Sinkadus nr 9 (augusti 1987)

Omslag
Michael Whelan. Fan, det är så att man längtar tillbaka till de första numrens amatörism när man ser detta. ”Brother assassin”, som bilden heter, sägs enligt auktoriteter så som Jesus, Buddha och Mohammed vara Whelans sämsta kreation. Han målade den tidigt en juldags morgon när han var hög på valnötter. Och vem är jag att säga annat?

Jag är inte heller helt övertygad om det smarta i att ha röd och vit text på en gulaktig bakgrund.

Den enda trösten är att Sinkan har kostat 25 kronor sedan nr 4. Tyvärr kommer den inte att göra det i så många nummer till. Äventyr kommer att sälja sig och bli giriga rovkapitalister. Det var bättre förr, när det fortfarande var coolt att spela rollspel.

Fredrik Malmberg, 1987. (Från Sinkadus nr 9, sid 17)

Ledare
Presentation av några nya medarbetare: Dag Stålhandske, Eva Jangö, Ingemar Wiklund. Även: Olle Sahlin gillar tåg.

En jäkla tråkig ledare, helt enkelt. Man kan inte anklaga Fredrik för att sticka ut hakan i onödan i sina texter, den saken är klar.

Hemmafronten
Enkätsvar! Och analys. Man vet att man har att göra med ett monopolföretag när de ger resultatet av sina marknadsundersökningar till alla som har 25 bagis.

Drygt 1700 svar ramlade in på enkäten som delades ut i nr 7, så Äventyrsspel kan nu dra några slutsatser som svenska rollspelare. Det känns som om tiderna har förändrats sedan dess:

• ”Det finns en stor skara rollspelare som tydligen avskyr datorer och datorspel”. Trots att 59% av läsekretsen uppges äga en dator. Idag tror jag inte man kan hitta en enda rollspelare som av princip avskyr datorer.
• 47% spelar även engelska rollspel. Undrar vad den siffran ligger på idag. 97%?
• ”En typisk Sinkadus-läsare spenderar cirka 20 timmar varje månad med att spela rollspel”. Inte nog med det: 11% spelar mer än 41h/mån. Jag har en misstanke om att även dessa siffror är betydligt lägre idag, i och med att medelåldern på rollspelare har ökat.
• Ett av enkätsvaren på möjliga framtida ”spelnamn” var tydligen ”Supermännen”. Det fick ”ett ganska svalt mottagande”, vilket jag antar är en underdrift då det i nästa stycke står att postskörden innehöll ”hatbrev för att vi vill ge ut Supermännen”. Numera är det få som fnyser åt superhjältespel.

Men man anar att det i alla fall är en sak som är sig lik, då som nu: rollspelare är ena jäkla töntar. :)

Dagens ”Partisan”-försening: ”Vi var beslutat att skjuta Partisan på framåt i tiden och prioritera Samuraj och Efter Ragnarök istället”. Ett ödesdigert beslut.

Insändare
Bästa frågan kommer från Carl M: ”Hur hittar jag på synska drömmar till mina Chock-äventyr?”.

Numrets besserwisser-pris går till Peter Bloch: ”I Monsterboken 1, sid 69, beskrivs den mytologiska varelsen Gryphus severus. Denna är felaktigt betecknad som grip. I själva verket rör det sig om varelsen opinicus, en släkting till gripen.” Därefter följer en lång redogörelse som skillnaderna mellan de två varelserna, så som att en opinicus har björnsvans, medan en äkta grip har lejonsvans. Det roliga? Att redaktionen ger Bloch rätt.

Björn Hellqvist (?) tycker att Äventyrsspel marknadsföring riktar sig till ”spelare i nedre tonåren” och fokuserar för mycket på ”häftighet och effekter”. Redaktionen svarar att eftersom 85% av Äventyrsspels kunder är 13-17 år så vore det puckat att inte vända sig till dem. Jag tycker det är intressant att så många insändare på ett eller annat sätt tycker att rollspelsmakande ska vara en ideell syssla. Det är fult att tjäna pengar, oavsett hur lite.

Bästa föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Dwarfs on fire.
Minst lämpliga föreningsnamn i ”Klubbspalten”: Suicide & Sorcery

Arkivet
Dag Stålhandske fortsätter att profilera sig som Sveriges främsta drakexpert i smidigt betitlade ”Äventyrarens introduktion till drakkunskapen”. Det blir en massa sidor om drakar. Undrar hur många spelledare som använt infon om drakarnas parningsbeteende. Jag blir lite trött av att alla skribenter alltid envisas med att skriv artiklar som tar upp allt. Men det jobbigaste med artikeln är att drakarnas inre väsen beskrivs med ord som ”nàsh” och ”taalnàsha”, vilket översätts med ”status” och ”maktkamp”. SLUTA HITTA PÅ ORD SOM INTE BEHÖVS. Det är ett oskick.

Eva Jangö lever i villfarelsen att rollspelare bryr sig det minsta om hästar. Hon skriver insatt som saker som skötsel, hur man väljer en häst,  hästars personlighet, och vad man ska tänka på när man besöker hästhandlaren. Nu råkar det ju tyvärr vara så att 99% av alla rollspelare i hela världen fullständigt skiter i hästar. Deras intresse kan enklast spaltas upp så här:

1. Har min rollperson en häst?
2. Om ja, kan jag använda hästen i strid?

Allt annat är ovidkommande.

