… den är dessutom så packad med konstigheter och kuriositeter att China Miéville framstår som David Eddings. Morgan är sparsam med att förklara sin fantasyvärlds historia, men jag får intrycket av att den är, på ren svenska, fucked up. Det verkar finnas aliens-tidsresenärer-dimensionsvandrare-någonting, det finns artificiell intelligens (eller är det vanlig intelligens som tvingats in i något artificiellt?), gudarna (?)  tycks vara strandsatta i världen mot sin vilja … ja jag vette fan vad det är som pågår egentligen. Morgans version av drakar är den sjukaste jag varit med om på länge.

Sen har i ju huvudpersonerna. De tre avdankande, slitna, traumatiserade, knarkande krigshjältarna från del 1, ”The steel remains”, står återigen i fokus, och låt mig säga så här: Morgan gör det inte lätt för dem. Herregud, man får nog söka sig till Joe Abercrombie för att stöta på hjältar som är lika rökta som dessa.

Det är fantastiskt.

Hela boken är fantastisk. Lite kryptisk, ibland, men på det stora hela fantastisk läsning.

Egentligen är handlingen i ”REAMDE” helt bisarr. Det är en sån där berättelse där varje enskilt steg är helt rimligt, men när man tar ett kliv bakåt och tittar på hela händelsekedjan så blir man nästan chockad av hur långsökt och osannolikt allting är. Vilket jag tror är meningen. Stephenson latjar ganska vilt med genrens konventioner – och genren i frågan är någon sorts action/agent/thriller-deckare. Bara en sån sak som att handlingen kickas igång när en främling stiger in på en bar…

Det är roligt. Ibland befängt osannolikt, men alltid spännande och intressant. Som vanligt är Stephenson extremt påläst och man får lära sig en hel del om en lång rad ämnen, från jakt till kinesiska förorter till hur det internationella luftrumet regleras. Han har dessutom en hel del intressanta tankar om hur framtiden för MMORPGs kan komma att se ut, om goldfarmers och allt som har med det att göra.

Jag tror att boken utspelar sig i framtiden. Inte långt in i framtiden, men kanske ett par år. Folk har lite modernare mobiltelefoner, WoW är inte längre det största spelet, och lite sådana småsaker. En intressant sak är att trots att boken kan klassas som någon sorts technothriller – och att det ibland känns som att författaren kanaliserar Cory Doctorow – så är den i grunden förvånansvärt skeptisk till internet och högteknologi. Naturen har en otroligt viktig roll för handligen.

En sak jag la märke till är att Stephenson verkar ha fått en hangup på möbler och möblering sen senast. Ni vet, som att Jordan alltid måste beskriva folks kläder, och Martin måste berätta detaljerat om vad hans karaktärer äter, så har Stephenson börjat lägga oerhörd möda på att redogöra för hur olika rum och hus ser ut. Mysko. Det tillför inte så mycket, men gör boken säkert 150 sidor tjockare än nödvändigt.

Bra skit dock, trots möblerna.

Jag har alltså läst ut följande böcker 2011:

• Joe Abercrombie, ”The heroes”. (Bra, men inte lika bra som hans tidigare böcker.)
• George RR Martin, ”A dance with dragons”. (Se tidigare inlägg.)
• Richard Morgan, ”The cold commands”. (Riktigt spännande.)
• Lev Grossman, ”The magician king”. (Fantastiskt bra.)
• Cory Doctorow, ”With a little help” (Jag kommer inte ihåg mycket av den).
• Ian Tregillis, ”Bitter seeds”. (Underbar andra världskriget-fantasi.)
• Läste om Martins ”A game of thrones”.
• Tina Fey, ”Bossypants”. (Fey är bäst.)
• Brandon Sanderson, ”The alloy of law”. (Förvånansvärt bra, trots viss känsla att Sanderson skriver fanfiction i sin egen värld.)
• Emma Bull, ”Territory”. (Jag var inte impad.)
• Läste om Pratchetts ”Equal rites” och ”Wyrd sisters”.
• Hela ”Buffy the vampire slayer: Season 8″. (Helt fucked up.)
• Senaste ”Fables”-albumet. (Ok.)
• De två första ”BPRD”-albumen. (Mycket bra!)

¡¡SPOJLERSH!!

Först och främst blev det lite tjatigt med all logistik. Både Danny- och Jon-kapitlen handar ju nästan uteslutande om hur de ska fixa mat. Tyron gör ingenting annat än att sitta i olika båtar.

Bokens första 600 sidor kändes som transportsträcka. Var en transportsträcka. Det tog så lång tid för handlingen att komma ifatt Crows, och under den tiden kunde inget riktigt monumentalt hända. För isf borde det gett efterverkningar i Crows. Jag tror att det var ett dåligt val av Martin att dela upp handlingen geografiskt. Det måste ha begränsat honom något enormt.

