Guy Gavriel Kay – bättre än någonsin

Jag har tidigare beskrivit det vemod som finns i Guy Gavriel Kays böcker, i The last light of the sun, i The lions of Al-Rassan, i A song for Arbonne, och så vidare. Böckernas berättelser utspelar sig vanligen under en tid av kraftig förändring för både huvudpersonerna och för de riken de lever i, och med denna förändring försvinner det gamla. Gamla traditioner, gamla tankesätt, till och med gamla sätt att se och beskriva världen – sätt världen fungerar. Detta har Kay skildrat med utsökt sorg och saknad.

I hans senaste bok Under heaven, som jag redan har hyllat, gör Kay till synes samma sak. I det Kitaiska imperiet – en analog till 700-talets Tang-dynasti i Kina – är kejsaren gammal, byråkrat-mandarinerna allt mäktigare, generalerna girigare, och arvingen sedd som en försupen vekling. En obetydlig andra son till en något sånär hedrad general får en obeskrivbart värdefull gåva av grannrikets kejsarinna: 250 stycken Sardian-hästar.

You gave a man one of the Sardian horses to reward him greatly. You gave him four or five of those glories to exalt him above his fellows, propel him towards rank – and earn him the jealousy, possibly mortal, of those who rode the smaller horses of the steppes.

Stora förändringar är som synes i görningen, både för Shen Tai och landet han lever i. Det är lätt att förvänta sig en ny dos av Kays nostalgi, det-var-bättre-förr, allting-är-förgängligt. Och det hade inte varit fy skam det, men i Under heaven går han ett steg längre. Om en av de allra minsta bifigurerna skrivs det:

… later in what turned out to be a very long life, he would tell stories about her, warming himself on winter nights with the glow in people’s eyes when they understood that he’d served Wen Jian, that he’d knelt before her, been spoken to, kissed the hem of her robe.

She had passed into legend by then.

Det känns som att Kay tagit det naturliga steget från att skriva berättelser om hur världen förändras och försvinner, till att skriva om hur dessa berättelser uppkommer. Om sin egen roll som författare, om människors behov av att göra det förflutna större än nutiden.

Under heavens sista ord, som jag inte tänker återge här, kan i det ljuset ses som Kays smärtfyllda försök att lämna det förflutna bakom sig. Jag längtar redan till hans nästa bok.

Kraken

Jag var väldigt nära att skriva någon sorts ordvits i rubriken ovan, men lyckades tygla mig.

Kraken är den mänskliga guden China Miévilles senaste roman. Den utspelar sig i London, i dag, och handar kortfattat om att en uppstoppad jättebläckfisk stjäls från ett museum. Mystiska krafter ligger bakom. Kuratorn och vad-det-nu-heter-när-man-jobbar-med-att-bevara-döda-djur-i-burkar dras in i en konflikt mellan bläckfiskkultister, ligister med knytnävar istället för huvuden, londomantiker och en hel radda märkliga fraktioner i en stad som får Gaimans Neverwhere att verka alldaglig.

Jämförelser med Neverwhere är svåra att undvika. Böckerna har många likheter. En vanlig snubbe dras in i övernaturligheter. Bakom det vanliga London finns ett annat, magiskt, London fyllt av märkliga varelser och än märkligare individer. De mest fruktade ”ondingarna” är en konstig duo som pratar konstigt och sprider död omkring sig på ett nästan nonchalant sätt.

Skillnaderna är desto fler. Kraken är så ytterst Miévillsk att det ibland nästan blir för mycket. Ni vet, så där som Burtons Alice i Underlandet är lite för mycket Tim Burton, och Gilliams Doctor Parnassus är för mycket Terry Gilliam? Det finns ingen hejd på vilka monstrositeter China hittat på, och hans ordlekar och påhittade ord tar aldrig slut. Visst är det härligt – en av njutningarna med att läsa en ny China är just hans fantastiska fantasi – men ibland känner jag att storyn och karaktärerna försvinner under en lavin av freaks.

Som helhet är Kraken en av Miévilles svagaste romaner sedan King Rat. I jämförelse med The city and the city står den sig slätt, det är inget snack om saken. Det är ändå en förbannat bra bok, men China kan bättre.

(Förresten, om någon vill ha en Spotify-playlist av låtarna i Maggies guardian spirit-iPod så finns den här.)

”Gängkrig 145” är en amerikansk actionserie – på svenska

gangkrig-20omslag-20lowJens Lapidus och Peter Bergting har gjort en serie tillsammans, Gängkrig 145, som utspelar sig i samma nästan-Stockholm som Lapidus Snabba cash och Aldrig fucka upp.

Gängkrig är en rak berättelse som börjar med en våldtäkt, fortsätter med ett krig mellan olika grupperingar i södra Stockholms undre värld och slutar med … ja, läs själva. Om jag har någon invändning mot handlingen så är det att den känns lite för rak emellanåt: den går väldigt fort fram med snabba hopp och tvära vändningar. Det höga tempot får tyvärr flera av huvudpersonerna att bli skissartade — det är bara polisen Hägerström som man som läsare kommer någotsånär in på kroppen. De kriminella machosnubbarna Mahmud och Babak blir inte mer än just det, kriminella machosnubbar. Lapidus brukar ha tre olika perspektiv i sina böcker (om man kan säga ”brukar” om två tillfällen). Här kanske berättelsen hade vunnit på färre huvudpersoner. Vad vet jag.