Zonen
Muterade rävarna Castor och Pollux presenteras. De är prisjägare och — du kan aldrig gissa — tvillingar. Oh well. Det coolaste med dessa rävar är såklart att de är mentala tvillingar, alltså en person i två kroppar. En gång i tiden försökte jag spela en sådan rollperson (två ekorrar), men det gick sådär. ”Mental tvilling” är en sån där mutation som funkar bättre som idé än i spel.

Regelfunderingar
Ny spalt! Anders Blixt diskuterar ”olika komplicerade problem”. Regelproblem alltså, inte relationsproblem eller sex eller så. Det verkar som om reglerna för hältepoäng har givit spelledare runt om i landet många sömnlösa nätter. Specillt känslig är frågan hur mycket man kan öka sina grundegenskaper med hjältepoäng. Blixt hugger dolken i ryggen på alla powergamers och skriver ”rasens högsta värde för grundegenskapen + 10″. Fy vad nedrigt, nu kan ju min rollperson bara ha 28 i alla värden. Då är det inte lika roligt att spela, ju!

Övriga artiklar
Anders Blixt visar sig vara en pionjär. I artikeln ”Transporter” lanserar han steampunk till DoD och SRR, långt innan steampunk vad coolt, eller ens hade ett namn. Han ritar upp ett alternativt Midgård där dvärgarna uppfann järnvägen,  och Saruman ångloket. The rest is history:

Med gondoranskt kapital och dvärgisk sakkunskap kom så Stora Nordjärnvägen till stånd, på tvären över Eriador via Tharbad till Bri, och Gondor-Rohanbanan mellan Minas Tirith och Erodas …

Blixt spånar också att i DoD så kan tågen drivas av ”SALAMANDER E3 (med NEXUS och PERMANENS)” — så länge eldstaden är gjord av mithrill, så klart.

Slutligen dunkar han fram en helsida med regler för hur man slåss på tågtak.

”Transporter” är en helt underbar artikel och bevisar en gång för alla att Anders Blixt är en frikkin hjälte.

Äventyr
”Radagasts hopp” till SRR, av Thomas Friberg, Toralf Hällen och Måns Åkerlund är säkert ett jättefint äventyr. Men efter att ha läst det kommer jag bara ihåg en enda sak. Den här kartan:

Jorå, så att …

Öh, va?
Det händer inte ofta, men ibland kan jag känna att jag just förlorat en hel knippe SAN bara sådär, rak av. I dag är en sådan dag, och anledning heter ”Kanoner”, av Ingemar Wiklund. ”Kanoner” handlar om kanoner i Mutant-världen. Så långt allting bra.

Men. Jag orkar inte ens citera texten, så jag scannar in några lämpliga passager. Här:

Och så fortsätter det i fem sidor. Det blir allt värre för varje stycke — jag pallade inte ens att scanna in de värsta delarna. Joförresten, ni förtjänar också att lida:

Hur hur HUR tänkte de ansvariga på Sinkan när de gav tummen upp till denna artikel? Den är helt vedervärdig. Kanonen, ja, jag fattar. Kanoner kan vara schyssta i ett rollspel. Action, liksom! Men detta? Denna onaniolycka av matematiska formler och pettimeterregler? Artiklen har inget existensberättigande. Efter att ha läst den har man ingen — ingen — lust att någonsin använda en kanon i något rollspel. Någon på redaktionen borde ha reagerat, sagt ”Öh … ska vi verkligen trycka detta hära?” Hade alla vettiga människor semester?

Det är klart det ska finnas regler för kanoner till Mutant. Det är lika klart att Ingemar Wiklund inte var rätt person att skriva dem.

Reklam
Äventyrsspels Drakar och demoner-romanserie använder konsekvent ”fantasy” som genrebeteckning. Bokserien är en ”fantasyserie”. Kolla in annonsens här till höger (jag gillar speciellt att det står ”NY STARK ROMAN VARJE MÅNAD”).

Illustrationer
Ett svagt nummer på bildfronten. En del snygga kartor (*host*) men inte så mycket mer. Tobias Green gör ett bra jobb att bildsätta den vedervärdiga kanonartikeln (rubbitar som skjuter kanoner kan aldrig bli fel). Åke Rosenius har ännu inte hittat sin form, men bidrar med några vacklande illustrationer till främst SRR-äventyret.

Men detta nummer innehåller en liten överraskning: Thomas Arfert gör debut i tidningen! Han namn står under ”Illustrationer” i redaktionsrutan, i alla fall. Jag kan dock inte hitta vad det är han har ritat.

Omdöme
Det här är det galnaste numret än så länge. Jag har aldrig stött på så mycket tokigheter på så få sidor förr. Det var verkligen svårt att utse numrets ”Öh, va?”, för konkurrensen var så hård. Nr 9 är förvisso en mycket ambitiös tidning, men ambitionen är tyvärr helt missriktad. Istället för en massa schystta artiklar blir det en orgie i detaljer av vars like vi tidigare aldrig skådat. Vi får se hur det artar sig i följande nummer, men jag hoppas innerligt att nr 9 markerar slutet för pettimeter-skolan.