Balladen om den döda solen, del 1: SNÖSÄGEN

Om äventyret

Kärleken

Kärleken mellan en rollperson och en spelledarperson (Birk) har en central roll i Snösägen.

Kärlek i rollspel är alltid en svår sak att skildra, och därför är det bra om spelledaren redan innan första spelomgången diskuterar detta med spelarna.

Den spelare som verkar mest sugen på en himlastormande ödestyngd kärlekshistoria blir ”Ödets barn”.

Spelaren bör vara med på att hans rollperson kommer att råka ut för en hel del elände på grund av sin kärlek. Det kan vara allt från stympade kroppsdelar till allmänt pinsamma situationer till att utsätta sig för dödlig föra.

Spelaren bör vara medveten om, och entusiastisk över, att hennes rollperson är riktigt jävla superförälskad under större delen av kampanjen. Kärleken till Birk kommer att vara en av rollpersonens starkaste drivkrafter. Den är ödesbestämd, skriven i stjärnorna. Hon blir dock inte dumkär utan kan fortfarande ta rationella beslut, prioritera annat och vara sin egen person.

Därför är det viktigt att spelaren verkligen vill spela en sådan rollperson.

Observera att det inte spelar någon roll vilket kön rollpersonen har. Kärleken vet inga gränser.

Kärleksprövningar

Under spelets gång kommer Ödets barn att utsättas för prövningar, där hon måste bevisa sin kärlek till Birk. Det här är situationer som handlar om val och uppoffringar, och som till slut ska svara på frågan ”Hur mycket är rollpersonen villig att offra för kärleken?”.

I äventyrets slut kommer valet att stå mellan Kärleken – eller världen.

Den döda solen

Den döda solen har alltid lyst i människans hjärta. Dess kalla, bittra strålar har fått systrar att dräpa bröder, vänskap att bli till hat, krig att rasa bara för lusten att döda. Den döda solen tar fram allt det som är ont, småsint och våldsamt i människan – den är motsatsen till livet, till kärleken, till hoppet.

Men Den döda solen är skapad av människorna. Varje gång en förälder slår sitt barn, varje gång ett liv släcks i förtid, varje gång en lögn sårar, varje gång någon tar en annan mot dess vilja, ja då blir Den döda solen starkare.

Den är en manifestation av den ondska som bor i varje människa, och ibland, när eländet på jorden blir för djupt, när civilisationen bara är en ursäkt för att begå grymheter, så tar sig Den döda solen fysisk form.

Senast hände det för 300 år sedan, i den avlägsna, förfrusna, landsände kallad Hällrike. Bland de nordligaste bergen hördes viskningar: en fälsare var kommen. Hon kallades Soldrottningen, och under hennes silverne fana delades Hällrike i två, när granne vände sig mot granne och syster drog svärd mot syster. Ner från bergen tågade troll och jättar för att bedriva krig mot de som ännu inte fallit under Drottningens makt. Allt hopp tycktes förlorat, men så hände något. Sagorna talar om hur den blivande prinsessan av Hällrike, Vigga, konfronterade Drottningen på slagfältet och att hennes renhet och oskuld förintade Soldrottningen på fläcken.

Men det är som sagt en saga. En saga berättad för att förklara saker som människor inte förstår, eller inte vill förstå.

Sanningen är den att Soldrottningen inte alls förintades. Den döda solen kan inte förintas. Nej, på slagfältet bar Vigga med sig en gammal bortglömd familjeklenod, ett fårhorn smyckat med guld. När en kvinna blåste i detta horn blev alla i hennes närhet ögonblickligen förälskade i henne – skoningslöst, hjärtekrossande, ända in i benmärgen förälskade.

Konfronterad med denna känsla var Soldrottningen tvungen att fly, och hennes inflytande över människor och odjur upphörde, hennes armé skingrades och hon försvann ur historien.

Tills nu.

Soldyrkare

Soldyrkare är människor som kommit i kontakt med Soldrottningens makt. De gör allt för att främja sin drottnings intressen, och lyder hennes minsta vink. De bli dock inte puckade, utan vet att lönndom ibland är mer effektiv än blodbad.

