RSS

Tagg fantasy

Nytt och nytt …

3 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , 13 augusti 2010 @ 12:47

Boken heter Swords and dark magic och har undertiteln ”The new sword and sorcery”.

Innehållsförteckningen ser ut så här:

  • ”Goats of Glory” – Steven Erikson
  • ”Tides Elba: A Tale of the Black Company” – Glen Cook
  • ”Bloodsport” – Gene Wolfe
  • ”The Singing Spear” – James Enge
  • ”A Wizard of Wiscezan” – C.J. Cherryh
  • ”A Rich Full Week” – K. J. Parker
  • ”A Suitable Present for a Sorcerous Puppet” – Garth Nix
  • ”Red Pearls: An Elric Story” – Michael Moorcock
  • ”The Deification of Dal Bamore” – Tim Lebbon
  • ”Dark Times at the Midnight Market” – Robert Silverberg
  • ”The Undefiled” – Greg Keyes
  • ”Hew the Tint Master” – Michael Shea
  • ”In the Stacks” – Scott Lynch
  • ”Two Lions, A Witch, and the War-Robe” – Tanith Lee
  • ”The Sea Troll’s Daughter” – Caitlin R Kiernan
  • ”Thieves of Daring” – Bill Willingham
  • ”The Fool Jobs” – Joe Abercrombie

Exakt vad är ”new” här? Moorcock är ju för guds skull en av de riktiga veteranerna i genren!

Suck.

För övrigt hatar jag antologier, och den enda behållning jag fick av denna var Abercrombies och Eriksons noveller.

Saga är Sveriges bästa rollspel just nu

54 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , , 12 augusti 2010 @ 13:19

Ja, jag är lite efter. Saga släpptes ju 2005. Ändå kan jag med säkerhet säga att just Saga är det bästa traditionella rollspel på svenska som säljs just nu.

Reglerna är enkla, tydliga och anpassande för klassisk äventyrande. Man känner igen mycket från gamla Drakar och demoner, fast uppstädat, moderniserat och på det stora hela bättre.

Spelvärlden, Albion, är även den lättbegriplig. En i alla meningar välbekant fantasyvärld som tar upp större delen av regelboken. Kanske är beskrivningarna av den lite torra ibland, och visst hade man önskat lite fler wow-ögonblick och äventyrsförslag, men efter att ha läst igenom texten en gång så skulle jag kunna sjösätta två kompletta kampanjer på studs.

Det gäller för övrigt hela boken – regler, värld, monster, etc – att det går snabbt att lära sig. Jag läste igenom rubbet i går kväll (okej, jag kanske skummade vissa delar i världbeskrivningen, men inte mycket) och i dag skulle jag kunna sätta igång och spelleda Saga. Pang på bara.

Vill du ha ett bra svenskt fantasyrollspel är det Saga du ska skaffa. Ärligt talat så finns det ingen anledning att inte köpa spelet – det kostar 99 kronor på Sci-fi bokhandeln, för bövelen! Det är fan billigare än att gå på bio, och troligen avsevärt roligare.

Guy Gavriel Kay – bättre än någonsin

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , 8 juni 2010 @ 21:17

Jag har tidigare beskrivit det vemod som finns i Guy Gavriel Kays böcker, i The last light of the sun, i The lions of Al-Rassan, i A song for Arbonne, och så vidare. Böckernas berättelser utspelar sig vanligen under en tid av kraftig förändring för både huvudpersonerna och för de riken de lever i, och med denna förändring försvinner det gamla. Gamla traditioner, gamla tankesätt, till och med gamla sätt att se och beskriva världen – sätt världen fungerar. Detta har Kay skildrat med utsökt sorg och saknad.

I hans senaste bok Under heaven, som jag redan har hyllat, gör Kay till synes samma sak. I det Kitaiska imperiet – en analog till 700-talets Tang-dynasti i Kina – är kejsaren gammal, byråkrat-mandarinerna allt mäktigare, generalerna girigare, och arvingen sedd som en försupen vekling. En obetydlig andra son till en något sånär hedrad general får en obeskrivbart värdefull gåva en grannrikets kejsarinna: 250 stycken Sardian-hästar.

You gave a man one of the Sardian horses to reward him greatly. You gave him four or five of those glories to exalt him above his fellows, propel him towards rank – and earn him the jealousy, possibly mortal, of those who rode the smaller horses of the steppes.

