(Återigen: De bästa jag läst i år, inte de bästa som getts ut i år.)

10. Peter Bergting & Jens Lapidus, Gängkrig 145

Amerikansk svensk serie som är snyggare än den är bra. Med det menar jag att Bergting är bättre på att teckna serier än vad Lapidus är att skriva dem. [Läs mer.]

9. Alan Moore: The League of Extraordinary Gentlemen Volume 3: Century #1

Inte så bra som jag hade hoppats, men ändå riktigt bra. Lite för många sidor med folk som sjunger för min smak. [Läs mer.]

8. Kurt Busiek, Conan: The tower of the elephant and other stories

Det är Conan. Snyggt tecknad. Med Busiek vid rodret. Vad kan gå fel? [Läs mer.]

7. Bill Willingham, Fables: The dark ages

Kriget mot The Adversary är över och The Homelands är återerövrade. Men problemen har bara börjat för de stackars sagofigurerna. Fables är en mycket bra långkörarserie som fortsätter att förvåna även efter 100+ nummer. Imponerande. [Läs mer.]

6. Warren Ellis, Desolation Jones

Warren Ellis när han är som mest Warren Ellis. Porr, hemliga agenter, konstiga subkulturer, nazister, medicinska experiment och annat ljusskyggt samsas om utrymmet i detta smala album. Huvudpersonen, Jones, är en bittrare version av Spider Jerusalem. Om det nu är möjligt. [Läs mer.]

5. Bill Willingham, Jack of Fables: The big book of war

Det här är den sista delen (tror jag) av Willinghams sjukt roliga Fables-spinnoff. Här har han släppt på alla hämningar och bara dunkat på med galen idé efter galen idé. Roligare än den är bra, om ett sådant påstående är begripligt. [Läs mer.]

4. Mike Carey, Lucifer vol 2–4

Det tar sig sa mordbrännaren. För varje volym blir sagan om den fallne ängeln och helvetests tidigare herre bättre och bättre. Lucifer slåss mot asiatiska demoner, skapar ett nytt kosmos och härjar och lever om för glatta livet. Huvudstoryn är bra, men de olika sidospåren är nästan bättre. [Läs mer. Och mer.]

3. Jeff Smith, Stupid, stupid rat-tails

Bone-kusinernas förfader Big Johnson Bone var en jävel till karl. Här snackar vi om en riktig trapper-skröna till berättelse som rekommenderas till alla Bone-fans. Och om du inte har läst Bone ännu så tycker jag att du ska köpa del 1, Out from Boneville, nu.

2. Brian K Vaughan, Ex machina

Läste igenom alla trades av denna serie i år. En vanlig knegare får förmågan att kunna tala med, och befalla över, all teknologi. Han blir sedermera borgmästare i New York, försöker lägga manteln åt sidan, men lyckas bara sådär. Bra serie som handlar lika mycket om Vaughans politiska patos som om superhjältar. [Läs mer.]

1. Robert Kirkman, The walking dead

Zombieberättelse med det lilla extra. Snygg, dramatisk, läskig – en historia om hopplöshet, mod och inälvor. [Läs mer!]

Varsågod, här är 10 klockrena julklappsböcker till en nörd i din närhet:

10. Mark Barrowcliffe, The elfish gene

Självbiografi av en f.d. rollspelande engelsman. Uppväxt i 70-talets brittiska landsbygd blev Mark offer för den första rollspelsvågen som svepte över världen. Hans bok är extremt nostalgiskt, men samtidigt skoningslös mot rollspelshobbyn och rollspelare. Efter den här boken känner i alla fall jag att … vaffan … jag kanske borde ha satsat på fotbollen. [Ursprunglig artikel.]

9. Andreas Marklund mfl, Zoonernas zoologi

Hoppsan, en rollspelsbok slank visst in på årslistan. Zz är en så kallad ”monsterbok” till det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare. Som spelhjälpmedel är den ok, men som underhållningsläsning är boken fantastisk. Järnringens Mutant-produkter har i allmänhet präglats av ordvitsar, lökiga skämt och roliga beskrivningar – men här tar de det till en helt ny nivå. Det är en sann glädje att läsa Zz, en riktig läsfest.

8. Anders Björkelid, Ondvinter

Bra svenska fantasy är man inte bortskämd med. Därför är det härligt att läsa Björkelids ungdomsroman i all dess prakt. Visst känner man igen sig i det klassiska fantasylandskapet, men Björkelid stöper det i svensk form och gör något annorlunda. Språket är i sig en anledning att läsa Ondvinter. [Ursprunglig artikel.]

7. Joe Abercrombie, Best served cold

Den fristående fortsättningen på The first law-trilogin är just så brutal som man kommit att förvänta sig av Abercrombie. Han visar ingen nåd för sina stackars huvudpersoner när de ger sig ut på ett hämndens korståg. Blod, förräderi, gift, fältslag, kärlek, magi, svek, osämja, hat, galenskap … Best served cold är roligare än man kan tro. [Ursprunglig artikel.]

6. Åsa Linderborg, Mig äger ingen

Inte så mycket sf/f här inte, bara en uppväxtskildring från 70-talets Västerås. Åsa växer upp med en alkoholiserad pappa och en politiskt aktiv mamma. En oerhört kärleksfull bok som ändå inte skyggar från att visa upp det lortiga, svaga och ömtåliga. En stor berättare.

5. George RR Martin, A feast for crows

Andra gången jag läser AFFC, annars hade den nog hamnat högre upp. Martin är ju bäst när det gäller episk mastodontfantasy. [Läs mer. Och mer.]

4. David Petersen, Mouse Guard: Winter 1152

De medeltida mössen är tillbaka i ännu en liten berättelse. Varje Mouse guard-album känns som en ögonblicksbild av mössens värld; en kort intensiv berättelse som på ytan kan tyckas banal. Den här gången är det vinter och då är livet inte lätt för en liten mus. Den allra största behållningen är fortfarande Petersens teckningar. Fabulösa! [Ursprunglig artikel.]

3. China Miéville, The city and the city

Så. Jävla. Bra. Miéville visar återigen att han kan tänka på sätt som jag inte ens visste var möjligt. Han tar en idé och drar den så långt att tidsrumsväven börjar tvinnas upp, och sen fortsätter han lite till. Och det bli underbart att läsa. [Ursprunglig artikel.]

2. Richard Morgan, The steel remains

Sword and sorcery för 2010-talet. Årets bästa fantasybok. En fasansfullt cool berättelse om ett gäng desillusionerade svärdssvingare som efter att ha vunnit Det stora kriget upptäcker att världen inte längre har någon plats för dem. Del ett i A land fit for heroes (och här snackar vi världsrekord i ironisk titel). En bok du bara inte får missa.  [Ursprunglig artikel.]

1. Dennis Lehane, The given day

Men vad är detta, en ofantasybok toppar årsbästalistan? Vad har hänt? Jo förstår ni, The given day är en så sjukt bra bok att den nästan smälte min hjärna. Den här episka berättelsen om familj och uppror i Boston efter Första världskriget är en läsupplevelse utöver det vanliga. Trots sina 800 sidor finns det inte en död minut, inte en mening som känns ointressant. Lehane fångar läsaren på så många plan – känslomässigt, intellektuellt, adrenalinmässigt … Fantastiskt. Jag kan inte använda något annat ord: Fantastiskt. [Ursprunglig artikel.]

(De bästa böckerna från tidigare år hittas här: 2008, 2007.)