Soldyrkare har en metod att med tvång konvertera en ovillig person. Nio stycken dyrkare kan med hjälp av en ceremoni (c:a 30 minuter lång) få någon att öppna sitt hjärta för Drottningen. En sådan person blir ögonblickligen lojal mot Drottnigen och solsekten.

Det går att motstå en sådan konvertering [SVÅRT], men om det är en verkligt viktig person så brukar sektmedlemmarna se till att offra en människa i samband med ceremonin. Då är det [OMÖJLIGT]att motstå Drottningens viskningar.

Om Hällrike

Hällrikes historia börjar egentligen för 300 år sedan, när prinsessan Vigga tog makten över de klaner, stammar och familjer som enats för att bekämpa Soldrottningen.

Från tiden innan det är inte mycket bevarat. Här och var i skogarna och ute i vildmarken kan man hitta forntida spår: runtäckta stenpelare som sticker upp ur permafrosten, gravkammare förseglade med trollformler gamla som urberget självt, hemsökta slagfält efter strider som ingen längre minns.

Men om dessa svunna tider har få någon kunskap.

De första 150 åren efter Soldrottningens fall ses så här i efterhand som en gyllene ålder för Hällrike. Handeln blomstrade, inga stora krig bröt ut och befolkningen sköt i höjden. Den klassiska Hällrikska svärdskonsten utvecklades under denna period, liksom skaldernas höga status i samhället.

Det var fortfarande en hård tid, tro inte annat, livet i den yttersta norden är hårt även de bästa dagar. Men för en gångs skull fanns inga betydande yttre hot mot människorna. Troll och vättar slickade fortfarande sina sår efter Drottningens nederlag, och andra monstrositeter syntes sällan till nära byarna. Dessutom höll sig alverna långt bort ute på tundran, och dvärgarna tycktes nöjda med att hålla portarna till sina bergsdomäner stängda.

För c:a 150 år sedan började en långsam förändring av klimatet i Hällrike. Det började med ett par år av missväxt följt av en blodig statskupp som rensade bort prinsessans Viggas blodslinje från tronen.

I dag är Hällrike en kall och brutal plats. Var och en sköter sig och sitt, och den starkes rätt gäller i allt. Landet har aldrig tidigare varit så hierarkiskt och uppdelat. Kvinnor behandlas som slavar, och slavar som boskap. Personer som anses vara en börda – handikappade, åldringar, ensamma särlingar, med flera – skickas ut i skogen för att klara sig så gott de kan. Under de senaste 50 åren har även den gamla blodiga seden med änkemord återuppstått. Om en kvinna överlever sin make så dödas hon under rituella former, förment för att hon ”vill följa sin man till dödsriket”.

Alla delar av livet i Hällrike är brutalt och våldsamt. Döden är en ständig följeslagare, och våldet anses lösa allt, ja faktiskt vara det ända rättfärdiga sättet att lösa tvister och dispyter.

Vad är det som händer?

Soldrottningen har vaknat till liv igen, och hennes glittrande inflytande sprider sig allt snabbare genom riket. Den här gången har hon inte lika bråttom, och tänker inte göra samma misstag som senare. Framförallt så tänker hon inte låta sig besegras av något så banalt som kärlek. Hon har därför använt sitt inflytande de senaste decennierna till att mer eller mindre förklara krig mot kärleken, och i synnerhet förklara krig mot kvinnorna. Hon blev överlistad av en människokvinna för 300 år sedan, och nu tänker hon hämnas på hela kvinnosläktet. Därför har, under Drottningens inflytande, Hällrike förvandlats från ett jämställt samhälle med matriarkiska inslag, till en plats där kvinnor allt mer behandlas som en handelsvara.

Kanske har Drottningen sett tecken på att hon än en gång ska besegras av en kvinna?

Spelledarpersoner

Birk

Brik är Ljusests barn. Han är en slav i ett av hushållen i bryn Vredesgård. En av rollpersonerna, Ödets barn, kommer att bli upp över öronen förälskad i Birk när de möts. Känslorna kommer att vara besvarade.

Otta

Otta är en 60-årig kvinna som överlevt tre makar och åtta barn. Hennes enda överlevande ättling är dottersonen Brynjulu, 19, som just ska gifta sig med Mira.

