Det är inte en särskilt bra bok med några mått mätt. Den känns inte direkt ”Adamsk”. Den förhåller sig typ till Liftaren som Bored of the rings förhåller sig till Sagan om ringen. Fast omedvetet. (Troligen.)

En omedveten parodi av något som redan från början är en parodi … funkar inte. Det är som när filmen Scary video paroderade Scary movie som paroderade Scream som paroderade skräckfilmer i allmänhet. Det funkar inte. Det är inte roligt. Det är inte intressant. Det är bara meningslöst.

Strunta i And another thing. Läs om de första böckerna istället.

Det här är den andra boken om Dirk Gently, holistisk detektiv. Den innehåller bråkande nordiska gudar, plötsliga örnattacker, bilolyckor och obehagliga kylskåp.

Det är lönlöst att ens försöka förklara handlingen.

Som vanligt är det Adams språk som är den stora behållningen. Han skriver på ett  sätt som tvingar läsaren att föreställa sig de märkligaste situationer och platser. Han skriver saker som att ”she sat down and firmly read a book”. ”Firmly”. Hon läster boken — bestämt. Hur gör man det? Hur ser en människa ur som ”firmly” läser en bok?

The Long Dark Tea-Time of the Soul är ett språkligt nöjesfält. Ett äventyr bland bisatser och sidospår. Rolig, kittlande, galen.

En bok som får dig att känna att, wow, jag viste inte att det gick tänka så här.

Någon annan författare ska skriva en Liftarens guide till galaxen-bok. Det är ju bara värdelöst. (Om det inte visar sig att boken är galet bra. Då är allt förlåtet.) [Länk]