Skuggspelet representerar intriger som sker långt ovanför de vanliga rollpersonernas huvuden. Innan (eller mellan) varje spelmöte spelas en ”skuggrunda”. Den fungerar som ett enkelt brädspel med en Trakorienkarta som spelplan. På kartan kan skuggfigurerna skaffa sig inflytande i olika regioner, placera ut resurser (t.ex. ”Hemliga agenter” eller ”Nekromantiska besvärjelser”) och genomföra komplotter. En komplott kan lite förenklat t.ex. gå ut på att öka sitt eget inflytande i en region, minska en annan spelares skuggfigurs inflytande, eller till och med försöka mörda en rivaliserande skuggfigur. Alla komplotter ska beskrivas så levande som möjligt, och händelserna ger sedan eko i den ”vanliga” kampanjen. Tanken är att skuggspelet ska skapa intressanta konflikter och äventyr för rollpersonerna.

Här kommer vi till nästa finurliga grej. En skuggfigur kan inför varje spelomgång ge en befallning till sin rollperson. Spelare B:s skuggfigur ger alltså en befallning till spelare A:s rollperson. Om rollpersonen lyckas genomföra befallningen – som kan bestå av allt mellan himmel och jord, men som inte får vara ämnad att direkt gynna skuggpersonens spelares egna rollperson, eller direkt sabotera för någon annan rollperson – så blir han belönad. Befallningar blir så klart roligast om de strider mot rollpersonens personliga mål eller övertygelse.

Allt det här verkar hur skoj som helst. Men det blir bättre. Hela skuggspelsmekaniken är nämligen kopplad till profetior. Alla som spelat Oraklets fyra ögon vet att profetior kan ha en väldigt central roll i Trakorien. Här fungerar det lite annorlunda, för det är spelarna själva som inför kampanjens början hittar på (eller slumpar fram) egna profetiska versrader. Det är sedan spelarnas uppgift att tolka och uppfylla profetiorna, dels med skuggspelets komplotter, dels under det vanliga rollspelandet. Det är även möjligt för en skuggfigur att ge en rollperson en befallning som ämnar till att uppfylla en versrad. Och det hela blir ännu coolare när man inser att en spelares skuggfigur via ombud (spelledarens spelledarpersoner) kan ge klassiska uppdrag till rollpersonerna – uppdrag som om de lyckas gynnar skuggspelaren.

Varje spelare blir alltså genom sin skuggfigur en mini-spelledare. Hissnande häftigt!

Men så fort jag läst något skoj lovar jag att skriva om det. Både Pratchetts och Sandersons senaste ligger och väntar på posten, till exempel.

Uppenbarligen handlar det om att Neogames köper upp allt tryckt material till Drakar/Götter, inte att de köper rättigheterna eller liknande. Jag är inte tillräckligt företagsekonomiskt sinnad för att kunna analysera detta närmre, inte just nu i alla fall. Uttalanden som följande är det dock svårt att ha några invändningar mot:

Under hösten kommer fler svenska spelföretag att gå med i distributionen, och förlägga sina lager till Gotland, och en massiv marknadsföringskampanj är planerad inför vintersäsongen.

Förhoppningsvis kommer det hela resultera i en betydligt större spridning av de svenska spelen än vad marknaden sett på många år.

Återkommer med fler tankar senare.

Mitt första intryck kan sammanfattas med orden ”Hot damn!”. Reglerna är som sagt fortfarande i en betaversion, och texten är långt ifrån klar, men jag känner redan nu att det här kan bli ett riktigt jäkla bra rollspel.

Grundmekaniken är enkel och man har sett den förr: slå ett antal sexsidiga tärningar, varje tärning som visar 4–6 är lyckad, om antalet lyckade tärningar är över svårighetsgraden så uppnår rollpersonen sitt mål. Inga konstigheter där. Det finns dock en twist – de så kallade ”ödestärningarna”. Det är extra tärningar som bara kan användas i vissa situationer, till exempel om man har en lämplig Förmåga. En stor del av den här versionen av reglerna handlar om ekonomin kring ödestärningarna – hur man offrar dem, hur man får nya etc – för det fina i kråksången är att det bara finns ett begränsat antal ödestärningar, och dessa måste alla spelare och spelledaren samsas/bråka om. Ett väldigt fiffigt system som jag ser fram mot att testa i praktiken.

