Musikjournalistik 2.kuk

Att amerikanska herrtidningen Esquire publicerar bilder på lättklädda kvinnor kommer knappast som en överraskning, det är ju blaskans raison d’être, men majnumrets musikrecensioner måste ändå ta någon form av pris.

esquiremaj2013a
esquiremaj2013bDen danska fotomodellen Nina Agdal agerar ”värdinna” åt Andy Langers recensioner, för är det en sak som är säker så är det att det krävs en kvinnokropp för att man riktigt ska kunna ta till sig informationen om huruvida en låt är bra eller inte. Uppmaningen ”You should be listening to better music” ter sig lätt absurd, och jag misstänker att någon förväxlat ”lyssna på bra musik” med att onanera. Det är lätt hänt.

Den tredje sidan i recensionspaketet ger kraftigt missvisande råd om ”how to listen to better music”. Jag är visserligen ingen expert, men jag misstänker att vinylentusiaster inte skulle rekommendera att man häller ut sina plattor på golvet och sen lägger sig och gnuggar sin armbåge mot dem. Men vad vet jag.

Game of thrones har misslyckats

Det är mycket tuttar i tv-serien Game of thrones. Här ovan är ett exempel från säsong två där Margery Tyrell (Natalie Dormer) försöker få igång Renly Baratheon (Gethin Anthony).

Men det är inte tuttarna jag tänker snacka om här. Nej, jag tänker snacka om den största skillnaden mellan tv-serien och böckerna, och hur tv-serien misslyckats med att översätta ett av böckernas viktigaste teman.

Jag tänker på sexismen och den skenande misogynin. Ämnet diskuterades i senaste avsnittet av fantastiska Tv-cirkeln, och jag har så klart några tankar jag vill dela med mig av.

Det är en jävla skillnad på böckerna och tv-serien.

Game of thrones utspelar sig i en feodal värld av nästan-europeiskt snitt. Det är ett extremt sexistiskt samhälle som målas upp. Kvinnor har i princip noll karriärmöjligheter bortom att gifta sig. Prostitution är inte bara lagligt utan helt accepterat, döttrar behandlas som spelpjäser vars enda syfte är att säkra föräldrarnas politiska allianser. Våldtäkter, kvinnomisshandel, slaveri och allmänt kvinnoförakt ses på med en axelryckning.

Detta gäller för både tv-serien och böckerna. Den stora skillnaden är hur detta skildras. I böckerna problematiseras den sexistiska världen och det framkommer sakta men säkert hur absurt och sjukt systemet är. Den bortslösade potentialen, det mänskliga lidandet, det moraliska förfallet. Böckerna blir en i det närmaste feministisk skildring av en sexistisk värld.

I tv-serien har detta i alla väsentliga delar ersatts av ett frossande i nakna kvinnokroppar. Bröst (oj, nu pratar jag om dem ändå!) flashas i de mest omotiverade sammanhang och sexscener avlöser varandra utan någon tydlig tanke. Och det gör väl egentligen inget, det är alltid trevligt med lite naket, men det som saknas är det kvinnliga perspektivet. I böckerna skrivs en stor del av kapitlen ur de kvinnliga karaktärernas synvinkel. Catelyn, Cersei, Sansa, Brienne, Arya, Danaerys med flera. Det är deras berättelser som gör böckerna till mer än vanlig grabbig fantasy, som problematiserar, analyserar och klargör, och när de inte längre finns så lider berättelsen. Då framstår den som vilken mjukporr som helst. Jag förstår att tv-mediets tredjepersonperspektiv delvis är skyldig, för det är en viss skillnad mellan att läsa i en bok att ”rummet var fullt av halvnakna horor” och på tv se ett rum fullt av halvnakna skådespelerskor. Detta kan inte ha varit någon överraskning för tv-teamet.

