Det jag gillar mest med äventyret är, i brist på bättre ord, litenheten. Kung Ottars gravkammare har fyra rum, beskrivningen av Järntornets tre våningar och 40 olika rum får plats på 11 A5-sidor, Kmorda-templet består av en våning, och så vidare. Inte ens hela ön Marjura beskrivs – av alla de byar som finns markerade på kartan är det bara Arhem som skildras. Hela äventyrshäftet 84 sidor tjockt.

Detta fick mig att fundera. De (få) äventyr som publiceras idag skiljer sig knappt alls från Svavelvinters struktur. Ni vet alla formeln: Rumsbeskrivningar blandas med allmänna texter, monsterstats, spelledarpersoner och kartor. Äventyrsskrivandets konst har inte utvecklats nämnvärt de senaste 30 åren.

Jo, en sak har förändrats. Antalet sidor. Volymen av information. I Riotminds Snösaga tas cirka en tredjedel av boken upp av hundratals rumsbeskrivningar från borgen Ysetur. Den längsta marschen till Mutant har ett sidantal på i runda slängar 300.

Jag har tidigare klagat på att jag tycker dessa (och många andra) äventyr är svåröverskådliga och jobbiga att sätta sig in i. Nu inser jag att detta beror på att de är skrivna enligt en mall som är gjord för en avsevärt mindre mängd material.

Att beskriva enskilda rum med underrubriker som ”Översikt”, ”Detaljer”, ”Skatter” och ”Varelser” fungerar när det rör sig om en drakgrotta på 10 A5-sidor. Det fungerar inte när rumsbeskrivningarna sväller ut över 20 A4. Att lägga viktig kampanjinformation i slp-beskrivningar fungerar när man har 10 viktiga slp att hålla reda på. Det fungerar inte när det finns 50 stycken. Att sprida ut förklaringen av äventyrets handling mellan olika kapitel är helt okej när äventyret bara är 80 sidor långt. Det är inte lika okej när man måste bläddra igenom 300 sidor.

Den enda innovation som tillkommit äventyrsskrivarkonsten de senaste decennierna är egentligen ”den inledande sammanfattningen”. Ni vet det där korta och ganska meningslösa avsnittet i början av boken som kapitel för kapitel förklarar vad som kommer att hända.

Detta är ganska tragiskt, egentligen, för det är uppenbart att äventyrsmakandet är i behov av innovationer, eller kanske revolutioner. Det borde ha varit tydligt för alla inblandade att det inte var rimligt att beskriva slottet Ysetur i Snösaga på en rum-för-rum-nivå. Även gjordes det, förmodligen för att ”det är så man skriver äventyr”.

Jag sitter inte på svaret hur man kunde gjort annars, annat än att bara beskriva borgen översiktligt med bara ett fåtal detaljerade platser. Jag vet inte heller hur man ska få ihop komplexa intriger med massor av inblandade utan att ha många och långa slp-beskrivningar.

Jag vet bara att det inte går att göra på det traditionella sättet att skriva äventyr.

Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.

Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover

Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.

I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!

John Scalzi, The god engines

Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.

I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.

En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.

Scarlett Thomas, The end of Mr Y

I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.

Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.

Mark Millar, Kick-ass

Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.

Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.

Tomas H, Version noll

Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.

Gillar.

Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.