Kan gråtmaffian lämna mig i fred, tack?

Don't cry my love

Varför anses gråt vara ett mer genuint känslouttryck än skratt?

Varför får man frågan ”När grät du sist?” så ofta, men aldrig ”När skrattade du sist?”

Varför ses just gråten som bevis på att man ”har kontakt med sina känslor”. Varför har tårar så oproportionerligt hög status?

Gråter man inte så är det något fel på en. Gråter man inte så mår man, egentligen, dåligt. Det sägs aldrig rakt ut, men det antyds ständigt.

Jag gråter extremt sällan. Nästan aldrig. Jag grät inte när min mormor dog; inte när min faster dog; inte när min pappa dog; inte när jag avlivade min katt; inte när jag såg ”Titanic”; inte när det tog slut med mitt ex; inte när jag blev sviken av vän; inte när Sverige vann i fotboll; och inte när jag fick reda på att min mamma har två tumörer i hjärnan. Jag är inte en person som gråter.

Ibland brukar jag säga att den senaste gången jag bölade var när Buffys mamma dog i säsong 5 av tv-serien ”Buffy the vampire slayer”, men det är inte riktigt sant. Jag blev bara lite tårögd.

Jag kommer faktiskt inte ens ihåg senaste jag grät på riktigt, så där konvulsivt hulkande. Förmodligen var jag 13 år gammal och just hade läst ut alla David Eddings-böcker som fanns att tillgå. Jag var väldigt förtjust i Eddings på den tiden.

Sedan dess har jag inte känt något behov av att låta tårarna flöda, nej jag faktiskt inte ens känt att några tårar varit på väg. Gör det mig till själsligt förstoppad människa, dömd att vandra runt i en emotionellt skuggvärld utan att någonsin få komma en annan människa riktigt nära? Gör det mig till en ofrivillig machosnubbe, fast i en utdaterad mansroll, hjälplöst krossad under århundraden av kulturell hjärntvätt?

Det känns inte som någondera.

Måste ens känslor synas för att räknas? Blir min sorg efter pappa mer värd bara för att jag uttrycker den fysiskt? Hanterar jag min mammas sjukdom dålig bara för att jag inte bryter samman och gråter med jämna mellanrum? Det handlar ju inte om att jag inte har känslor – jag känner ju saker, intensivt, hela tiden. Under min vanligen lugna yta rör sig saker som få utomstående har sett, och jag har svårt att se hur jag skulle må bättre, eller hur världen skulle bli en skönare plats, om jag uttryckte dem i någon sorts privat skådespel. Det är mina känslor, mitt inre väsen, vi snackar om här – inte någon jäkla cirkusföreställning!

Jag vägrar skriva under på gråtmaffians världsbild, och jag är snarare skeptiskt till människor som gråter stup i ett. Jag förstår att det är tacksamt att grina – det både hörs och syns – men det känns som att tårar är en billig utväg, ett placebopiller som varken gör till eller från. När grät du bort ett problem senast? När försvann allt som gjorde dig ledsen bara för att dina tårkanaler aktiverades? Kanske är det skönt att hulka, kanske ger det en känsla av katarsis. Men det är bara det: en känsla. Inte ett bevis på personlig mognad, eller ett tecken på man är en känslomässigt grundad person.

Det visar bara att man är en person som gråter – varken bättre eller sämre än någon annan.

  • MattiasLejbrink

    Jag tror att det viktiga är att man tillåter sig själv att vara ledsen. Sen är gråt ett sätt att vara ledsen på.

  • Fröken Obstinat

    Åh vad jag har haft det här samtalet med många, fullständigt oförstående, människor.
    ”Men…du VERKAR ju inte ledsen”
    ”Jag har ju SAGT flera gånger att det här gör mig skitledsen/ger mig ångest”
    ”Jamen det SYNS ju liksom inte”

    ”För att jag inte gråter och uttryckligen ber dig hålla om mig? Är det vad som krävs för att jag ska bli tagen på allvar?”
    ”Nej…eller ja…det skulle ju underlätta om du inte verkade så himla stark/arg/oberörd jämt”

    Okeeeej.

    Kan ju säga att det inte direkt underlättar att jag är kvinna. Det verkar liksom förväntas att jag blankögd ska darra på underläppen och be om att bli tröstad/räddad i tid och otid när ngt är jobbigt. Gör jag inte det är jag en kallhjärtad bitch som får klara mig själv och kanske, kanske tom förtjänar att må lite dåligt.
    Jag behöver naturligtvis också stöd/tröst emellanåt men så länge jag inte gråter verkar jag lämnas åt mitt eget öde och enbart uppfattas som gnällig/bitter.
    Vilket, med tiden, gör mig just det: gnällig och bitter.
    The irony!