Otta är inofficiellt överhuvud för hamnstaden Stormhamn. Hon kontrollerar all handel i staden, speciellt den som går sjövägen, och hennes ”hushållsgarde” är fler till antalet än stadsvakten och den lokala militärförläggningen tillsammans.

Brynjulu

Brynjulu, 19, är barnbarn till Otta. Han har, mot sin vilja och som ett del i Ottas politiska maktspel, blivit bortlovad till Mira. Han har inget emot Mira som så, hon verkar trevlig, men Brynjulu skulle mycket hellre tillbringa sin tid ute i skogen, med djuren. Han känner mer samhöre med dem än med någon människa.

Han vet dock bättre än att sätta sig upp mot sin farmor, och på den ljusa sidan så finns det en hel del vildmark hans fästmös hemtrakter i norra Hälland.

Mira

Äldsta dotter (17 år) i klanen  Yxmar. Yxmar har länge varit en av de rikaste och mest tongivande släkterna i norra Hälland, men efter en rad olyckor så som oväntade dödsfall, misslyckad handel och katastrofala investeringar står de nu på ruinens brant.

Räddningen är Miras giftermål med Birk.

Mira har inga speciella känslor för Birk, utan ser äktenskapet som en affärsuppgörelse. Hon ger Birk (och i förlängningen Otta) ökat inflytande i norr och tillgång till de skogsmarken som länge varit Yxmars största inkomstkälla, och å sin sida räddar Birks pengar hennes familj från undergång.

Familjen är viktigast för Mira – eller kanske snarare familjens gård. Mira skulle kunna göra vad som helst för att rädda sitt älskade barndomshem från att gå förlorat.

Tankar om upplägget

Kärleksprövningar

Situationer som kräver att rollpersonen offrar något för kärlekens skull. De bör eskalera. Från början ganska okej, men allt eftersom bli mer kännbara. Från föremål till vänskap.

Möten

Alla grottor, slott med mera beskrivs allmänt med stämningsord och känsla. De beskrivs inte rum för rum. Däremot finns ett antal möten för varje plats. Dessa möten kan dels bestå av saker som är karaktäristiska för platsen, dels av sådant som är viktigt för äventyret. Vissa möten är obligatoriska.

Kartor

Kartor finns för viktiga platser (vanligen där möten sker). Vid behov kommer kartorna att vara färgkodade för att markera olika stämning i olika – till exempel olika våningar i ett slott.

System

Generiskt system. Allmänna svårighetsgrader (LÄTT, SVÅRT, OMÖJLIGT) och basic skala på slp-egenskaper (DÅLIG, BRA, ENASTÅENDE).

Mer info: Vintage Wargaming. Tack Hans för tipset.

Det är skoj! Jag är usel, så förbered dig på en lätt seger. :)

Premissen är denna: För några år sedan började folk som drabbats av hjärnskador (pga olyckor, våld, tumörer, sjukdom, vad det nu kan vara) manifestera något som bara kan kallas för superkrafter. Oftast mentala sådana, som telepati, esp, telekinesi, pyrokinesi, astralvandring, mind controll, med mera. Ju kraftigare hjärnskada, desto starkare är kraften, något som innebär att riktiga grönsaker – vårdpaket – ibland kan ha makten att jämna hela stadsdelar med marken, ge tusentals människor mardrömmar, eller driva ett helt sjukhus galet.

Det finns massor av typer av hjärnskador som kan påverka människor på otaliga sätt. Ofta handlar det om någon sorts personlighetsförändring, eller försämring av tidigare kapacitet. Exempelvis att plötsligt ha svårt att minnas siffror, tappa sin empati, eller förlora talförmågan.

Superhjältarna är alltså skadade, ofta med både mentala och fysiska problem, kanske till och med traumatiserade efter olyckan som gav dem hjärnskadan. Jag tänker mig att detta skapar en intressant kontrast, och framförallt öppnar upp för en hel del trubbel. När du har folk som inte kan hitta hem från Ica, men som kan lyfta en bil med tankekraft … ja då kommer skiten att träffa fläkten med en jävla kraft.