Kolla in exemplet Teresa Axner tar upp i Tv-cirkeln: våldtäkten av Joan i säsong 2 av Mad men och jämför med våltäkten på Daenerys i GoT säsong 1:

http://www.youtube.com/watch?v=0HCAG-ezeMY

Det är lite olika vinklar på det som händer, om man säger så. (Och då är ändå GoT-klippet youtube-censurerat.) Händelsen i sig är identisk: våldtäkt inom ett förhållande. Jag menar, bara för att det är solnedgång och Drogo ger Daenerys typ massage innan han tvingar ner henne på marken så är det fortfarande våldtäkt.

Nyanserna har försvunnit, och med den en stor del av det som gjorde böckerna så bra. Jag är extremt besviken på detta. Jag tycker det är tråkigt att det som onekligen är den bästa fantasy-tvserien någonsin trots alla ambitioner befäster genrens status som en grabbig bekräftelsefantasi. Kanske blir det bättre vad det lider, men så tänkte jag å andra sidan hela vägen genom säsong 1.

Ytterligare några tankar om rollspel och kön

Det värmer mitt hjärta att så många diskuterar mina könsfördelning-i-rollspel-inläggar (del 1, del 2). Det var just detta jag hoppades uppnå med dem – att få folk att börja prata, och tänka.

Det finns dock några grejer jag skulle vilja kommentera av allt det som har sagts.

Först: Många har en tendens att blanda ihop sina egna erfarenheter kring spelbordet med det allmänna tillståndet i spelbranschen. Ja, i din spelgrupp kanske ni har fler kvinnor än män som slp, men det ändrar inte det faktum att det i de flesta publicerade rollspel inte är så. Ja, i enskilda äventyr kan det finnas många kvinnor i starka roller, men i alla andra äventyr så är det inte så. Ett gott exempel väger inte upp 100 dåliga.

Eller som Dante skriver angående att det, i den individuella spelgruppen, går att modifiera äventyr så att det passar ens egen smak:

”Men visst vore det enklare om spelets skapare redan gjort det jobbet åt dig? För det där löser ju bara problemet runt ditt spelbord och inte i branschen i stort.”

Personliga anekdoter har sin tid och plats, men de är ganska värdelösa på att beskriva större sammanhang och mönster.

***

Jag fascineras även av tanken att den sneda könsfördelningen är en del av någon strävan efter historiskt realistisk. Henrik Ö, Lukas med flera tar upp det bisarra i att åberopa historisk trovärdighet i sammanhang där det förekommer drakar, alver och magiska föremål, och på rollspel.nu berättar Krille att kvinnor med manliga sysselsättningar inte har varit så ovanligt som man lätt tror.

Men, som Arvid skriver:

”Typexemplet är argumentet om historisk korrekthet. Det är väldigt lätt att avfärda som rena tosserier. Men ändå kommer det fram om och om igen. Så något försöker dessa personer säga även om de uttrycker sig väldigt klumpigt, det måste finnas en känsla hos personen som ligger till grund för uttalandet. En känsla som inte blir mindre sann bara för att personen inte kan uttrycka den i vettiga termer.”

Vad är det man egentligen är ute efter när man åberopar ”historisk trovärdighet”?

Jag tror att bland andra Petter B är något på spåren när han, om Mutant, skriver: ”Ett spel som Mutant bygger i grunden på en pojkboksvärld med ett underförstått manligt subjekt.”

Som Gurgeh påpekar på rollspel.nu är det inte bara Mutant, utan alla rollspel som omtalats i mina bloggposter (och en hel del till) som baserar sig på pojkboksvärldar. Det är action, monster och skatter åt alla håll och kanter. Männen är män och kvinnorna vackra, villiga och stör inte så mycket.

När någon skriver ”historisk trovärdighet” så tror jag att personen egentligen menar någon form av ”narrativ trogenhet”, alltså en värld som känns igen från pojkböckerna, fantasyromanerna och actionfilmerna. Varför man sedan tycker att det är obehagligt att röra sig utanför dessa säkra ramar, ja det kan inte jag svara på.

