Archives For drakar och demonerserien

Mellan 1987 och 1993 gav svenska rollspelsförlaget Äventyrsspel ut 51 fantasyromaner (eller ”fantasiromaner” som det hette då) under vinjetten ”Drakar och demoner-serien”. Det var en brokig skara titlar, med ibland tveksam nivå på översättningarna, som pumpades ut, och för många svenska småpågar blev böckerna en inkörsport till livslångt fantasyberoende.

Nu är det tyvärr så att det här med att kalla något för ”Drakar och demoner-serien”, ja det är något som förpliktigar. Man vill gärna att de berättelser som skildras i böckerna även ska kunna gå att spela i rollspelet Drakar och demoner utan problem. Man väntar sig liksom att DoDs regler och känsla ska återspeglas i böckerna. Äventyrsspel försökte ofta själva påskina att så var fallet, ibland genom att publicera spelvärden i Sinkadus för olika romanfigurer.

Men detta var ofta ren lögn. Man skulle kunna säga att många titlar helt enkelt var vansinnigt oDoD:iga. Men vilka? Hur ska man kunna veta? Kan jag undvika att gå på en mina? Finns det någon myndighet som man kan prata med?

För att för alltid skingra dessa grubblerier, som plågat svenska rollspelare i decennier, har jag sammanställt ett enkelt diagram som svarar på frågan ”Hur mycket Drakar och demoner är böckerna i Drakar och demoner-serien?”.

Klicka för större.

I likhet med tidigare inlägg av samma art, så är även detta diagram helt objektivt, som om gud fader själv hade stigit ned från sin himmelska tron och förklarat läget.

David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.

Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.

stenens-vaktareSå hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade  bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.

Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.

Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.

Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag  ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:

– Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
– Nej.

Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.

Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.

Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.

guardiansofthewestSen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.

De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.

Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.

Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.