Peak nostalgi

I och med släppen av “Finna dolda ting” och Äventyrsspel-boken (och dess releasefest) så har vi nått peak rollspelsnostalgi. Vi har kommit så långt man kan genom att återuppliva gamla spel (det är väl bara mindre populära varumärken som Khelataar och Chronopia kvar?) och försöka återskapa ett rosaskimrande 80-tal.

Nostalgi är till sin natur stagnant. Inget nytt kan komma ur den, bara alltmer söndertuggade versioner av samma gamla saker. Att omfamna nostalgin så fullständigt som rollspelare har gjort i det här landet på sistone är inte hållbart om man önskar en levande och viril hobby.

Det är kanske ironiskt att just jag skriver det här – hela Piruett är ju byggd på nostalgi. När jag lanserade mina Sinkadusmåndagar 2008 såg dock läget helt annorlunda ut. Det fanns ytterst få rollspelsbloggar på svenska, och nostalgi var inte en grej på samma sätt som den är idag. “Mutant: Undergångens arvtagare” och Riotminds DoD hade funnits i många år, och i den mån folk snackade gamla Äventyrsspelsprodukter var det i termer av “Hur kan man göra Chronopia bra?” eller “Kolla in mina husregler till Ereb Altor”.

På något sätt tycks Piruett ha varit startskottet för den nostalgiboom som helt präglat rollspelssverige det senaste halvdecenniet eller så. Det är väl inget fel med det, nostalgin har gett oss många bra spel, gett hobbyn en uppmärksamhet den annars inte skulle fått, och säkerligen skakat liv i mången slumrande rollspelare. Men nu går det inte längre.

En fortsatt utveckling i samma riktning kommer oundvikligen leda till att rollspelarna går samma utveckling till mötes som masonitflygplansbyggarna, modelljärnvägsentusiasterna och spårvagnsvurmarna. Rollspel kommer att bli en död hobby, i bästa fall något som man mins att ens pappas kufiska kompisar sysslade med, i värsta fall något yngre generationer inte minns överhuvudtaget.

Jag kanske överdriver (eller?) men faktum är att … vad finns det mer att göra med spelen som kom under “guldåldern”? Visst, det går att reboota dem i all evighet, som någon jäkla Spindelmannen-film, men är det verkligen någon som vill det?

Jämför spelen som släpptes, säg, 2005–2010 med dem som släpps nu. Då: Små böcker med helt nytt innehåll. Terone, Supergänget, Haragada, Staden, Noir, Skymningshem: Andra Imperiet med flera. Nu: Praktutgåvor av Eon, DoD, Mutant, Drakar, Western och så vidare.

Hobbyn var tveklöst mer kreativt vital då, trots dagens uppmärksammade succé-crowdfunders och reportage i de stora dagstidningarna.

Det positiva med nostalgiboomen är att det lett till ett nyvaknade intresse och exponering som hobbyn inte sett på 30 år. Jag hoppas att detta leder till att spelkonstruktörerna vågar satsa på nya spel och världar, och inte bara kör ut ännu en trygg reimagining av något gammalt.

  • MattiasLejbrink

    Vänta nu, innebär det här att du gillade rollspelsnostalgi ”before it was cool”?

    • Snarare att jag började ta crack cocaine innan alla andra gjorde det.

  • Lars Krantz

    Rollspelen kommer att bli en fringe-grej. Nu finns det så pass mycket snabbare och enklare interaktiv underhållning. Jag anser dock att just rollspel är något av det mest givande som finns för det kreativa sinnet. I min ungdom skrev jag mängder av bakgrundshistorier, utkast till äventyr, illustrationer på hjältar mm mm. Något som jag senare haft stor fördel av då jag skrivit manus och tecknat serier. Det kommer nog vara så att andra, unga människor märker hur mycket potential rollspel har och hur skoj man kan ha och hur gränslöst det är även i framtiden. Men de kommer att vara few and far between.

  • Lars Krantz

    Jag väntar för övrigt ännu på ett bra rollspel som utspelar sig i Tusen och en natt-världen. I det gamla mellanöstern. Hade inte det varit tufft?

    • vintertornet

      Coriolis är väl bra nära, trots rymden?