***

Det finns även somliga som talar om att de föredrar kvalitet framför kvantitet när det gäller kvinnliga spelledarpersoner. Christobal skriver till exempel så här:

”Personligen så föredrar jag kvalité framför kvantitet på den fronten, och ärligt talat så anser jag inte att de flesta manliga SLP är särskilt välutvecklade och ‘intressanta’, även om de kanske innehar en viktig roll i äventyren. Att bara byta ut flera av dem mot kvinnor bara ‘för att det ska vara lika’ känns som ett steg i fel riktning. Hur mycket bättre blir det egentligen om man byter ut en massa halvdana manliga SLP mot kvinnliga men tillika halvdana SLP istället?”

Där finns det en poäng, men en poäng som missar … poängen. Jag ser det som så, att om det förekom fler kvinnliga slp överlag så skulle författarna tvingas till att dels bredda kvinnorollerna utanför det klyschiga och marginaliserade, dels tvingas skriva in fler ”djupa” kvinnor. Om könsfördelningen var 50/50 så skulle det snabbt bli oerhört löjligt om alla kvinnor skildrades på samma sätt som de görs nu. I dag är det lätt att se en schablonmässig kvinna som ett enskilt exempel i ett enskilt äventyr, men med en jämnare fördelning skulle det krävas en speciell sorts blindhet för att missa, säg, 20 storbystade servitriser i samma bok.

***

Det allra bästa med en livlig diskussion är dock, på ett rent egoistiskt plan, när andra formulerar mina åsikter, fast bättre. Bland andra:

Krank:

”Alldeles oavsett huruvida världen är ojämlik eller inte så kan man välja huruvida man tecknar kvinnorna lika intressanta och komplexa som männen, eller om de uteslutande beskrivs som hjärnlösa slampor, omhändertagande mödrar eller intrigerande onda häxor. Även oavsett yrkesrollsfrågan så SAKNAS det en hel massa både starka och svaga kvinnor i rollspel, och den som hävdar att det är historiskt korrekt att det inte finns några starka kvinnor har gått vilse i riddarromantiken.”

Daflum:

”Det konstiga är att av någon anledning när man läser det tänker man SHIT en kvinna och tycker det är feministiskt i böckerna. Då inser man kanske hur långt det har gått med våran vana att alltid anta att alla SLP är män”

Lukas:

”Jag ser inget regelmässigt fel i patriarkala världar — men i så fall ska den patriarkala hållningen vara något spelskaparen hanterar medvetet, inte något som baseras på omedvetna fördomar.”

Radioaktiv:

”Naturligtvis är det mansdoimerat i historien. I det innebär att osynliggöra kvinnor, trycka ner dem, ta alla makt över deras egna liv ifrån dem. Männen har tjänat på det. Likadant som man tjänade på att förtrycka alla färgade och hålla dem som slavar genom historien. Ingenting existerar om ingen tjänar på det. Det innebär inte att kvinnor är svaga våp. Men de porträtteras gärna som det, genom historien. /—/ Varför ryggar du tillbaka när man vill ha lika många kvinnor som män med? Vad är så fel med att ha med lika intressanta, lika ointressanta, och också lika många karaktärer i rollspel? Vad är det som är så absolut omständigt med kvinnliga rollpersoner?”

Åsa:

”Min poäng är att jag tror tjejer känner sig långt mer vänligt inställda till rollspel där det faktiskt erkänns att kvinnor är en del av världen än rollspel där det tas för givet att alla är män.”

Axyl:

”Riddarhistorier och sagor som format stor del av rollspelandet, främst givetvis fantasygenren, är inte en produkt som tillkommit efter ordet feminism skapades, det är gamla rester som tar tid att skaka av sig.”

Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelsomslagen

I alla tider har rollspelmakare och spelare undrat varför rollspelshobbyn är så dominerad av män. Här kommer svaret – de topp 10 mest gubbiga, grabbiga eller bara sexistiska omslagen från den svenska rollspelshistorien:

krilloan10. Krilloan (Äventyrsspel, 1991)
Vid en första anblick verkar det inte vara något skumt med det här omslaget. Men titta igen. Kvinnorna på bilden ägnar sig antingen åt att hångla, eller att stå i urringad klänning och se fromma ut. Männen, å andra sidan, får se tuffa ut med rustningar och svärd, skjuta pilbåge eller stå och … jag vet inte riktigt vad den lilla svartklädda killen gör, där nedanför det hånglade paret, men han är i alla fall påklädd och ser arg ut.