Jag har även funderat på ett snarlikt upplägg, där plötsligt alla i världen som har downs syndrom får övernaturliga krafter. Men det är ungefär så långt jag kommit med den idén.

”Rabbit menace” av Gonçalo Pereira.

Många böcker blir det.

Genom åren har jag handlat ganska mycket små kulturprylar. Böcker, spel, dvd:er, serier, med mera. Ett genomsnittligt år så köper jag c:a 100 böcker, 2–3 tv-spel, en handfull rollspel, någon enstaka dvd (ofta en box).

Jag handlar dessa nästan uteslutande på nätet, vilket ibland ger mig lite dåligt samvete. Man ska ju stötta sin lokala handlare, sägs det, även om jag aldrig riktigt fattat varför. Jag har inget emot fysiska butiker – om det inte är trångt med folk och stressigt och det jag vill ha inte finns inne – och om jag råkar gå förbi SF-bokhandeln eller Alvglans eller vad det nu må vara, så smiter jag in och köper något. Bara tidigare i veckan impulshandlade jag Ellen Kushners klassiker ”Swordspoint”.

Mitt normala beteende är dock att köpa via nätet. För det är så jäkla smidigt. Jag kan sitta på jobbet och plötsligt komma på ”Visst fan, Blah Blahs nya bok släpptes ju igår” och pang så är den på väg hem till mig, helt utan att jag måste planera om min eftermiddag för att hinna åka förbi en fysisk butik som eventuellt inte har boken inne.

Visst, det finns faror med nätshopping, men bortsett från det där gnagande dåliga samvetet som säger att jag borde handla i butik så … Tja, då skulle jag nog aldrig handla i butik.

Jaja, vissa saker är bättre i en affär. Man kan få hjälp av personalen (en möjlighet jag ytterst sällan nyttjar) och det är lättare att upptäcka nya saker. Eller är det egentligen lättare att hitta nya saker? När jag tänker efter så har nog internet – bokbloggar, twitter, tips på forum etc – fått mig att upptäcka oerhört mycker mer nytt än vad jag gjorde när jag var 14 och tassade runt bland hyllorna i SF-bokhandeln. Det jag har märkt med mig själv är att om jag impulshandlar en bok i butik så faller den in i en av tre kategorier:

1. Den har en viss typ av omslag som signalerar en viss typ av berättelse.
2. Den har en viss typ av titel.
3. Den är skriven av en författare jag redan känner till.

Jag hade aldrig, aldrig, aldrig köpt den här boken bara på chans i en affär. Internet och onlineshandel har lett till väldigt många mer impulsköp och nya upptäckter än vad ”riktiga” butiker har gjort.

Det är i och för sig möjligt att ta med sig ett tips man fått på nätet till en fysisk butik, men i min verklighet händer det sällan. Avståndet i tid och rum mellan att t.ex. Cory Doctorow tipsar om en bok och att jag besöker en butik som har den i lager är ofta så stort att det aldrig blir av.

Så, ja, trots allt detta så gillar jag fysiska butiker. Men jag älskar nätshopping.

Jag är väldigt svag för spel och berättelser med ”cartoony” stämning. Speciellt nuförtiden. Enkla, lättsamma historier där hela världens öde inte nödvändigtvis står på spel. Och om världen står på spel, så gör den det med glimten i ögat. I den meningen träffade ”Do” verkligen rätt.

Rekommenderas. I synnerhet om du är en modern stressad människa med ont om tid, men som ändå vill spela rollspel.

Så här kan det se ut när man lirar "Do". På bild: Jag och @jonaaas_m. Foto: @SvenFu

Så här är det: Asimo var en typisk pseudomedeltida tolkieninspirerad fantasyvärld. Det fanns alver i skogarna, dvärgar i bergen, orcher, drakar, kungar med skägg, magiska svärd, mystiska besvärjare, riddare, ädla barbarer, omotiverat sexiga lönnmördare, feta halvlängdsmän och så vidare. Ni fattar.

Men så för dryga 1000 år sedan kom den svartklädde trollkarlen Baryon till makten i landet Cygnar. I dag vet ingen varför, men han började samla alla mörkrets tjänare kring sig – demoner, odöda, grönskinn, bestar, varulvar, etc, etc – och han hade bara ett mål i siktet: att ta över världen.

