Jens Lapidus och Peter Bergting har gjort en serie tillsammans, Gängkrig 145, som utspelar sig i samma nästan-Stockholm som Lapidus Snabba cash och Aldrig fucka upp.
Gängkrig är en rak berättelse som börjar med en våldtäkt, fortsätter med ett krig mellan olika grupperingar i södra Stockholms undre värld och slutar med … ja, läs själva. Om jag har någon invändning mot handlingen så är det att den känns lite för rak emellanåt: den går väldigt fort fram med snabba hopp och tvära vändningar. Det höga tempot får tyvärr flera av huvudpersonerna att bli skissartade — det är bara polisen Hägerström som man som läsare kommer någotsånär in på kroppen. De kriminella machosnubbarna Mahmud och Babak blir inte mer än just det, kriminella machosnubbar. Lapidus brukar ha tre olika perspektiv i sina böcker (om man kan säga ”brukar” om två tillfällen). Här kanske berättelsen hade vunnit på färre huvudpersoner. Vad vet jag.
Om vi snackar ren action och dramatik så är däremot Gängkrig 145 förmodligen den bästa serie som kommit ut på svenska. Konkurrensen kanske inte är så stor, men ändå. Gängkrig 145 är en ett mäktigt seriehantverkt av amerikansk modell, något jag kan tänka mig kommer att att sticka i ögonen på många ovana serieläsare på kulturredaktioner runt om i landet. Det här är ingen pretentiös svartvit Konstfack-serie, inte heller någon massor-av-text-per-panel indieserie, utan snarare en gasen-i-botten-serie som lika gärna kunde ha varit publicerad hos Vertigo eller Image.
En amerikansk serie gjord av svenskar, på svenska, för en svensk marknad. När såg man det senast?
Peter Bergtings insats som Stockholmskildrare är för övrigt en fröjd att se. Är detta samma person som brukar teckna mystiska skogar och asiatiska älvor? Hot damn, Gängkrig 145 är en otroligt snygg bok. Bilarna, husen, gatlyktorna, ja till och med Hasse Aro skapar en skön närvaro rakt igenom hela serien. Det är inget snack om att handlingen utspelar sig i Sverige och Stockholm, kanske till och med just nu utanför ditt fönster.
Övergiven värld är första delen i De dödas rike, Sofia och Peter Bergtings nya fantasyserie för barn. Det hela är en sorts prequel till Peters seriealbum The Portent och handlar om den unga flickan Lin som växt upp i ett tempel styrt av något kallat Systerskapet.
Tillsammans med badass-mystiska krigaren Alkuin färdas Lin ut i en öde — eller kanske snarare ”övergiven” — värld där demoner och spöken härskar. Det blir lite fajt, det blir lite mysterier, men eftersom detta är den första delen av X så får man inte reda på särskilt mycket om vad som egentligen pågår. Lite tråkigt.
Liksom i The Portent är det även här mycket asiatisk mytologi och estetik. Väldigt trevligt om jag får säga det själv.
Sofia skriver enkelt och rakt, på ett språk som förmodligen funkar perfekt för 10-åringar. Vi som är ”lite” äldre får nöja oss med att imponeras av den sköna stämningen som genomsyrar hela boken. Jag vet inte riktigt hur hon gör det, för trots att språket är så enkelt sitter jag helt tiden och tänker ”wow, läckert” medan jag läser Övergiven värld.
Från dedodasrike.se.
Peters svartvita teckningar bidrar så klart med sitt. De är lika snygga och fantasieggande som man kommit att förvänta sig av honom. Fantastiskt rakt igenom.
Det enda som inte riktigt funkar är världskartan i slutet av boken, som väldigt tydligt (redan innan man tittar här) är gjord i färg och sedan tryckts rakt av i svartvitt. Resultatet är kladdigt och mörkt.
Övergiven värld är helt klart värd att kolla in. Speciellt om man är 10 bast. Jag hade dyrkat boken och hittat på långa långa rollspelskampanjer i De dödas rike om jag läst den när jag var liten.
Ni missar väl inte SvD-intervjun med Peter Bergting och Jens Lapidus om deras serieroman Gängkrig 145? Det är nästan för bra för att vara sant — två av mina idoler i ett gemensamt projekt. Jag säger som modebloggarna: cravings!
Medan ni väntar på releasen (i maj verkar det som) kan ni stilla er serietörst med att läsa Bergtings The Portent, antingen på svenska eller på engelska.
Och hur i helskotta kan jag ha missat http://www.dedodasrike.se?
Daredevil vol 1 av Frank Miller
Jag har aldrig varit särskillt förtjust i Daredevil. I min ögon har han alltid varit en budget-Spindelman. Men när jag läser den här samlingen av gamla Våghalsar från 70-talet — början av Millers tid som seriens författare och tecknare — så finns det ändå en hel del att uppskatta. Jag tycker speciellt att persongalleriet kring Daredevil är avsevärt mer intressant än motsvarande för den där spindelmannen. Bullseye, Black Widow, Electra, Kingpin m.fl. är riktigt sköna, traumatiserade, lirare. Green Goblin och Dr Octopus är möjligt mer visuella fiender, och funkar kanske bättre i en serieruta, men de är ändå lite grå i jämnförelse.