Budskapet till alla kvinnor är i alla fall: ”Kom och spela Krilloan, äventyrens stad, där du kan stå och se snygg ut — eller kyssas!”

elipam9. Elipam – Äventyrens stad (Lancelot Games, 1989)
Spontant är det lätt att tycka att det här omslaget är mer gubbigt än Krilloan ovan. En i princip helnaken kvinna som dansar framför ett gäng påklädda — och beväpnade — män. Återigen bedrar skenet. Ja, det är visserligen en stor bild på en porrig kvinna, men det är en kvinna som faktiskt gör någonting. Hon dansar magdans, en konstform som i vår värld är uråldrig och respekterad.

Men jag tror ändå inte att detta omslag lockade särskilt många nya kvinnliga spelare till hobbyn. Det är ju trots allt en stor bild på en naken kvinna.

jarnringen8. Järnringen (Äventyrsspel 1985)
Den här faller lite i samma kategori om nummer 9. Den nakna kvinnan står lite mer i bakgrunden (fast är ändå i fokus), och har en något mer realistisk kropp. Men budskapet är ändå tydligt: Kvinnor är något man tittar på, något som finns i bakgrunden medan männen ägnar sig åt spännande saker tillsammans med sina aprobotkompisar och ett och annat vildsvin. Det finns även en obehaglig underton i bilden — att mannen med pistolen ämnar skjuta kvinnan på scenen. Varför skulle han annars stå med ryggen mot henne och snegla lömskt över axeln?

handelsfursten7. Handeslfursten (Äventyrsspel, 1990)
”Oj, jag råkade ramla. Vilken tur att jag har så tight klänning, och att Mr. Muscle är här för att skydda mig!” Det här bilden är del av en hel subgenre i fantasykonsten – snygga damer som skyddas av anabola herrar. Kvinnan har ju ett svärd i handen, varför använder hon det inte istället för at bara ligga där och posera?

Åter igen en bild som sänder signalen ”Tjejer, det här är ett spännande spel där ni får ligga och porra er på marken!”

tempelherren6. Tempelherren (Äventyrsspel, 1990)
Ännu bild i samma tema som Handelsfursten (och samma äventyrsserie). En kvinna med uppdragen kjol sitter och väntar på att hennes muskulösa beskyddare ska döda den tentakeltungade demonen. Därefter blir det sex!

Inte nog med att kvinnan är klädd som en pinuppa (och det är väl egentligen inget fel med det), hon är dessutom det mest passiva jag sett på ett rollspelsomslag. Hon sitter i gaddamn baksätet och har händerna bakom ryggen. Går det att säga ”Jag är ett hjälplöst våp” på något tydligare sätt?

culdesacc

5. Cul de sac (Äventyrsspel, 1991)
Paris är förvisso kärlekens stad, men jag var inte på det klara att det var just den typen av kärlek som menades. Den lack och läder-bärande kärleken. Det här omslaget är extra illa, för kvinnan bär den typen av kläder som i verkligheten bara används i en helt annan typ av rollspel, på speciella klubbar, eller i en viss typ av barnförbjudna filmer. Det är liksom inget snack om saken, hon är sexdocka. Inget annat.

demonprinsen4. Demonprinsen (Äventyrsspel 1990)
Äventyrssviten ”Härskarserien” fortsätter att leverera, och slår här nya rekord. Den ständigt ansatta kvinnan har nu bröstvårtevisande lite kläder på sig och anstränger sig väldigt för att visa upp sina behag för mannen i höftskynket. Hon tycks dessutom ha någon sorts slavrelation till demonen, eller i alla fall vara varelsens fånge. Det enda som saknas är en kedja runt halsen.

Och värre blir det. Tillsammans med kvinnan på golvet ligger en juvel och lite skatter – demonens ägodelar. Det krävs inte mycket tankeenergi för att förstå upplägget: Om mannen i musklerna dödar demonen så får han a) en massa pengar och juveler, och b) en bystig kvinna. Kvinnan på denna bild är ett föremål. Hon har samma status som en ädelsten.

aventyrspaket113. Äventyrspaket 1: Svart duell/Skönheten och odjuren (Äventyrsspel, 1986)
Här har vi också en bild som spontant känns ganska ofarlig. Men detta är det enda av omslagen jag har tittat på där kvinnan faktiskt är i princip naken. Av en händelse råkar en hårtest dölja hennes fulltsändigt nakna bröst, och det är väl egentligen en tolkningsfråga om hon har trosor på sig eller om det bara råkar vara lite extra mycket skugga just där. Lägg till detta att hon håller i spjutet, inte som om det vore ett vapen och hon vill försvara sig, utan som om det är ett avlångt hårt föremål som hon vill smeka.

Det som slutligen chippar in Äventyrspaket 1 tredjeplatsen på denna lista är dock inget av ovanstående. Titta istället på det lilla nakna trollet i vänstra hörnet. Han som kontrollerande håller sin hand märkligt långt upp på insidan av den blonda kvinnans lår. En slump att alla nakna? Knappast.

ShowdownBerlin

2. Showdown: Berlin (NeoGames, 199?)
Neogames enda bidrag till den här listan går rakt på sak: En ung tjej i underkläder. En ung poserande tjej i underkläder som sakta håller på att dra upp sin genomskinliga kroppsstrumpe-grej. I bakgrunden (ett kontor) sitter en man och jobbar vid en dator.

Showdowns omslag är i alla fall ärligt i sin sexism. De flesta andra deltagarna på den här listan försöker på ett eller annat sätt ha med lite action och dramatik på omslagen. Icke Showdown. Här är det bara striptease rakt av, utan ens en tillstymmelse till actionalibi.

Till alla manliga rollspelare skriker omslaget ”Om du köper den här boken så kommer bönan på bilden att vilja sex med dig (eller i alla fall din rollperson). Kolla på henne, hon är kåt som fan!”. Till den kvinnliga köparen säger den, liksom så många andra av böckerna på denna lista, att ”Hey, gullet, så här snygg kan din rollperson vara om du köper Showdown.”

1 (delad). Wohlgoor – Urtidens spår (Lancelot Games, 1990) och Draculas hämnd (Äventyrsspel 1986)
Båda dessa omslag är så sjukt … fel … att jag inte kunde välja mellan dem. Båda får dela förstaplatsen.

Wohlgoor har vi ett klassiskt Slitz-motiv: En kvinna med djup urringning och ingenting på underkroppen står och skrevar i en sjö. I det här fallet har hon just plockat upp ett svärd ur vattnet. Men titta noga på svärdets grepp, närmare bestämt svärdsknappen. Påminner er inte knappens form om någonting?

Ja, det stämmer, Wohlgoors omslag föreställer en mycket lättklädd kvinna som riktar en dildo rakt mot sitt sköte. Man behöver inte ringa Fråga Lund för att ana vad hon gjort med svärdet under vattnet. Är det inte typiskt? I det enda omslag jag hittat där en kvinna faktiskt gör något med ett svärd, så är det bara för att använda det till att onanera.

Draculas hämnd då? Först och främst så är det här den enda svenska rollspelsprodukt som, mig veterligen, har en mördad kvinna på omslaget. Det finns gott om passiva, hjälplösa, offer till kvinnor — men här är hon faktiskt död. Och inte bara det: Hennes ben är suggestivt särade och kjolen är uppdragen, och om konstnären vill få mig att tro att de där hålen i halsen är det enda ställe där hon blivit penetrerad, så misslyckas han.

Draculas hämnd visar alltså en kvinna som blivit våldtagen och mördad. Det är svårt att göra det värre än så.