Stora förändringar är som synes i görningen, både för Shen Tai och landet han lever i. Det är lätt att förvänta sig en ny dos av Kays nostalgi, det-var-bättre-förr, allting-är-förgängligt. Och det hade inte varit fy skam det, men i Under heaven går han ett steg längre. Om en av de allra minsta bifigurerna skrivs det:

… later in what turned out to be a very long life, he would tell stories about her, warming himself on winter nights with the glow in people’s eyes when they understood that he’d served Wen Jian, that he’d knelt before her, been spoken to, kissed the hem of her robe.

She had passed into legend by then.

Det känns som att Kay tagit det naturliga steget från att skriva berättelser om hur världen förändras och försvinner, till att skriva om hur dessa berättelser uppkommer. Om sin egen roll som författare, om människors behov av att göra det förflutna större än nutiden.

Under heavens sista ord, som jag inte tänker återge här, kan i det ljuset ses som Kays smärtfyllda försök att lämna det förflutna bakom sig. Jag längtar redan till hans nästa bok.

145 sidor in i ”Under heaven”

7 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , 30 maj 2010 @ 19:03

Guy Gavriel Kay. En av min absoluta favoritförfattare. Jag älskar honom. Tigana är en orgasm i textform. The lions of Al-Rassan är så vemodig att jag får gåshud. The last light of the sun får mig att önska att jag levde någon annanstans, någon annan tid. A song for Arbonne med sin vackra, tragiska, berättelse. Till och med The Fionavar tapestry, som på 90-talet var min första kontakt med Kay, glittar som en liten juvel i mina minnen.

Den enda av hans böcker som jag inte gillat är hans näst senaste, Ysabel, så därför har jag inte vågat hoppats för mycket Under heaven som släpptes nu i månaden. Det är tråkigt att bli besviken om man har för höga förväntningar.

Men nu när jag är c:a 145 sidor in i romanen känner jag den där bekanta Kay-euforin sänka sig över mig. Under heaven är bra. Riktigt bra. Riktigt riktigt bra. Han är i högform, Kay. Med små medel skapar han fantasy så är ack så mycket mer fantastisk än det mesta som trycks i genren i dag. I Under heaven finns det spöken; Kay etablerar det inte med något dramatiskt WOWKOLLAHÄRSPÖKEN, utan genom att boken börjar med att huvudpersonen lugnt konstaterar att han vant sig med de gastkramande skriken, för att i nästa andetag filosofera över att trädens löv håller på att bli röda.

De små medlens man, Kay.

Liksom nästan alla hans böcker, utspelar sig även Under heaven i en fantasyvärld som bär mycket starka likheter med en historisk period eller händelse, i det här fallet 700-talets Kina och Tangdynastin. Huvudpersonen, Shen Tai, lever ett asketiskt liv i avskildhet för att sörja sin döde far, när han plötsligt får en gåva på 250 sällsynta, extremt värdefulla Sardian-hästar. En gåva värdig en kejsare, och som folk skulle mörda Tai för utan att tveka. En riktig jävla björntjänst, helt enkelt.

Läs.

Kraken

9 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , 25 maj 2010 @ 1:41

Jag var väldigt nära att skriva någon sorts ordvits i rubriken ovan, men lyckades tygla mig.

Kraken är den mänskliga guden China Miévilles senaste roman. Den utspelar sig i London, i dag, och handar kortfattat om att en uppstoppad jättebläckfisk stjäls från ett museum. Mystiska krafter ligger bakom. Kuratorn och vad-det-nu-heter-när-man-jobbar-med-att-bevara-döda-djur-i-burkar dras in i en konflikt mellan bläckfiskkultister, ligister med knytnävar istället för huvuden, londomantiker och en hel radda märkliga fraktioner i en stad som får Gaimans Neverwhere att verka alldaglig.

Jämförelser med Neverwhere är svåra att undvika. Böckerna har många likheter. En vanlig snubbe dras in i övernaturligheter. Bakom det vanliga London finns ett annat, magiskt, London fyllt av märkliga varelser och än märkligare individer. De mest fruktade ”ondingarna” är en konstig duo som pratar konstigt och sprider död omkring sig på ett nästan nonchalant sätt.