En av konstruktörerna beskriver spelet som ”neotrad”, alltså ett traditionellt rollspel som erkänner att vissa indiespel faktiskt är rätt vettiga. Mycket riktigt ser jag spår av både Solar system, Mouse guard och Spirit of the century i reglerna, och på pappret ser det klockrent ut.

En av de häftigare grejerna i den 80-sidiga pappersbunt jag sitter med är ”Skuggspelet”. Jag har inte satt mig in i det till fullo än, men tanken är att spelarna inte bara lirar sina egna karaktärer, utan att det även finns en högre intrignivå där de spelar de makter som kontrollerar karaktärerna. Mycket mycket spännande, och klockrent för ett Trakoriskt rollspel!

Kort sagt: Trakorien RPG verkar hur bra som helst. Jag kan knappt vänta till att se det layoutat och illustrerat. Hot damn.

På allmän begäran: Så här ser rollpersonerna ut (tre av dem i alla fall).

Därför ska ni följa @piruett_se. Det är inga konstigheter där egentligen – i princip handlar det om ett rss-flöde med uppdateringar från denna blogg. Så om du är en av de där unga hippa personerna som föredrar att få info om nya blogginlägg via twitter så är det alltså @piruett_se du ska följa.

Är du mer intresserad av vad jag käkade till frukost, eller hälsan på mina tår, ja då ska då slänga ett öga på @magnusedlund.

Och kom ihåg: Internet ser dig.

OBS! Detta inlägg kommer att innehålla
spoilers för säsong 1, 2 och 3.

Hon tyckte att det här med tidsflödet i serien var lite konstigt, och jag är lagd att hålla med. Sedan den första säsongens första avsnitt så har det hänt så jäkla mycket i Bon Temps med omnejd. Vampyrer, grekiska halvgudar, varulvar, Children of the Sun, resor till Dallas, vampyrdödarträning för Jason, resor till Texas, intriger, nyskapade vampyrer, demoner, komplotter och missförstånd. Sookie och Bill har gått igenom ett kärleksförhållandes alla faser minst två gånger, trygga Sam har haft ihop det med ett antal olika damer, och Tara har råkat ut för en rad mer eller mindre misslyckade förhållanden. För att inte tala om förändringarna Erik genomgått.

Det har hänt jävligt mycket på två och en halv säsong. Två år, för oss tittare.

Men för befolkningen i Bon Temps har det gått dryga tre månader. Allting som hänt, har hänt inom loppet av tre månader. Hur vet man detta? Jo, servitrisen Arlene är gravid i tredje månaden, och av allt att döma är pappan en person som dog i slutet av säsong 1. Så även om Arlene blev preggo i sista avsnittet på första säsongen, så ger det ändå inte mycket mer än dryga tre månader.

Egentligen är väl det här inte ett problem, annat än att det verkligen inte känns som om att det gått så kort tid. Spontant skulle jag gissat att varje säsong utspelade sig under ett halvår eller något däromkring. Det är lite motsatsen till filmatiseringen av Sagan om ringen, där allt händer under ganska lång tid, men det känns som att hela trilogin utspelar sig samma vecka.

Har ni uppmärksammat tiden i True blood, eller någon annan serie för den delen? Hur tycker ni att det funkar? Tanken har slagit mig att det kan vara ett medvetet grepp, men jag har svårt att se poängen.

Ganska ordinär space opera, faktiskt.

Blir det bättre? Jag undrar, jag, om det är värt att ge sig på bok 2, för Consider Phlebas skulle jag nog inte ge mer än tre stjärnor av fem.

Finns det någon Banks-fantast där ute om kan övertala mig? Eller hatare som kan vill avråda?

(Via Topless Robot.)