Så här i efterhand kan jag konstantera att jag borde ha läst den tidigare — den är en riktig höjdare.

Jag har aldrig varit så förtjust i deckare, men Kim Novak är överdjävulskt bra på att lura i alla fall mig att tro att jag läser en uppväxtskildring från 60-talet och inte en mordhistoria. Om det är möjligt att bli nostalgisk över tid då man inte ens var född, så blir jag det här. Eller tid och tid — egentligen handlar det nog mer om ålder. Jag blir nostalgisk över tiden då jag var 13-14 och livet var som en stor mysisk skog full av fantastiska varelser och ting. För om Kim Novak är någonting så är den en träffsäker skildring av två tonårspojkar och deras vänskap.