Värld vs story

LEGO Lord Of The Rings Balrog

Jag är egentligen inte ett Sagan om ringen-fan, jag är ett Midgård-fan. Sagan om ringen är en ganska träig läsupplevelse och Tolkien var i ärlighetens namn inte någon vidare författare. Midgård, däremot, är en helt fantastisk värld. Så genomtänkt, så detaljerad, så fascinerande. Den midgårdska mytologin upphör aldrig att förtrolla mig.

Det finns fler exempel på det här fenomenet – att världen är bättre än storyn – än Sagan om ringen: HP Lovecrafts Cthulhu-mythos är mer intressant än de berättelser som utspelar sig i den. Robert Jordans världsbygge i Wheel of time-böckerna är oändligt coolare än själva storyn om Rand med vänner. Star Treks universum är nästan alltid mer spännande som koncept än i praktiken. Nästan alla rollspel har fränare settings än äventyr.

Jag tror att det handlar om potential. Vissa författare skapar världar med en potential som överstiger deras talang. Jag ser resultatet hela tiden: lysande idéer som aldrig kommer till sin rätta, fantastiska universum som bara blir bakgrund till slentrianmässiga storys. Ni vet den där känslan när man tittar på en tv-serie och tänker ”Satan vad coolt det vore om ditten-och-datten hände”, men så händer det inte.

Jedis och Kraften i Star Wars är en sån grej. En enkel tanke som det skulle kunnat gå att göra så mycket spännande med, men som i slutänden bara blev en allegori om gott och ont. Riotminds Trudvang är en annan: Ett klockrent koncept med oändlig potential, större än vad upphovsmännen kunde hantera.

Inget konstigt med det – bra idéer får man då och då, men att lyckas göra något vettigt av dem, ja det är där utmaningen ligger. Dessutom: Ju bättre idé desto svårare att göra den rättvisa.

Ibland stöter jag även på motsatsen, där de enskilda berättelserna vida överträffar världarna de utspelar sig i. Buffy är ett sådant exempel. Joss Whedons värld är egentligen inte särskilt speciellt, och Slayer-mytologin känns som ett lite av ett hafsverk. Det gör dock ingenting, för jag tittar på Buffy för karaktärerna och berättelsernas skull, inte för världsbygget. Doctor Who hamnar i samma kategori.

Av någon anledning har det tagit ganska lång tid för mig att komma fram till den här rätt banala insikten, men det är intressant att sitta och fundera på varför man gillar olika saker. Jag diggar Sagan om ringen för världen och Buffy för karaktärerna. Fringe växlar fram och tillbaka lite hur som helst under säsongerna.

Jag har tyvärr fortfarande svårt att sätta fingret på varför jag gillar vissa världar men inte andra. Hur kan jag älska Midgård och New Crobuzon? Varför tycker jag Deverry är så urbota tråkigt, men inte Bingtown? I de senare fallen tror jag det handlar om att storyn är världen. Vad är Deverry utan Nevyn, vad är Bingtown utan havsormar? Eftersom Katherine Kerr är en så tråkig författare blir även själva världen tråkig, för det finns inget mer att upptäcka.

Ja ni ser, det här är inga purfärska, unika, spaningar direkt men det är likt förbannat något som jag gått och grubblat på den senaste veckan, och jag kan inte riktigt få rätsida på det. Varför gillar jag Midgård? Så jäkla speciell är ju inte världen. Handlar det bara om att Tolkien skrev ner så mycket information att man som läsare kan gräva ner sig i stort sett för evigt?

Jaja, sånt är livet. Fyllt av mysterier. Vilka är era favoitvärldar?

  • Doomfrämjandet

    Discworld, ganska hands down. Mycket för det fantastiska jobb Pratchett gjort med dvärgar och troll. Senare tillägg som goblins och orcher har funkat sisådär, men vem skulle inte vilja besöka gatorna i Ankh Morpork och ta käka på Sham Harga’s House of Ribs?

    Tad Williams Otherworld. Se där ett fantastiskt världsbygge, jag vill hela tiden få höra mer om de bisarra världskonstellationerna som de passerar igenom hastigt men inte återvänder till. Som världen som är insidan på ett enda stort hus.

    • Otherworld, verkligen! Så tråkig story, så häftiga idéer.

  • Kosta Kostulas

    The Culture – om det nu är en värld. Bara namnen på skeppen (Minds) och förkortningarna på de olika typerna kan göra en lycklig.

    • Kristian

      Ja, den världen/universumet är intressant, böckerna är bara deprimerande.

  • MagerValp

    Lätt: Mutantskandinavien. Apokalypsen kan inte komma fort nog.

  • Fredrik L

    Intressant! Jag håller med – Trudvang hade fantastisk potential som ibland (jag diggade Snösaga… jättekul efter lite omskrivning) fungerade på berättarnivån. Ett annat exempel måste vara M:UA som skrev kanske den bästa kampanjen någonsin till den bästa kampanjvälden någonsin. Vilket mästerverk!