Daredevil själv är dock fortfarande en riktig tråkmåns. Radarsyn? Hur tråkigt är inte det på en skala?
The sword sword av George RR Martin, Ben Avery och Mike S Miller.
Det här är serieversionen av novellen med samma namn; fortsättningen på berättelsen om fattigriddaren Dunk och hans väpnare Egg som började i The hedge knight. Egentligen bara intressant om man har läst Marins A song of ice and fire-böcker, då referenserna är många och täta.
Serien är tämligen snyggt tecknad, men är alldeles för textig. Att bara planka Martins dialog och knuffa in den i pratbubblor funkar inte riktigt, i alla fall inte på det sätt som Avery och Miller har gjort. De är kanske lite för trogna källmaterialet.
Jag skulle bara rekommendera The sworn sword till den som redan är biten av Martin — berättelsen är inte bra nog att stå helt på egna ben.
Neil Gaiman skriver, som ni säkert vet, böcker som handlar om allt möjligt och omöjligt. The graveyard book handlar om bäbisen Nobody Owens vars föräldrar mördas av ”the man Jack” och som tar sin tillflykt till den lokala kyrkogården där han blir uppfostrad av spöken.
Gaimans prosa har aldrig varit bättre, och inte hans humor heller. (Gaiman är visserligen inte känd för sin briljanta humor — jag misstänker starkt att allt skoj i Good omens var Pratchetts förtjänst — så ”bättre än någonsin” kanske inte betyder så mycket. Vad jag vill säga är att The graveyard book är genuint rolig på sina ställen, och då menar jag inte bara ordvitsarna (som när en människa tänker att ”there is something grave about him” (citerat ur minnet) om Nobody Owens) även om jag diggar ordvitsar starkt).)
Är man ute efter lustiga påhitt och minst sagt originella infall så är det här rätt bok. Bara en sådan sak som att Gaiman alltid skriver ut inskriptionen på ett spökes gravsten (typ ”1867-1905 Här vilar en rättrådig man”) när spöket först introduceras i berättelsen får mig att darra av omotiverad lycka.
The graveyard book är dessutom en perfekt julklapp. Dave McKeans illustrationer gör den mycket roligare att få i present än en vanlig bok.
Det finns nog ingen konstnär som påverkat mig lika mycket som Håkan Ackegård. Han var en av de främsta illustratörerna i rollspelet Drakar och demoner på 90-talet, och förekom väldigt ofta i rollspelstidningen Sinkadus. För mig har han på något sätt alltid varit definitionen av hur fantasy ska och borde se ut. Och då menar jag inte bara de nakna damerna. Hans bilder har en sagolik, bortomvärldslig kvalité som jag inte har hittat någon annan stans. Det myllrar av detaljer, fantastiska varelser och fantasieggande miljöer.
Det är oftast en väldigt ren fantasy Ackegård tecknar. Ädel och heroisk, utan smuts och skitig realism. Hans fantasy är mer saga än hos någon annan svensk konstnär jag känner till. Skillnaden från hans Drakar och demoner-arvtagare, som mina andra idoler Peter Bergting och Alvaro Tapia, är milsvid.
Håkan Ackegård är min hjälte. Klicka över till hans hemsida och titta på allt.
Med på dagen ett år kvar till premiären av filmversioen av Alan Moores ”Watchmen så har den officiella sajten lagt upp bilder på huvudpersonerna. Vad sägs om The Comedian?
Eller Silk Spectre, spelad av svenska Malin Åkerbom:
Ser mycket lovande ut.
Så var det dags! Den tionde bästa boken jag läst i år är …
Ellis, Warren: Newuniversal vol 1: Everything Went White (2007)
Ibland dyker det upp något som får mig att känna hopp igen. Newuniversal är en sådan grej, och hoppet jag känner är för den amerikanska superhjältegenren.
Newuniversal är inte unik på något sätt. Den är en tämligen traditionell historia om en utvald grupp människor som måste rädda världen och sig själva och från någon sorts mystiskt hot. Men i Warren Ellis händer blir det så mycket mer. På utrikiska heter det ”sense of wonder”. Trots att vi snackar om ett ganska tunt album får jag direkt den där känslan av historiens tunga vingslag som bra världsbyggare kan förmedla.
Sen skadar det ju inte att albumet bjuder på en hel del skön action, skruvade superkrafter och hemliga konspirationer. Newuniversal kanske inte omdefinierar supergenren, men den är den bästa superhjälteunderhållning man kan hitta 2007.
Tidigare inlägg om Newuniversal.
