Min mamma

Mamma, i somras.
Mamma i somras.

Jag kommer inte riktigt ihåg vem mamma var. Hur hon pratade. Hur hon betedde sig. Rörde sig. Vad hon tyckte om saker och ting. Hur det lät när hon skrattade på riktigt. Vad som gjorde henne arg.

Det är ganska jobbigt, speciellt med tanke på att mamma inte är död. Nej, hon sitter i soffan i lägenheten i Jakobsberg, fullt levande. Eller vid liv, i alla fall. Eller, hennes kropp är vid liv, men det är länge sedan hon var min mamma. De senaste åren har en annan person tagit plats i hennes kropp, en person som ibland kan påminna om min mamma men som oftast bara är en främling. En ond ande som besatt henne, en body snatcher, en doppelgänger.

Likt de flesta katastrofer började även denna med att ingen märkte något.

Hjärntumörer märks inte i första taget. Speciellt inte om de slår ut den del av hjärnan som berättar för en person att något är fel. Speciellt inte om de tidiga symtomen är mycket lika en redan befintlig sjukdom. Speciellt inte om en annan familjemedlem samtidigt håller på att dö i cancer.

När jag på riktigt började förstå att något var fel, då var det redan för sent. Då var mamma redan borta. Tre tumörer hade tagit över hennes hjärna, en av dem stor som en tennisboll, och läkarna uttryckte förvåning att hon ens kunnat fungera. Tennisbollen opererades ut, men lämnade bara brända åkrar efter sig.

Detta inträffade hösten 2010.

Länge hoppades jag, i och med att hon återhämtade sig från operationen, att mamma skulle komma tillbaka. Till en början blev hon faktiskt bättre. Det gick att prata med henne – inga komplicerade resonemang, men ändå – och hon började kunna ta sig runt för egen maskin. Hon blev klarare i knoppen. Men efter ett tag tog det stopp.

För mig tog det väldigt lång tid att acceptera att mamma inte skulle bli bättre, att det var hit men inte längre. Jag hoppades att hon skulle piggna till när hon kom hem från sjukhuset, att livslusten skulle komma tillbaka när hon flyttade till en ny lägenhet, att om hon bara fick lite mer hjälp att träna, att efter några veckor på rehab … då, då skulle min mamma komma tillbaka och slänga ut den där dybbuken som slagit klorna bo i hennes hjärna. Då skulle hon kunna börja leva igen, drömma, planera, känna.

Icke. Det var egentligen först i somras som jag accepterade fakta: Hon som var min mamma, den person som jag knappt längre minns, finns inte längre. Ibland kan jag skymta henne för ett ögonblick, men sen är hon borta lika snabbt.

Och det blir värre. De senaste månaderna har mamma blivit avsevärt sämre. Om hon tidigare var virrig och apatisk så är hon nu snarare förvirrad och letargisk. Troligen är det de andra två tumörerna som spökar, men säkert vet man inte förrän senare i december. En sak är jag dock säker på: Det här kommer inte att sluta väl, oavsett hur man definierar ”väl”.

Jag vet, man ska inte ta ut eländet i förskott, men när det det gäller mina föräldrars hälsa så har det historiskt sett alltid gått åt helvete. Och i det här fallet har det redan gått åt helvete. Jag kan inte se något scenario som slutar med att mamma kommer tillbaka till mig.

Mamma i Grekland 1967.
Mamma i Grekland 1967.
  • MattiasLejbrink

    Fint skrivet. Jag känner med dig Magnus. Min mamma var också dödssjuk, men det satt inte i hjärnan. Hon förändrades inte så mycket som du beskriver men det är ändå så att jag tänker på henne som ”min nya mamma”.

  • Linda

    Fint skrivet, jag känner så väl igen mig. Mamma gick bort i ALS för nästan 2 år sedan och jag var så rädd att jag skulle förknippa min ”riktiga” mamma med den sjuka, hjälplösa mamman som inte kunde äta, röra sig eller andas för egen maskin. Kanske en klen tröst i din nuvarande situation men mina minnen nu är den friska, envisa, omtänksamma mamman. Sjukdomen är bara en liten del av mitt minne.

  • <3

  • Fan, Magnus. Det är knappt jag vågar mig in på din blogg längre. Du pendlar mellan det verkligt triviala och total existensiell ångest. Min egen far läggs under kniven på fredag. Alla säger att det blir bra, men vem vet.
    Vilka minnen har jag av min egen far? De är få och fragmatiska. Han har alltid varit tyst, frånvarande. Vi har aldrig riktigt pratat. Nu är han gammal, sjuk. Ett liv har gått in i sin sista fas. Själv är jag 41 nu. När blev jag det? Vem spolade fram mitt liv. Var det inte förra sommaren jag satt på en dammig grusplan i Hultsfred och delade en tetra blåbärssaft med en blåhårig punktjej? Nej, just det. Det var 1992. Då vi fortfarande levde i den tysta tiden. Snälla låt mig trycka på paus, låt mig spola tillbaka, bara lite…

    • Piruett har väl blivit som livet är mest: banalitet och tragik om vart annat.

      Tråkigt att höra om din pappa. Passa på att prata med honom medan du kan.

  • Nike Bengtzelius

    Virtuella cyberkramar skickas din väg.

  • Kramar på dig. Att du berättar är fantastiskt fint. Du har mycket kärlek Magnus, det är nog en av de främsta anledningarna till att följa dig.
    /Jimmy