Skillnaderna är desto fler. Kraken är så ytterst Miévillsk att det ibland nästan blir för mycket. Ni vet, så där som Burtons Alice i Underlandet är lite för mycket Tim Burton, och Gilliams Doctor Parnassus är för mycket Terry Gilliam? Det finns ingen hejd på vilka monstrositeter China hittat på, och hans ordlekar och påhittade ord tar aldrig slut. Visst är det härligt – en av njutningarna med att läsa en ny China är just hans fantastiska fantasi – men ibland känner jag att storyn och karaktärerna försvinner under en lavin av freaks.

Som helhet är Kraken en av Miévilles svagaste romaner sedan King Rat. I jämförelse med The city and the city står den sig slätt, det är inget snack om saken. Det är ändå en förbannat bra bok, men China kan bättre.

(Förresten, om någon vill ha en Spotify-playlist av låtarna i Maggies guardian spirit-iPod så finns den här.)

A song ice and fire – ordagrant

9 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , , , , 23 maj 2010 @ 14:53

George RR Martins A song of ice and fire är förbannat bra, men ibland känns det som om han använder samma uttryck om och om igen. Jag gjorde ett litet stickprovstest på en del ord jag hakat upp mig på.

”Fuck”

När bloggen mightygodking.com döpte om A game of thrones till ”Knights who say fuck” så var det ganska nära målet. Folk svär som bortsbindare i Martins böcker. Men hur många gånger skrivs ordet ”fuck” egentligen?

”A man grown”

När pojkar blir vuxna, så blir de ”a man grown” enligt GRRM. Det kan användas så här, till exempel:

”Robert is only a sick little boy, she thought, Lord Nestor is a man grown, stern and suspicious.” (A feast for crows)

Detta är ett uttryck som jag alltid irriterat mig på. Därför förvånade det mig att det inte förekom fler gånger än så här:

”To be sure”

Alla säger ”to be sure”, hela tiden. Det verkar vara den westerosiska versionen av ”förvisso”  och används bland annat så här:

“This morning the Wisdom Munciter told me that we had seven thousand eight hundred and forty. That count includes four thousand jars from King Aerys’s day, to be sure.” (A clash of kings)

“That would boil them, to be sure. Oh, to be sure. Now, what do you want to say?” (A game of thrones)

“All for the greater glory of our Drowned God, to be sure.” (A feast for crows)

Hur ofta säger folk ”to be sure”? Läs och begrunda:

Karaktärerna var tydligen väldigt ”förvissade” i A storm of swords.

Könsorganen

Sex och svordomar är en viktig ingrediens i A song of ice and fire. Hur står det då till med de olika könsorganen?

Kukar framför fittor är Martins melodi.

Prostituerade

Kvinnosynen i Westeros är inte alltid på topp. Männen har en tendens att kalla kvinnor för både det ena och det andra. ”Wench” är kanske det vanligaste tillmälet (eller i alla fall det jag uppmärksammande oftast).

Martins kanske mest intressanta karaktär, det politiska geniet Tyrion, har dessutom en vana att besöka prostituerade. Han och typ alla andra män i serien. Därför tycks böckerna krylla av ”whores”.

Skåda:

När det gäller svordomar tycks Martin i allmänhet ha blivit grövre i senare böcker. Kanske hölls han tillbaka av redaktören i början? Vem vet.

Taggmoln!

Ett annat sätt att läsa böcker är att göra taggmoln av dem. (Tack TagCrowd.) De oftast förekommande orden blir då väldigt tydliga att identifiera. Kolla själva.

A game of thrones

A clash of kings

A storm of swords

A feast for crows

Böckerna ser ut att handla om män – adelsmän, riddare och kungar – som tittar mycket på sina fäder. Först i bok nummer fyra gör damerna entré på riktigt.

Så minns jag Frank Frazetta (1928–2010)

6 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , , 17 maj 2010 @ 20:52

Vila i frid, Frank.

En liten fix Westeros

12 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , , 9 maj 2010 @ 13:53

Jag köpte krigarnovellantologin Warriors av en enda anledning: George RR Martins nya Dunk & Egg-novell The mystery knight. I väntan på A dance with dragons tar en Westeros-knarkare som jag alla chanser till en tripp.

Berättelserna om Dunk och Egg är en sorts försättning (svenska för prequel – funkar det?) på A song of ice and fire och utspelar sig cirka 90 år innan första boken. Dunk är en kringstrykande riddare, fattig men ädel, och Egg är hans blåblodiga väpnare. Wikipedia it, wettja.

Grejen med de här novellerna är att de på något sätt känns mer lättsamma och humoristiska än Ice and fire-böckerna, trots att de egentligen är fyllda till brädden av tragedier, död och trasiga människoöden. Världen som Dunk och Egg färdas igenom är ingen lekpark direkt.