Jag är lite trött på cliffhangers. Speciellt den med Jon känns förbannat frustrerande när man vet att det kan dröja 7 år tills nästa del. Man kan väl gissa att han hoppar in i Ghost, men ändå. Träligt.

En annan trälig grej var det långsamma tempot. Inte så mycket händer, egentligen. Som en jobbarkompis sa: I de första böckerna hakade kapitlen i varandra och drev handlingen framåt hela tiden. Nu finns det hela perspektiv som känns nästan poänglösa. Briennes quest i ”Feast for Crows” är ju en helt separat grej som än så länge inte har påverkat någonting annat. Och lökriddaren i ADWD, vad var poängen med alla hans kapitel?

Trots det så fanns met många coola grejer i boken. Den treögda kråkan verkar jävligt creepy, The mountain som zombie kan bli hur fläskigt som helst, och jag gillar att det finns (eller har funnits) ett warg-community. Jag gillar också att Melisandre inte är en bluff, eller ond, utan bara en föståsigpåare och viktigpetter som inte kan inse att hon tolkar sina eldar fel. Egocentrisk, fanatisk och enkelspårig.

Gillade också att Danni inte har kontroll över sina drakar. Det var lite oväntat. Eller fick hon det på slutet? Förstod inte exakt vad det var som hände där.

Jag är lite besviken på att Bran fick så liten plats. Två kapitel? Tre? Antar att det inte händer så mycket i den där grottan. Undrar om det blir några konsekvenser av att han mindrapear Hodor.

• Svavelvinter RPG. Så förbannat pepp på det här spelet. Jag har speltestat det en hel del i olika versioner de senaste 1,5 åren, och det är bra skit. Det var länge sedan jag fick en wow-upplevelse av att läsa rollspelsregler, men det fick jag här. Om resten av spelet håller samma standard så kommer det att bli historisk.
• Fantasy! Ännu ett svenskt rollspel på g. Väldigt enkla regler och ”old school”-känsla. Det här kommer bli hur stort som helst hos alla som vill ha ett traditionellt fantasyrollspel. Finns redan nu att köpa som public beta.
• The one ring: The errantries of a king. ”Fortsättningen” på Tolkien-rollspelet ”The one ring” som släpptes 2011. Ska visst handla om Aragorns resor fram till Ringens krig – eller i alla fall den tidsperiod och de områden där dessa resor inträffade. Släpps i augusti, sägs det.

Böcker

Filmer

Ett skitår. Men jag tog mig igenom det.

Det var även de oavslutade böckernas år. Jag avslutade aldrig Miévilles ”Embassytown”, Pratchetts ”Snuff”, Orullians ”The unremembered”, Granströms ”Slaktare små” och många många fler. Bra böcker som jag sett fram emot, men som jag bara … la ifrån mig halvvägs. Det är mer eller mindre ett mirakel att jag tog mig igenom Martins ”A dance of dragons” och Morgans ”The cold commands”.

Så på läsfronten var 2011 värdelöst, och jag har ingen förklaring till varför … annat är någon form av depression och utmattning. Jag hoppas att jag kan komma igång igen nu i år.

Även filmupplevelserna lös med sin frånvaro. Den bästa filmen under året var nog ”Martha Marcy May Marlene”, och den såg jag i torsdags. De stora nördfilmerna var besvikelser. ”X-men: First Class” och ”Thor” var bortkastad potential från ruta ett. ”Tintin” var ögongodis men i grunden en dålig, otintinig film. ”Captain America” var smaklös krigspropaganda. ”Green lantern” såg så löjlig ut att jag inte ens vågat sett den. Nya ”Conan” var  så usel och osammanhängande att jag bara ville gömma mig. ”Cowboys and aliens” var, om jag ska vara snäll, uthärdlig. ”Super 8″ och ”Source code” var nog de bästa nördfilmerna 2011, men de var inte exeptionella på något sätt. ”The green hornet”? ”I am number four”? Herre gud. Oh, ”Sucker Punch” var lite rolig att titta på också – helt klart den bästa katanapinupfilmen i år.

Tråkiga filmer helt enkelt. Och då har jag även försökt ”go off the beaten track”. Jag hade ett Woody Allen-marathon i somras där jag såg igenom alla hans filmer. Var tionde film, ungefär, är riktigt jävla bra. Resten är på sin höjd godkända. Favoriterna: ”Annie Hall”, ”Manhattan”, ”Små och stora brott”, ”Match point”. Jag kollade även på alla ”Star Trek”-filmerna, och om jag ska vara helt ärlig så är de inte särskilt bra. Det finns bitar av dem som är lysande, men det håller aldrig hela vägen. Speciellt de senare filmerna med TNG-gänget lämnar en hel del till övers.

På rollspelsfronten var 2011 legendariskt dåligt. Jag tror att jag spelade max fyra gånger på hela året. Mestadels bra spelomgångar, men så få!

1. Anders spelledde en omgång Glorantha med Solar System-regler. Det vill jag gärna ha mer av.
2. Min ordinarie spelgrupp drog igång en ny kampanj. Vi testade Pathfinder. Det gick väl ganska åt helvete och vi har inte spelat sen dess.
3. Jag spelledde en testomgång av ”Fantasy!” med spelets skapare Tomas Arfert, samt Dante och Chrull. Riktigt jäkla bra spel. Ser fram mot den färdiga versionen i år.
4. Jag spelade ”The one ring” med bland andra Jonas och Fria Ligan-Tomas. Det var roligt! Av alla Tolkien-rollspel jag testat så är det här överlägset bäst.

2011 var istället året då jag knarkade tv-serier på löpande band. Alla säsonger av ”Big bang theory”. Vartenda avsnitt av mysiga ”How I met your mother”. Grabbiga men förvånansvärt underhållande ”Entourage”. Fantastiskt roliga ”Parks & recreation”. Briljanta men nedläggningshotade ”Community”.  ”Game of thrones”, så klart. Säsong 1-2 av ”Dexter”. Jag såg dessutom om ”30 Rock”.

Den stora tv-upplevelsen var dock ”Buffy the vampire slayer”. I oktober och november hade jag ett Buffy-marathon: alla säsonger, alla avsnitt. Det var helt fantastiskt. Innan jag började så trodde jag att jag hade sett det mesta redan (när serien gick på tv), men det visade sig att jag bara sett säsong 1 samt delar av säsong 2. Så det här blev första gången jag på riktigt såg Buffy, och herre gud vad bra det var. Det är nog, på riktigt, det största jag varit med om i tv-sammanhang och jag är fortfarande lite groggy efter att ha sett det sista avsnittet.

Serier som aldrig fastnade: ”Falling skies”, ”Vampire diaries”, ”Terra nova”. Senaste säsongen av ”True blood” sög för övrigt.

Så, för att sammanfatta, 2011 var den passiva konsumtionens år. Mitt val av underhållnings gick enligt principen minsta motståndets väg. Jag behöver nog inte säga att bloggandet i princip varit obefintligt, det har ni nog märkt själva.

Jag hoppas att 2012 blir annorlunda, att det här bli året då jag spelar massor av rollspel, läser massor av böcker och bara blir ännu mer awesome.

”Slaktare små” är – efter 317 av 650 sidor – en av de mest fascinerande och spännande fantasyberättelser jag stött på. Trakorien är en helt galen värld som det är riktigt, riktigt roligt att utforska, och Granströms fantasi verkar inte veta några gränser. Alla med intresse av fantasylitteratur borde läsa denna bok, så enkelt är det.

Tyvärr är det inte någon lättläst bok. Granströms språk är ibland riktigt jobbigt att ta sig igenom, med meningar som ”Torteraren ögnade under buskabryn farlänningens märkliga bastkjol där den stack fram nedanför yllesärken”, och ”Byggrådets skägg vippade myndigt bifall åt dessa ord eftersom även han såg sig manad att pungslå de rika farlänningarna på ytterligare guld då palatset visat sig vara så välhållet.” Det handlar inte om språket är svårt, utan snarare att Granströms har en väldigt speciell stil, vilket kanske främst märks i dialogerna. Det är nog upp till var och en om man gillar den eller ej, men för mig kräver den en ganska hög grad av koncentration. Det här är ingen bok som jag ströläser några sidor i på tunnelbanan – jag måste verkligen sätta mig ner och fokuserat läsa om det ska bli något av. Annars tappar jag tråden direkt.

Om detta är en bugg eller en feature får ni avgöra själv.

Den finns här.

Och glöm inte att gilla mig om du inte redan gjort det!

Gilla mig, god dammit! :-)

PS: I eftermiddag kommer jag troligen att lägga upp någon sorts recension av Erik Granströms ”Slaktare små” här. DS.

Upplägget är smått genialt. Efter ett obekvämt möte med titelns magiska föremål upptäcker alven Delvok, halflingen Polo och deras äventyrarvänner att de inte existerar, utan bara är rollpersoner i en kampanj av AD&D. De inser att de inte har någon egen vilja, utan att alla deras handlingar styrs av ett gäng finniga, sexfixerade, 14-åriga nördar. Inte ens deras värld är på riktig – den är påhittad av en rullstolsbunden spelledare med extremt dålig fantasi och ännu sämre koll på spelets regler.

Existentiell kris, någon?

Jag återkommer när jag läst klart boken.