Något är ruttet med svensk högre utbildning.

Här nedan lägger jag ut en text om rollspel som jag skrev när jag pluggade Kulturvetarlinjens baskurs på Stockholms universitet hösten 1997. Delkursen hette ”Vetenskaplig uppsats”, jag gissar att den var värd 5 högskolepoäng, och hade typ som syfte att man skulle öva sig på att skriva uppsats.

Den är dålig skriven, så gott som helt ovetenskaplig (den saknar tes, den saknar teori, den saknar metod, den saknar typ allt som kan förknippas med vetenskap) och har en tydligt agenda. Ändå blev den godkänd! Om jag ska vara snäll mot mitt 20-åriga jag så kan jag gå med på att kalla den spekulativ populärvetenskap.

Kraven må inte vara så höga första terminen på en utbildning, och den här övningen kanske mest var till för att vi skulle vänja oss vid att skriva långa texter, men ändå! Jag undrar om jag ens lärde mig något om att skriva vetenskapligt av detta. Troligen inte. Troligen lärde jag mig att så länge man presterar något överhuvudtaget så får man godkänt. Vilket, om sanningen ska fram, visade sig stämma under större delen av mina sex år på universitet.

Antingen det, eller så är jag helt sjukt begåvad.

Oh well, här har ni eländet. Inte ett tecken har ändrats sedan jag lämnade in den för 15 år sedan.

Rollspel och brott

Inledning

Ända sedan de sk rollspelen först kom ut på marknaden i mitten av 70 talet har de blivit beskyllda för att vara orsaken till att personer som spelat dem begått, eller försökt att begå, brott, börjat praktisera ockultism, eller fått förändrad personlighet.

Innan jag fortsätter är det bäst att jag klargör vad jag menar med begreppet rollspel i denna uppsatts. Det finns två sorter av rollspel; först de s k bordsrollspelen, och sedan de levande rollspelen.

Ett bordsrollspel kräver minst två deltagare (ingen övre gräns finns), varav en tar på sig ansvaret att leda spelet. Denna spelledares uppgift är att beskriva ett problem som de andra deltagarna, spelarna, ska lösa. Varje spelare har skapat en s k rollperson – en uppdiktad individ, ungefär som en karaktär i en skönlitterär bok – med vilken hon ska lösa problemet spelledaren presenterat.

Man kan likna ett bordsrollspel med en saga. Spelledaren är sagoberättaren som beskriver hur sagans landskap ser ut, vad sagans invånare gör och säger, o s v. Spelarnas rollpersoner är sagans huvudpersoner, hjältar, och bestämmer vad dessa gör och säger i sagans värld. Ett bordsrollspel är alltså en saga där de som lyssnar på den bestämmer hur huvudpersonerna agerar.

Ett levande rollspel, eller ”lajv” (från engelskans ”live role-playing”) som dess utövare kallar det, skiljer sig markant från bordsrollspel. När man i ett bordsrollspel sitter lugnt och still runt ett bord och beskriver muntligt vad rollpersonerna gör, så utför spelarna i ett lajv dessa handlingar i verkligheten. Deltagarna har också klätt upp sig i tidsenliga kläder och har tidsenlig utrustning som de använder lajvet igenom (vilket kan vara allt från en eftermiddag till en vecka). Lajv spelas vanligen i ett någorlunda orört naturområde som hyrts av arrangörerna; allt görs för att skapa illusionen av att man befinner sig i sagans värld, och inte, exempelvis, i en svensk granskog.

Lajvare beskriver ofta sin hobby som en sorts improviserad teater där var och en ikläder sig en roll och agerar efter den under hela lajvet.

Det är alltså ovanstående två företeelser som jag samlat under begreppet rollspel, och som jag kommer att behandla i den här uppsatsen. Jag kommer inte att ta upp sådant som ofta förknippas med rollspel, exempelvis datorspel, konfliktspel, paintball, kortspel, eller den organiserade form av vattenkrig som kallas ”Killer” (och ofta blandas ihop med lajv).

Mitt syfte med den här uppsatsen är att svara på följande fråga: Om man utgår från den debatt som förts om rollspel i media, hur troligt är det då att rollspel är den huvudsakliga orsaken till att rollspelare begår, eller försöker att begå, brott?