Okej, The mystery knight då? Jag får gåshud bara jag tänker på den. Novellen är troligen inte det bästa Martin någonsin skrivit – på samma sätts om det här knappast är det bästa blogginlägg jag knappat ihop – men herrejävlar vad jag gillar den. Huvudpersonerna hamnar återigen på ett tornerspel, där mycket mer pågår än vad man först kan tro, och …

Ja, jag är Westeros-junkie (jag kan sluta när jag vill), men det är helt klart värt att köpa en stor fet antologi  för 240 kronor bara för att läsa The mystery knight.

Robin Hobb har blivit mesig

7 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , 12 april 2010 @ 21:55

Kommer ni ihåg Assassin’s apprentice och resten av The Farseer trilogy? Kommer ni ihåg hur överdjävulskt jobbigt huvudpersonen Fitz hade det? Han fick spö, han plågades, hans magi blev uppfuckad, hans flickvän försvann, han blev mördad, hans polare övergav honom, hans kropp förstördes,  ja, kort och gott hade Fritz ett rätt dassigt liv. Det var lite det som skilde Robin Hobb från andra författare i den episka fantasygenren: Saker gick käpprätt åt helvete, och allt slutade inte lyckligt.

I sin senaste bokserie, The Rain Wild chronicles, som så vitt jag förstår bara består av  böckerna Dragon keeper och den nya Dragon haven, så har hon övergivit den stilen helt. Den tragiska ådran är borta. Hon har blivit snäll. Snäll, mesig och dussinfantasyaktig. Det enda som finns kvar att gilla är sparsamt utdelade informationsbitar om hennes ganska fascinerande värld.

Det, och djurskötsel. Gillar man djurskötsel så har man kommit rätt, för i Dragon haven så består nästan all action av att olika drakar råkar ut för olika åkommor. Parasiter, infektioner, mjuka tånaglar, brist på tandtråd – jag skämtar inte – och lite annat roligt som fästingliknande ormar och smutsiga fjäll.

Robin Hobb har alltså tagit sitt framgångkoncept, tragisk episk fantasy (trepic?) med massor av magi och intriger och mysterier, kastat det i soptunnan och satsat på Svarta Hingsten och ödleflickan. En tam variant, dessutom. Ingen som är snäll råkar illa ut, alla som är elaka dör – men helt på egen hand, de snälla har ingen roll i elakingarnas död. Det är som om … världen själv bara vände sig emot dummisarna och dödade dem. Ingen huvudpersonen behöver ta något moraliskt beslut av vikt, ingen behöver göra ett val som den kommer att ångra. Allt är bara så fint och tillrättalagt. Och tråkigt.

Den bästa bok du kommer att läsa det här decenniet

9 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , 7 april 2010 @ 22:28

Under några dagars tid har jag gått runt och funderat på hur jag ska kunna skriva en recension som gör Lev Grossmans The magicians rättvisa. Nu har jag kommit fram till att jag inte kan skriva en sådan text.

The magicians är nämligen den bästa bok jag läst på riktigt länge. En femplusare. En 10-poängare. MVG rakt igenom. När jag försöker skriva negativa saker om boken så kommer jag bara att tänka på grejer som att den inte var riktigt som jag hade föreställt mig. Och det är ju inte ens något negativt!

Grossmans mästerverk börjar som en vuxen pastisch av Harry Potter. En ung olycklig kille blir antagen till en trollkarlsskola där han finner den gemenskap och tillhörighet han alltid saknat. Ibland håller Grossman upp ett Harry Potter-fenomen och kommenterar det med cyniska/realistiska glasögon på nässpetsen (vad är till exempel poängen med att dela in elever i olika rivaliserande ”hus”, om de ändå har samma läroplan och går i gemensamma klasser?), men The magicians är så mycket mer än så. Jag tror visserligen att man uppskattar boken mer om man är bekant med Potter, Narnia och kanske Trollkarlen från Oz, men dessa förkunskaper är knappast nödvändiga.

Så … om man bortser från det metaplanet av referenser? Ja även då är boken helt fantastisk. En bit uppväxtberättelse, en bit övernaturlig spänning, en bit samhällskritik samt en hel del riktigt fräna och originella idéer.

Om du har det minsta intresse för att läsa överhuvudtaget så måste du läsa The magicians.

Läs äldre poster

Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress