mer intressant story. Saker börjar genast hända.

Ibland räcker det att bara byta perspektiv. På Twitter (följ mig!) spekulerade jag nyligen om att Sagan om ringen kanske inte alls handlar om de goda alverna, dvärgarna och människorna som försöker stoppa den onde Sauron. Berättelsen kan lika gärna tolkas som att de rika och privilegierade försöker slå ner ett arbetaruppror, och att Sauron är ledaren. Jag menar, orcherna bor ju till och med i gruvor! Hur mycket mer proletär kan man bli?

Även om vi pratar om en typisk fantasyberättelse där allt hjältarna gör är att kämpa för att upprätthålla/återställa status quo så blir det ju genast mer intressant om denna status inte är en klyschfest. Där utgångsläget inte är en patriarkal monarki, utan till exempel någon form av lockeansk naturrättsutopi. Genast får man karaktärer med motiv och agendor som skiljer sig från nästan all annan fantasy. Genast får man konflikter som inte kan lösas av att ”den rättmätige konungen har rätt”, eller som grundar sig på ”det finns ondska”.

Ja, tänk om Sauron egentligen var en kvinnorättskämpe vars mål var att rasera det könsvälde som Gandalf och Aragorn kämpade så hårt för? Ja, varför annars skulle Saurons symbol vara en brinnande vagina?

  • Det här tänker jag också på ganska ofta. Ibland när jag läser främst fantasy så byter jag ut könet på vissa av karaktärerna i huvudet bara för att se hur det blir. Det är ett så jäkla enkelt sätt att göra något helt nytt – tänk om exempelvis Glokta i Abercrombies The First Law hade varit en kvinna? Eller om Ferro hade varit en man? Och så vidare i alla oändlighet. Eller om valfri man i valfri fantasyberättelse bestämde sig för att nu får det vara nog, och vägrar gå ut och slåss och istället sitter hemma och broderar, eftersom ”pojksaker” är så töntigt och onödigt?

    Ytterligare en sak jag ogillar med fantasy är alla dess profetior och snack om ödet – personligen tycker jag att det är ren lathet från författarens sida att inte komma på något bättre skäl till en karaktärs handlande än att det är förutbestämt.

    Ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget läser fantasy.

    • Ooo, jag hatar profetior jag med. China Miéville gör en ganska rolig grej med spådomar och förutsägelser i ”Un-lun-dun”, en bok som jag verkligen kan rekommendera.

      Jag gillar Abercrombie för att han leker med fantasygenrens konventioner. Tyvärr är han ganska stereotyp i vad gäller kön, även om jag tycker att han anstränger sig mer än somliga.

      Ibland undrar jag också varför jag läser fantasy. För ett tag sedan ryade jag om det här: http://www.piruett.se/2012/06/10/egentligen-borde-jag-hata-fantasy/

      • Lukas

        Profetior och ödesbestämdhet gillar jag enbart när det inte framställs på ett förtröstansfullt vis, utan snarare är kärvt eller tragiskt som i nordisk eller grekisk mytologi. När fantasy-profetiorna börjar kännas lika hopplösa som de gjorde för kung Oidipus eller i Völuspa känns det rätt, men när de bara är ett rättfärdigande av att någon bonnaknodd ska få ett svärd och en tron är de rent mög.

        • Lukas

          Jag gillar till exempel Moorcocks förhållningssätt till öden och profetior. Hans hjältar ger ju ofta uttryck för en form av bitter vanmakt inför det fatalistiska multiversum som ständigt tvingar in dem i plågsamma stridigheter, och den fåfänga kampen mot det obevekliga ödet framställs alltid som god (men, i slutändan, meningslös). Är det även sådana profetior du har svårt för?

          • Un Lun Dun är en mycket bra bok på alla sätt och vis, men jag gillade verkligen hur Miéville vände på profetia-klichén.

            Jag är inte emot profetior och liknande av ren princip, utan endast när det används som ett svepskäl för karaktärers handlade och motiv. Vad har bondpojken för skäl att riskera sitt liv för världen? Inget, förutom att det är ”ödet” och ”rätt sak att göra”. Det är sådana saker jag ogillar, men sedan kan man naturligtvis göra en hel del bra saker med profetior också.

          • Abercrombie faller också ofta i ”den listiga/manipulativa kvinnan”-fällan. Vilket är lite tråkigt.

          • Finns det inte såna då?

          • Ett annat exempel på när ”ödet” hanteras bra är Gaimans ”Sandman”. Jag är nog på samma linje som du, Lukas: profetior är som bäst när allt går åt helvete.

    • eli

      Bra exempel på användningar av profetior: Erik Granströms Svavelvinter-serie, samt Mistborn-serien av Brandon Sanderson där…

      (SPOILER!)

      …det visar sig att profetian har ändrats av ondingen, i syfte att påverka hjältarna att hjälpa hen.

  • eli

    En intressant sak med Härskarringen är väl annars att den faktiskt inte består av enbart klyschor. Det är i och för sig sant att det finns blodmystik, gott mot ont etc men om man till exempel tittar på Frodo är det märkvärdigt hur mycket han faktiskt skiljer sig från dussinhjältarna i de böcker som brukar presenteras som ”inspirerade av Tolkien”. Frodo är alltigenom ordinär – inte ödesbestämd hjälte. Han har inga krafter, och går egentligen inte igenom någon större karaktärsutveckling. Och han misslyckas med sitt uppdrag – ringen korrumperar honom. Till slut är det bara försynen som gör att ringen förstörs, men det är ändå kört för den gamla världen, och alverna sticker västerut. Hade denna bok skrivits idag hade den ur detta perspektiv kunnat betraktas som en dekonstruktion av den klassiska fantasyberättelsen.

    En av mina funderingar kring det större temat är att normbrytande möjliggörs av genrelitteratur. Genrens ramar kan bli något att leka med och att kontrastera emot. De författare som fattar detta är de mest intressanta i genren. Richard Morgan och Abercrombie utgör exempel.

    • Ooo, jag hatar profetior jag med. China Miéville gör en ganska rolig grej med spådomar och förutsägelser i ”Un-lun-dun”, en bok som jag verkligen kan rekommendera.

      Du har helt rätt om Frodo för övrigt. Många plagiarister verkar ha missat vad det var som fick Sagan om ringen att funka. Det var ju inte Aragorn som var den stora hjälten – det var den lilla (och, som sagt, i slutänden misslyckade) hobbiten.

      Tolkien visste vad han gjorde. Hand efterföljare gör det oftast inte.

      Älskar för övrigt både Abercrombie och Morgan. Varje gång jag läser dem så tänker jag … fan … det här borde ju jag ha skrivit.

  • Albin

    Själv är jag också ett fan av de profetior som inte är
    profetior alls, utan påhittat strunt.

  • Albin

    Fullständigt orelevant och har ingen aning om du vet om detta men Abercrombie nämner dig på sin blogg här:

    http://www.joeabercrombie.com/2008/04/03/ending-like-an-avalanche-2/

    • Albin

      …och såklart du vet, du är ju i kommentarerna. Ska sluta spamma dit kommentarsfält nu.

  • Tobbe

    Ska visst finnas en bok med handlingen i Härskarringen berättad ur Saurons och orkernas perspektiv. Gandalf, Aragorn & Co beskrivs som bakåtsträvare och Saurons sida som den som den teknikvänliga/framåtsträvande. Skriven av en ryss, tror jag det var. Verkade intressant, nu måste jag bara leta upp var jag läste om det…

  • Lukas Sjöström

    För att ytterligare spekulera: jag får känslan av att fantasygenrens problematiska element egentligen är en kombination av två tydligt skilda litterära inriktningar, en sentimental och en nihilistisk. Den sentimentala inriktningen förhärligar gärna det förflutna, är fylld av tydliga uppdelningar i gott och ont, visa kungar, vackra prinsessor, tappra riddare och ondsinta monster. Hjälten utmärker sig i fråga om rättfärdighet, och hans kamp legitimeras av att han kämpar mot något som är solklart ont.

    Den nihilistiska inriktningen förhärligar inte det förflutna, utan gillar snarare att beskriva en brutal, våldsam värld utan tydliga moraliska hållpunkter, eller enbart negativa sådana (ingen tydligt god sida finns, däremot tydligt onda). Hjälten utmärker sig i fråga om kapacitet (ofta, men inte alltid, fysisk styrka och handlingskraft) och hans kamp legitimeras inte så mycket av moralisk renhet som av denna kraft och levnadsduglighet; även om det nästan alltid finns någon form av hederskodex närvarande så är det inte upprätthållandet av denna som ligger i fokus.

    Båda dessa har sina negativa sidor, men de skiljer sig åt mellan inriktningarna. Den nihilistiska inriktningen innehåller inte den sentimentalas förhärligande av feodala maktstrukturer, troskyldiga syn på moral eller upprätthållande av ödet/försynen som en god kraft som ser till att allt ordnar sig till slut (den ödestbestämda bondpojkshjälten). Likaså saknar den sentimentala inriktningen den nihilistiskas svaghetsförakt och tendens att se hela världen som ett objekt för hjälten att erövra.

    Jag tycker det är en god idé att separera dessa inriktningar eftersom man annars riskerar att blanda ihop sådant som absolut inte hänger ihop (även om jag varken håller med de underliggande idealen i Conan eller Narnia skiljer de sig grundligt från varandra). Sedan har det förstås också att göra med att jag har rätt enkelt att fördra den ena inriktningens sämre sidor, medan den andra lämnar mig fullständigt kall.

    • eli

      Det här stämmer mer på äldre fantasy tycker jag. Uppdelningen funkar fint för att exempelvis skilja Robert E Howard från Tolkien. I den moderna ”dark and gritty”-subgenren är det mer komplicerat. Jag tycker inte författare som George RR Martin eller Abercrombie är nihilistiska – det är bara det att moralen är mer komplicerad än renodlat gott och ont. En del klagar på Abercrombie för att han bara tjatar på om att världen är en jävlig plats, men karaktärer som Monza, Glokta (faktiskt), Shy och Temple är inte så genomruttna som de kanske verkar på ytan.

      • Lukas Sjöström

        Ja, det bör bör mer förstås som två källor som sedermera har korsbefruktat varandra än en strikt separerad uppdelning. Men någon form av uppdelning finns alltjämt, och jag tror man virrar till diskussionen om man behandlar genren som mer homogen än den är.

        • Oder? Ibland känns det som att vi människor så gärna vill dela upp och sortera saker i fina kategorier, när det egentligen kanske handlar om ett spektrum snarare än åtskilda fack.

          • Lukas Sjöström

            I just det här fallet tycker jag det är relevant, eftersom det rör sig om två olika litterära traditioner som har förenats i den moderna fantasyn. Man gör ett missgrepp om man till exempel förväntar sig att de beklagliga element i Sagan om Ringen skulle komma från samma källa som dem i Conan.

    • Men vad är problemet? Det är väl ändå inte särskilt vanligt att sådan här litteratur på allvar gör anspråk på att vara politiska pamfletter.

  • Lindi

    Du har så rätt! Oh vad jag skulle vilja läsa om en gay riddare/ drakryttare/ protagonist!