För att kunna svara på den frågan har jag läst en del av det som finns skrivet om rollspel i dagspressen, facktidskrifter, samt några av de böcker som finns skrivna om ämnet. Problemet med detta material är att allt är mycket vinklat. Rollspelsmotståndarna målar upp skräckscenarier där alla rollspelare oundvikligen kommer bli känslokalla brottslingar och dessutom börja praktisera satanism. Rollspelarna själva (och de få rollspelsförespråkare som inte själva spelar rollspel) är å andra sidan nästan uteslutande odelat positiva. Någon objektiv skildring av rollspelandet som hobby finns praktiskt taget inte.

Jag har tagit de argument som man finner i detta material och ställt upp de mot varandra, och på så sätt hoppas jag kunna svar på frågan som jag ställde ovan.

Handböcker i brott?

En del av kritiken mot rollspel består i att man hävdar att dess utövare lär sig kriminella tekniker och metoder, och ibland även magi, som de sedan kan använda i verkliga livet. (Givetvis förutsätter påståendet om magi att man accepterar att något sådant verkligen existerar.) Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt skriver i sin bok De övergivnas armé: ”Man kan undra varför återgivningen av dessa specialkunskaper så noggrant presenteras i ord och bild om inte avsikten är att man ska kunna använda sig av dem i verkligheten” (1997:49).

Den amerikanska rollspelsmotståndaren och tillika licenserade privatdetektiven Patricia Pulling kommer också hon med liknande påståenden: ”Or in other instances, their role playing has modified their behavior to the extent that they react in real life situations in the same fashion that they would react in a gaming situation” (Stackpole 1990:8).

Det finns dock en viss skillnad mellan vad de två påståendena säger. Det Örnstedt/Sjöstedt antyder är att det är möjligt att använda den information som finns i bordsrollspelen till att begå verkliga brott, medan Pulling hävdar att de automatisk påverkar spelarna till att handla som om de befann sig i ett rollspel även i vardagliga situationer. Detta måste betyda att ett bordsrollspel borde vara mer än bara en detaljerat skriven bok, utan också skriven på ett mycket suggestivt och kanske nästan hypnotiskt sätt. Tyvärr faller denna hypotes så fort man tar en titt i en regelbok till ett bordsrollspel.

Bordsrollspel är tråkigt skrivna. Större delen av innehållet består av invecklade regler för alla möjligt situationer, mängder av tabeller, listor, och formulär. Speciellt förstaupplagor av ett spel innehåller också inte sällan en hel del stavfel och lustig grammatik. Endast en bråkdel av bokens innehåll består av något annat än regler, och detta brukar ofta vara en beskrivning av miljön spelet utspelar sig i, eller kanske en kort stämningsgivande novell (se bl a Connors 1996).

I vissa fall kan denna miljöbeskrivning vara mycket utförlig, fängslande och välskriven (Rein-Hagen 1995), medan andra bordsrollspel knappt har någon över huvud taget (Ström 1996). Gemensamt är dock att dessa texter är närmast skönlitterära i sin utformning, och att de oftast beskriver platser, varelser eller fenomen, och inte alls är någon manual i kriminella metoder. Man kan likna dem med en reseguide.

Science Fiction författaren och rollspelskonstruktören Michael Stackpole kontrar Pullings påstående med:

In a game, problems are solved by rolling dice and consulting a chart to see what the result are. Have police reported kids dealing with muggings by asking the attackers to hold off while they roll dice? Have teachers reported difficult test questions being puzzled out by kids rolling dice and consulting some chart? What exactly do these game reactions to real life situations consist of, and where is the evidence that they exist (Stackpole 1990:8)?

Visserligen är det sant att man i de flesta bordsrollspel löser de problem och konflikter som uppstår i spelet genom att slå en eller flera tärningar, men här tror jag att Stackpole, medvetet eller omedvetet, feltolkat det Pulling säger, vilket är att en del spelare, i vissa situationer, har börjat bete sig som deras rollpersoner. Det är viktigt att ha distinktionen mellan spelare och rollperson klar för sig i dessa sammanhang. Att blanda ihop de två är som att blanda ihop en skådespelare och dennes roll.

Stackpole ställer dock en intressant fråga: Var finns dessa mängder av ungdomar som beter sig som om de levde i en fantasivärld? Pullings ger inga svar, och hennes påståenden saknar helt källhänvisningar.

Låt oss nu se på två utdrag ur två olika bordsrollspel som behandlar hur en rollperson ska gå till väga för att begå en kriminell handling, nämligen att dyrka upp ett lås. Det första exemplet är taget ut bordsrollspelet Eon.

Låsdyrkning [0]
Denna färdighet används för att öppna lås utan den rätta nyckeln. Det är nästan alltid nödvändigt att ha någon typ av utrustning för att dyrka upp ett lås.

Svårigheten att dyrka upp ett lås varierar beroende på låsets typ och vad för utrustning som används. Om man har den rätta utrustningen så gäller som regel följande svårigheter: hasplås är enkla [Ob2T6], kistlås är normalsvåra [Ob3T6], tillhållarlås är svåra [Ob4T6] och kolvlås är mycket svåra [Ob5T6]. Med rätt utrustning kan man ofta dyrka upp ett lås på en minut (15 rundor). Man kan försöka att dyrka snabbare, men varje halvering av tiden gör det en nivå svårare [+Ob1T6]. Lyckas man så öppnas låset. Misslyckas man så förblir låset stängt, men rollpersonen får dock försöka igen – varje extra försök blir dock en nivå svårare [+Ob1T6]. Ett fummel innebär att dyrken fastnat i låset eller att låset på något annat sätt går sönder i låst läge

Låsdyrkning kan också användas för att hitta och desarmera fällor som i vissa fall kan finnas inbyggda i låsen. Observera dock att detta inte är speciellt vanligt (Ström 1996:89).

Det som står inom [] är speltekniska termer. Det andra exemplet kommer från spelet Vampire – The Masquerade.

Security
You know the techniques and are proficient with the tools used for such activities as picking locks, hotwiring cars, setting and deactivating burglar alarms, and opening up safes or vaults, as well as many other forms of breaking and entering. Many individuals who possess the Security Skill do not use it to conduct criminal activities, but rather use it to prevent such from occuring or to deduce how they were accomplished after the fact (Rein-Hagen 1992:152).

Dessa två utdrag är typiska för de flesta bordsrollspel, och jag har svårt att se hur de skulle kunna bidra med tillräckligt mycket kunskap för att någon, medvetet eller omedvetet, ska kunna dyrka upp ett lås. I det första exemplet får man visserligen reda på att någon sorts verktyg krävs, men inte hur detta verktyg ser ut, och inte heller hur det ska användas. Samma sak gäller i det andra exemplet, fast där är beskrivningen än mer generell, och man kan få intrycket att samma sorts verktyg kan användas till alla de aktiviteter som listas.

Visserligen finns det bordsrollspel där beskrivningarna är mer detaljerade, men ändå inte tillräckligt så för att man, som Örnstedt/Sjöstedt antyder, ska kunna sätta sig ner för att läsa en regelbok och sedan gå ut och utföra det man läst i verkligheten. Det tycks också osannolikt att en rollspelare, enligt det Pulling hävdar, reflexmässigt och undermedvetet ska kunna utföra handlingar som hon inte har någon praktiskt kunskap om.

Rollspelare som begår brott

Oavsett om rollspel är orsaken eller inte, finns det givetvis rollspelare som begår brott – det vore absurt att hävda något annat, och mig veterligen finns det ingen rollspelsförespråkare som gjort det.

Men naturligtvis kan även människor som spelar rollspel drabbas av psykiska abnormaliteter. Att skylla det på rollspelen är emellertid långsökt. Om en bandyspelare begår ett mord lär ingen försvarsadvokat få gehör för idén att skylla det på att han spelade bandy (Sahlin 1992:34).

Olle Sahlin var redaktör för den mycket populära rollspelstidskriften Sinkadus, varifrån ovanstående citat är hämtat, innan den lades ner i början av 90 talet, och ger numera ut kortspelstidningen Centurion.

I USA dömdes i mitten av 80-talet den unga Sean Sellers för mordet på sina egna föräldrar; ett dåd som av rollspelsmotståndare genast kopplades samman med att Sellers sedan många år varit en aktiv bordsrollspelare, och att detta var orsaken till morden (Stackpole1990). I ett brev till Michael Stackpole skriver Sellers angående sambandet mellan sitt rollspelande och sitt brott.

To be fair to TSR and in the spirit of honesty I must concede that D&D contributed to my involvement in Satanism like an interest in electronics can contribute to building a bomb. And it was Satanism not D&D that had a decisive role in my crimes (Stackpole 1990:45).