      • Lars Krantz

        Jag har faktiskt inte spelat eller ens kollat in det spelet!

    • Memmikäinen

      Finns ett engelskspråkigt spel som heter ”1001 Nights”. Jag minns att det fick högt betyg i en recension i Fenix.
      http://theunstore.com/index.php/unstore/game/4
      Det verkar inte så hack’n’slashigt dock.

  • Henke

    Det hade varit intressant att se liknande statistik från Järnringen, även om deras produkter inte alls sträcker sig under lika lång period så skulle jag vilja se om deras produkter hade ett liknande försäljningsmönster. Enligt Äventyrsspel sålde ju regler bra, men sällan äventyr. Hur sålde t.ex. MUA-sviten, Ulvriket DEK/DLM, etc.

    Fria Ligan har på sätt och vis lyckats lösa detta i sitt Mutant genom att lansera regler (för varje klass) tillsammans med kampanj. Kan tänka mig att dessa sålt (i dagens mått mätt) bra jämfört med zonsektorer. Undrar föressten vilka zonsektorer som sålt bäst/sämst.

    • henke

      ”Hur sålde t.ex. MUA-sviten, Ulvriket DEK/DLM, etc.”
      (alltså i förhållande till regelboken)

  • matteo nobis sandén

    Det var ju tur att den inte kom ut tidigare då, tänk så svårt det hade varit att skriva en blogg om samma sak som hela böcker avhandlade. Snarare har väl du och andra onlineskribenter krattat manegen för de här utgivningar.

    Mins 2008 när du var mitt uppe i Sinkadusmåndag, jag hade börjat på dataspelsskolan The Game Assembly i Malmö och fick sitta där hela nätterna om jag ville. Tänkte sticka hem men fastnade i läsning av bloggen och tog bussen hem på morgonen istället. Det var samtidigt som hittepou skrev sin Nidländska reningen krönika. Nostalgi om nostalgi.

  • ne

    ”Jämför spelen som släpptes, säg, 2005–2010 med dem som släpps nu. Då: Små böcker med helt nytt innehåll. Terone, Supergänget, Haragada, Staden, Noir, Skymningshem: Andra Imperiet med flera. Nu: Praktutgåvor av Eon, DoD, Mutant, Drakar, Western och så vidare.

    Hobbyn var tveklöst mer kreativt vital då, trots dagens uppmärksammade succé-crowdfunders och reportage i de stora dagstidningarna.”

    Att nostalgi och starka (klassiska) varumärken gått som tåget genom de senaste fem årens Rollspelssverige är uppenbart. Men vad är det som säger att det faktumet står i något form av motsatsförhållande till ”små böcker med nytt innehåll”? Kan inte båda dessa fenomen tänkas samexistera? Kanske till och med förstärka varandra istället för att konkurrera? Måste det vara ett nollsummespel?

    Jag har inte stenkoll på vad som släpps, men nog har det släppts bra mycket mer än ”Eon, DoD, Mutant, Drakar (sic), Western” de senaste fem åren? Både små och stora böcker.

    Min upplevelse av din text här är att du i första hand beskriver din känsla och upplevelse av rollspelsfältet snarare än att du säger något om rollspelsfältet i sig självt. Så kanske det måste vara, men jag har svårt att se någon anledning att tro att du har rätt.

  • En del av problemet är kanske att många av oss inte är så mottagliga för nya världar när vi börjat bli uppåt 40. Man har liksom byggt upp en relation till några olika universum och är rätt nöjd med dem. Dessutom är det krävande tidsmässigt att sätta sig in i nya spelsystem och världar. Och tid är som bekant en bristfaktor när man har krävande arbete och familj. Skulle jag köpa rollspelsprodukter (vilket jag tyvärr i princip inte gör längre, även om jag fortfarande bläddrar i mycket av det som kommer ut åtminstone i Sverige) fick de gärna vara av typen universaläventyr i ospeciferad fantasy-, postapokalyps-, scifi-, gotisk skräck- osv-miljö. Sådana kan användas av såväl oss som biter fast i Ereb Altor eller Pyri (1.0) och de som ivrigt omfamnar nya regelsystem och världsbyggen.