    Just bra kampanjer till rollspel gör verkligen oerhört mycket att få världen att briljera. Anders Blixt DoD tillsammans med Eriks Svavelvintersvit som ett exempel, och jag måste kolla upp The Enemy Within när tid ges.

    Från ett rollspelsperspektiv är det intressant att se hur The One Ring spelas – de verkar ha hittat lite whitespots där man kan bygga nya historier vilket är positivt. Jag är spelare i deras kampanj så har inte läst på så mycket, men hittills funkar det ypperligt att spela i Midgård!

  • Dan Guillou

    Tolkien måste ha varit sinnessjuk. Från tonåren till sin död tillbringade han nästan all sin fritid med att hitta på och skriva ner detaljer om sin fantasivärld, som han i vissa stunder trodde var på riktigt. I sitt yrkesliv var han en nördig språkprofessor. Jag tror att det som gör Midgård så fascinerande är djupet.
    När Hobbitarna tar vägen västerut från Bri kommer de till Väderklint, inte för att författaren Tolkien tycker att det låter coolt och vill ha det på den här platsen i storyn, utan för att författaren Tolkien frågat världsbyggaren Tolkien vad som ligger där. Hade de åkt söderut istället hade de kommit till Cardolan och då hade världsbyggaren Tolkien fått berätta vilka coola ruiner som ligger där i terrängen. Så känns det när man tar en promenad i terrängen någonstans i östra medelhavet. Ruiner överallt. (Jag tycker att filmerna har fångat den känslan. Tex striden mot urukern i slutet av första filmen.)
    I mycket annan fantasy (och vissa datorspel) finns världen bara i ett smalt stråk längs stigen och bortanför övergår den i dimma, eller så känns det iallafall.

    Det finns problem med världsbyggande också. Hur mycket orkar spelarna läsa på om vad deras karaktärer borde veta? Det finns praktiska skäl till att fantasyhistorier ofta börjar med att huvudpersonerna kommer till en plats de inte vet ett jota om, och bara gradvis tar in information om allt konstigt nytt. Författare måste fråga sig hur mycket bakgrundsinformation som är lagom, och hur mycket som kommer i vägen för den story de försöker berätta.

    Min favoritvärld, helt utan konkurrens: Glorantha. Även här har en tokig nörd (Greg Stafford) ägnat hela sitt liv åt världsbyggande. Sinnessjukt djup. Även Greg är måttlig lyckad som författare, men eftersom Glorantha är en rollspelsvärld så gör det inget. Trettio, förtio år av fan-interaktion också. Inga hittepåspråk, väldigt mycket mera kultur och religion. Ankor!

  • Elias

    Jag är också en världsälskare, kanske blev sådan av att läsa rollspelsböcker med min far som liten, vet inte hur det där uppstår. Detta har lett till att jag sökt mig till fanfiction för att få mer stoff (eller folks egna idéer om hur den fiktiva världen borde bete sig), men tyvärr verkar de flesta fanficcers mer gilla att teorisera om karaktärernas relationer och inte hur själva världen fungerar. Ett annat problem är det där irriterande tomrummet som skapas när man vill veta mer om en värld men författaren inte skrivit om det man vill ha reda på, till exempel vill jag hitta George R. R. Martin och fråga honom hur det där med år och årstider fungerar i Game of Thrones. Ett stort problem är när man ska skriva eget och verkligen inte kan komma på en handling eller karaktärer men har världen tydlig i huvudet.

    • Theo Axner

      En helt fantastisk fanfic vad gäller världsutveckling är ”Carpetbaggers”, som försöker sig på något så omöjligt som att göra sammanhängande worldbuilding av Narnia och faktiskt gör det riktigt bra. Dessutom är det en bra och välskriven story i sig. http://archiveofourown.org/works/106190/chapters/146600

  • Mekanurg

    Det fiktiva Mars som skildras i ”Space 1889”. Brett och öppet. Öknar och kanaler. Runt hörnet väntar ständiga överraskningar.

    • Henrik Eriksson

      Måste säga att jag är förtjust i Shadowruns värld och förstås Castle Falkensteins Nya Europa. Har tyvärr aldrig lockat mina spelare till några längre utflykter i dessa världar.

  • RipperDoc

    Jag tänkte först svara ”definitivt värld över story”, samtidigt så inser jag att det är story jag är ute efter i slutändan. Jag tror jag ser det så här: en bra värld kan föda många storys – eller föder storys bara man läser om den. En story är sällan tillräckligt, det är potentialen man är ute efter. Min favoritvärld är Eons Mundana, inte för att den är välkonstruerad eller unik (inte särskilt), men för att jag gång på gång kunnat skopa ur bra storys från den. Å andra sidan tänder folks inspiration på olika saker – jag kan inspireras av demografi och geografi när andra föredrar adjektiv och bilder.