Grannländerna var först inte så jätteoroliga (de hade ju magiska svärd och sånt), men när Baryon fick tag på det legendariska Daedaelons horn blev det annat ljud i skällan. Daedaelons horn hade nämligen makten att ”stånga” upp en portal mellan dimensionerna, och nu fruktade man att Baryon tänkte släppa in en armé av krigsdemoner i världen.

En liten grupp personer med specialkompetens skickades i lönndom in i landet Cygnar för att stoppa den svartklädde magikern, eller åtminstone förstöra Hornet. Deras episka resa kulminerade i en strid med Baryon uppe på hans jättehöga torn, just innan han tänkte använda Hornet. Exakt vad som hände där vet ingen idag, men på något sätt aktiverades Daedaelons horn – dock inte på det sätt som Baryon planerat.

Istället för att släppa in en hord av lydiga demoner, öppnades en gigantisk portal in i vattendimenson. Oräknerliga kubikmeter av vatten började forsa in i Asimo, och inget någon gjorde kunde stoppa det. Länder svämmades över, skogar spolades bort, hundratusentals liv slocknade. Inom några få år, när portalen väl stängdes av sig själv, så var hela världen dränkt, med bara några öar här och där (f.d. berg) som stack upp ovanför vattenytan. Det var en katastrof vars like världen aldrig skådat.

De följande århundradena var fylld av krig och förändring. Kampen om de få torra bitarna land var hård och blodig, men samtidigt anpassade sig många till ett liv under eller på vatten. Med hjälp av magi och supersnabb fantasyevolution lärde sig till exempel alverna att andas under vatten. Det gjorde tyvär en hel del orcher och andra livsfarliga varelser också. Och som om det inte var nog hade ett och annat kritter följt med vattenmassorna från sin hemdimension.

Världen Asimo blev helt enkelt akvatisk. Bara människorna levde kvar ovanför ytan, på hårt befästa atoller. Dvärgarna syntes inte till, utan höll sig gömda i sina salar dit vattnet inte nådde, och där stora mekaniska pumpar sög ner luft i grottorna. Halvlängdsmännen utrotades nästan helt, med bara ett fåtal familjer kvar som tog sig fram i flottor av små båtar.

Världen var förändrad, men livet fortsatte. Århundraderna gick.

Ett stort undervattninskt alvimperium uppstod, mycket tack vare att de akvatiska alver och -alvfolk som levde i djupen redan innen Översvämningen hade ett stort försprång. De förstärktes även av sina släktingar från land som lyckats anpassa sig till en undervattensvärld.

Dvärgarna lärde sig att bygga dykarklockor och primitiva ubåtar.

På grund av det enorma avståndet mellan människornas öar, utvecklades människornas språk och kultur åt radikalt olika håll. Från Emarorevens fascistiska förfädersdyrkan, till Filunderatollens lätt hippieartade kanibalistiska meritokrati.

Vissa landlevande grupper lyckades tämja eller sluta förbund med stora flygande eller vattenlevande varelser – stora örnar, jättesköldpaddor, gripar, vissa drakar och sjöromar med mera – och fick på så sätt större möjligheter kommunicera.

Vattenmagiker kom att få en maktställning utöver andra. I de flesta samhällen, oavsett ras, blev vattenmagiker ledare.

Men för ett år sedan hände något. Vattnet försvann. Inte allt på en gång, men det var som om något dragit ur proppen. På bara några veckor sjönk vattnet tillbaka till sin ursprungliga nivå.

Återigen råder kaos i världen. Återigen dör folk i oräknerliga antal.

På höga bergstoppar hänger torrlagda städer vars befolkning inte kan ta sig därifrån. Alger, avlagringar och lera gör bergssluttningarna snart på omöjliga att klättra ner för.

Tidigare vattenlevande varelser finner sig plötsligt strandsatta i en oändlig sumpmark. ”De Strandsatta” blir ett begrepp, och kan syfta på allt från samhällen av (tidigare) akvatiska alver till ursinniga vidunder från tidernas begynnelse.