Det finns många liknande fall där mord eller självmord skyllts på rollspel, men där det senare uppdagats andra orsaker. I ett avsnitt av TV programmet Taxi som sändes på SVT2 den 13:e mars 1997 diskuterade man ett fall där en 16-årig pojke tog sitt eget liv, tillsynes p.g.a. hans rollspelande. Programmet har fått hård kritik från rollspelskretsar för att ha varit oerhört vinklat, och att redaktionen manipulerat sitt material för att få sambandet mellan pojkens rollspelande och hans självmord att verka klarare. I en artikel om Taxi avsnittet skriver Björn Hellqvist, som granskat fallet, ”De hade inte ens spelat på en vecka” (1997:7), vilket strider mot Taxi, där man sa att självmordet hade ägt rum i samband med ett spelmöte. Han skriver också att man på pojkens kropp hittat ”En lapp, inte med någon mystiskt dödsbesvärjelse, utan med orden ‘olycklig kärlek’…” (1997:7), ett faktum som inte alls togs upp i programmet.

Örnstedt och Sjöstedt har även de granskat detta fall, och skriver ”Enligt föräldrarna hade pojken – som uppfattades som både öppen och glad – aldrig nämnt någon flicka och inte företett några tecken på att vara vare sig kär eller olycklig” (1997:207). Min spontana fråga här är hur vanligt det är att en 16-årig pojke talar ut om sina kärleksbekymmer med sina föräldrar.

Avsnittet av Taxi har blivit anmält till Radionämnden av inga mindre än föräldrarna till den dödes spelkamrater, vilka ansåg att programmet utelämnade viktiga fakta (Hellqvist 1997).

Konklusion

Hur troligt är det då att rollspel kan vara den övervägande orsaken till kriminella handlingar? Inte särskilt troligt alls, är den slutsats jag drar av mina undersökningar. Givetvis finns det rollspelare som begår brott, men det tycks inte finnas något klart samband mellan just rollspelandet och brottet.

De flesta rollspelsmotståndares argument är byggda enligt mallen ”det kan vara så att…”, eller ”det är möjligt att…” vilket inte get någon större tyngd åt deras argument, samt att de metodiskt använder sig av antydningar och insinuationer för att försöka ge argumenten en ytlig prägel av hållbarhet. Man drar paralleller mellan rollspel och så vitt skilda saker som den extrema amerikanska survivalist-rörelsen, satanism, nynazism, och Militärligan (Örnstedt & Sjöstedt 1997), paralleller som ofta är väldigt otydliga och svaga. Angående rollspel och nynazism skriver duon:

Andra namn på produkter, föreningar och förlag inom hobbyn leder tankarna till en begreppsvärld som idag odlas i politiskt högerextrema kretsar: Midgård, Ragnarök, Nordmark, Commando, Barnslaktarna m.fl (1997:156).

Visserligen finns det både rollspel och nynazistiska tidskrifter som använder sig av dessa namn, men Örnstedt och Sjöstedt nämner vare sig att Midgård, Ragnarök och Nordmark är begrepp som förekommer i den nordiska mytologin och historien, eller att ”commando” är engelska för kommando, ett militärt begrepp som inte har någon speciell koppling till nynazism. Vad gäller Barnslaktarna så har jag varken funnit något rollspelsrelaterat eller något ny nazistiskt material som bär det namnet.

För övrigt har rollspelsmotståndare en tydligt tendens att inte ange varifrån de fått sina uppgifter. Örnstedt och Sjöstedts bok (1997) innehåller endast sporadiska källhänvisningar, och alla tunga påståenden saknar dem helt. Samma sak gäller för Patricia Pulling (Stackpole 1990). En titt i Örnstedt och Sjöstedts litteraturförteckning avslöjar en mängd böcker som kan tyckas ha endast perifiel anknytning till rollspel, och som det över huvud taget inte refereras till i boken. Exempelvis Bettelheims ”Sagans förtrollade värld” (1976) och Johansons ”Mysterier, ordnar och hemliga sällskap” (1985). Den tidigare handlar om sagor och deras mening; den senare handlar bl a om Indiska stryparsekter och drogberoende lönnmördare.

Rollspelsförespråkarna är inte fläckfria de heller. För det första spelar de nästan alla rollspel själva, och därför får man nog lov att säga att inte kan vara helt och fullt objektiva. För det andra har många av dem en tendens att förklara bort motståndarnas kritik genom att säga att de som kommer med kritiken inte har förstått vad rollspel handlar om, eller att de inte är objektiva just efter som de är kritiska. En något underlig logik i mina ögon.

Det är dock viktigt att inse att det förekommer intern kritik av hobbyn bland rollspelare. Två exempel är Staffan Rislund (1997) som diskuterar rasistiska tendenser inom hobbyn, och i sin artikel ”Vid sina sinnens fulla bruk – lajv och sunt förnuft” (1997) tar Jonas Nelson upp vikten av att respektera en annan spelares behov och önskningar under ett lajv.

Rollspelare är alltså fullt medvetna om debatten som pågår om deras hobby, och man inser också möjligheten av att det kanske kan vara något skadligt med det de gör. I en annan artikel – ”Vilka är egentligen de övergivna?” – diskuterar Jonas Nelson Örnstedts och Sjöstedts ”De övergivnas armé”. Han skriver:

Författarna ser dock bara vad de vill se och gör sitt bästa för att övertyga läsaren om att deras syn är den enda rätta. Det är på sätt och vis synd, för någonstans där inne finns en mycket viktig tanke: Kan rollfigurens beteenden smitta av sig och bli verkliga alternativ för vissa rollspelare? (1997: 7)

Åter igen: Jag kan inte se att rollspel skulle ha någon betydande effekt på huruvida en person begår brott eller inte, och inte heller att rollspelare skulle begå brott i någon större utsträckning än andra.

Litteratur

  • Bettelheim, Bruno 1976. Sagans förtrollade värld. Nordstedts förlag, Stockholm.
  • Connors, William W. 1996. Dragonlance – Fifth Age. TSR inc., Lake Geneva, USA
  • Hellqvist, Björn 1997. Björn Hellqvist synar mediaträsket. I: Strapats 46
  • Johansons, Andrejs 1985. Mysterier, ordnar och hemliga sällskap. Bokförlaget Åsak, Hudiksvall.
  • Nelson, Jonas 1997. Vid sina sinnens fulla bruk – lajv och sunt förnuft. I: Sverox 2.
  • Nelson, Jonas 1997. Vilka är egentligen de övergivna?. I: Sverox 1.
  • Rein-Hagen, Mark m.fl. 1992. Vampire – The Masquerade. White Wolf Game Studio, Clarkston, USA.
  • Rein-Hagen, Mark m.fl. 1995. Changeling – The Dreaming. White Wolf Game Studio, Clarkston, USA.
  • Rislund, Staffan 1997. Tillbaka till forntiden?. I: Fëa livia 16.
  • Sahlin, Olle 1992. Är rollspel farliga?. I: Sinkadus 35.
  • Stackpole, Michael 1990. The Pulling Report. HYPERLINK http://www.cybercomm.net/~dano/rpg-arch-pulling.html http://www.cybercomm.net/~dano/rpg-arch-pulling.html.
  • Ström, Carl Johan 1996. Eon. NeoGames, Göteborg.
  • Örnstedt, Didi & Sjöstedt, Björn 1997. De övergivnas armé – en bok om rollspel. Nordstedts förlag, Stockholm.

 

  • Tja, randanmärkning: Du tillskriver Olle Sahlin en artikel som jag skrev…

  • Din uppsats bevisar min tes att skolan till stor del spelat ut sin roll i vårt digitaliserade samhälle. På många sätt är din uppsats under all kritik och borde i mitt tycka aldrig godkänts. Samtidigt blir det tydligt att uppgiften du fick att göra inte på något vis visar dina faktiska kunskaper och förmågor och att du idag besitter en kompetens som man aldrig skulle tro var möjlig när man läser din uppsats. Jag jobbar själv som högstadielärare och det enda som kan rädda skolan idag är att vi avskaffar skolplikten och gör den frivillig. Först då kan skolan ägna sig åt något som har något som helst att göra med det samhälle vi lever i.

    • På vilket sätt skulle det bli bättre att göra skolan frivillig? Eller trollar du?

  • Jag, som har läst en civilingenjörsutbildning, är rätt impad. ”Vetenskaplig uppsats”? ”Tes”? ”Teori”? ”Metod”? Där var det fullt möjligt att ta examen utan en enda kurs på D-nivå och med bara en dryg termin på C-nivå. Vilket väl bara bevisar rubrikens tes.

  • Henrik Eriksson

    Visst kan det vara si eller så med det vetenskapliga på olika universitetsutbildningar. Jag pluggade tio år och studerade allt från fysik till idé- och lärdomshistoria. Det var väldigt olika.

    Den här typen av uppsats är en av anledningarna att jag är glad att jag hade fysik som huvudämne och inte t. ex mitt älskningsämne historia. Det var helt enkelt urbota tråkigt att skriva.