Portarna till dvärgarnas riken öppnas igen. Dvärgarna tycks ha ägnat det senaste årtusendet till att bygga vapen, och ger sig ut i världen för att erövra. Något har dock hänt med dem där nere i grottorna. De är inte samma folk som legenderna talar om. Ryktena viskar att de, för att överleva som folk, varit tvugna att blanda sitt blod med andra underjordiska varelser: grönskinn, vättar och annat än mer onämnbart.

Världen är strösslad med alvimperiets byggnader – konstruktioner som det nu är väldigt svårt att ta sig in i om man inte har flygförmåga.

De gamla skogarna är borta, istället finns det enorma fält av sjögräs som vajar i vinden.

De flesta monster som rör sig i världen är tidigare havsvidunder. De håller sig gärna till de sjöar och vattendrag som finns kvar, vilket gör det oerhört farligt att närma sig för att t.ex. fylla på vattenflaskan.

De som har tillgång till flygförmåga har ett stort övertag. Vissa människosamhällen med t.ex. tränade flygödlor ser möjligheten att skära guld med täljkniv. Samtidigt visar det sig att dvärgarna har uppfunnit en da vinciansk flygmakapär. Magiker med flygbesvärjelser blir hett eftertraktade.

I haven som finns kvar finns resterna av det alviska imperiet. De är i chock. Antalet havsalver som omkom i ”Dräneringen” går inte att räkna.

Rollpersonerna som ger sig ut i denna värld möts av lera, unkna vattendrag, förruttnelse (både växter och varelser), ogenomtränglig växtlighet, och en värld i ruiner. Rollpersonerna kommer att vara de som utforskar denna nya värld, de som upptäcker och lägger ihop pusselbitarna. Utforskare, skattletare, kartritare, monsterdräpare. Rollpersonerna kommer troligen att bli de som vet allra mest om världen, för ingen annan har någon koll. Förvirring och isolering är ledorden. Att hitta från ett samhälle till ett annat är omöjligt för vanligt folk.

Några detaljer:
* Det finns nästan inga böcker, pergament eller papper kvar. Fukten och vattnet har förstörde det mesta redan för 1000 år sedan. Samma sak gäller annan konst, t.ex. tavlor, vilket innebär att man vet extremt lite om tiden före Översvämningen. Det innebär också att det knappt finns några formelsamlingar och magiska böcker kvar i världen. Den magi som nu utövas är väsenskild från ”legendernas magi”.
* De flesta föremål som finns kvar från innan Översvämningen är magiska. Oftast gjorda av metall, sten eller annat som håller länge. Detta gör att man har en ganska skev bild av sina förfäder.
* Nästan alla människor och andra som bott på ytan är extremt duktiga sjömän, samt fenor på att simma.
* Lingua franca i världen är alviska.

Först: Det var väl bara en tidsfråga. Sedan: Det kan i alla fall inte bli värre än 4th edition. Slutligen: Whatever.

Jag har svårt att bry mig särskilt mycket om det här, kanske främst för att det inte finns någon konkret info. Jaha, striderna ska tydligen gå mycket snabbare? Det betyder ingenting, då 4:ans strider är de mest tidskrävande jag varit med om i hela mitt liv.

En kompis sammanfattade mina känslor ganska på pricken på Facebook: ”Det blir väl som med andra rolspel: Boken luktar nördgott och det finns fina bilder i.”

Sen kan man ju diskutera vad jag hoppas att D&D5 kommer att bli. Jag hoppas att Wizards tar ett steg bort från figurbaserade strider på rutnät. Jag hoppas att den nuvarande fokuseringen på powers försvinner. Jag hoppas att de väljer en ny grafisk profil för böckerna, inklusive helt nya illustratörer. Jag hoppas att regelböckerna blir inspirerande och inte bara listor på olika förmågor. Jag hoppas att regelsystemet blir konsekvent och enhetligt, utan alltför många undantag. Jag hoppas att det ska finnas utrymme att spela rollpersoner som inte är stridsmaskiner.

Men, om jag ska vara ärlig, så kommer det krävas en hel del lysande marknadsföring för att jag ska bli pepp på det här spelet.