Om vi snackar ren action och dramatik så är däremot Gängkrig 145 förmodligen den bästa serie som kommit ut på svenska. Konkurrensen kanske inte är så stor, men ändå. Gängkrig 145 är en ett mäktigt seriehantverkt av amerikansk modell, något jag kan tänka mig kommer att att sticka i ögonen på många ovana serieläsare på kulturredaktioner runt om i landet. Det här är ingen pretentiös svartvit Konstfack-serie, inte heller någon massor-av-text-per-panel indieserie, utan snarare en gasen-i-botten-serie som lika gärna kunde ha varit publicerad hos Vertigo eller Image.

En amerikansk serie gjord av svenskar, på svenska, för en svensk marknad. När såg man det senast?

Peter Bergtings insats som Stockholmskildrare är för övrigt en fröjd att se. Är detta samma person som brukar teckna mystiska skogar och asiatiska älvor? Hot damn, Gängkrig 145 är en otroligt snygg bok. Bilarna, husen, gatlyktorna, ja till och med Hasse Aro skapar en skön närvaro rakt igenom hela serien. Det är inget snack om att handlingen utspelar sig i Sverige och Stockholm, kanske till och med just nu utanför ditt fönster.

Varför fanns inte den här när jag var liten?

81893Övergiven värld är första delen i De dödas rike, Sofia och Peter Bergtings nya fantasyserie för barn. Det hela är en sorts prequel till Peters seriealbum The Portent och handlar om den unga flickan Lin som växt upp i ett tempel styrt av något kallat Systerskapet.

Tillsammans med badass-mystiska krigaren Alkuin färdas Lin ut i en öde — eller kanske snarare ”övergiven” — värld där demoner och spöken härskar. Det blir lite fajt, det blir lite mysterier, men eftersom detta är den första delen av X så får man inte reda på särskilt mycket om vad som egentligen pågår. Lite tråkigt.

Liksom i The Portent är det även här mycket asiatisk mytologi och estetik. Väldigt trevligt om jag får säga det själv.

Sofia skriver enkelt och rakt, på ett språk som förmodligen funkar perfekt för 10-åringar. Vi som är ”lite” äldre får nöja oss med att imponeras av den sköna stämningen som genomsyrar hela boken. Jag vet inte riktigt hur hon gör det, för trots att språket är så enkelt sitter jag helt tiden och tänker ”wow, läckert” medan jag läser Övergiven värld.

demonerikarra
Från dedodasrike.se.

Peters svartvita teckningar bidrar så klart med sitt. De är lika snygga och fantasieggande som man kommit att förvänta sig av honom. Fantastiskt rakt igenom.

Det enda som inte riktigt funkar är världskartan i slutet av boken, som väldigt tydligt (redan innan man tittar här) är gjord i färg och sedan tryckts rakt av i svartvitt. Resultatet är kladdigt och mörkt.

Övergiven värld är helt klart värd att kolla in. Speciellt om man är 10 bast. Jag hade dyrkat boken och hittat på långa långa rollspelskampanjer i De dödas rike om jag läst den när jag var liten.

Bergting och Lapidus till morgonkaffet

Ni missar väl inte SvD-intervjun med Peter Bergting och Jens Lapidus om deras serieroman Gängkrig 145? Det är nästan för bra för att vara sant — två av mina idoler i ett gemensamt projekt. Jag säger som modebloggarna: cravings!

Medan ni väntar på releasen (i maj verkar det som) kan ni stilla er serietörst med att läsa Bergtings The Portent, antingen på svenska eller på engelska.

Och hur i helskotta kan jag ha missat http://www.dedodasrike.se?

Två snabba

519osdihpol_ss500_Daredevil vol 1 av Frank Miller

Jag har aldrig varit särskillt förtjust i Daredevil. I min ögon har han alltid varit en budget-Spindelman. Men när jag läser den här samlingen av gamla Våghalsar från 70-talet — början av Millers tid som seriens författare och tecknare — så finns det ändå en hel del att uppskatta. Jag tycker speciellt att persongalleriet kring Daredevil är avsevärt mer intressant än motsvarande för den där spindelmannen. Bullseye, Black Widow, Electra, Kingpin m.fl. är riktigt sköna, traumatiserade, lirare. Green Goblin och Dr Octopus är möjligt mer visuella fiender, och funkar kanske bättre i en serieruta, men de är ändå lite grå i jämnförelse.

Daredevil själv är dock fortfarande en riktig tråkmåns. Radarsyn? Hur tråkigt är inte det på en skala?

The sword sword av George RR Martin, Ben Avery och Mike S Miller.

Det här är serieversionen av novellen med samma namn; fortsättningen på berättelsen om fattigriddaren Dunk och hans väpnare Egg som började i The hedge knight. Egentligen bara intressant om man har läst Marins A song of ice and fire-böcker, då referenserna är många och täta.

Serien är tämligen snyggt tecknad, men är alldeles för textig. Att bara planka Martins dialog och knuffa in den i pratbubblor funkar inte riktigt, i alla fall inte på det sätt som Avery och Miller har gjort. De är kanske lite för trogna  källmaterialet.

Jag skulle bara rekommendera The sworn sword till den som redan är biten av Martin — berättelsen är inte bra nog att stå helt på egna ben.

En recension (av Neil Gaimans senaste bok) med en jättestor bild av omslaget

Neil Gaiman skriver, som ni säkert vet, böcker som handlar om allt möjligt och omöjligt. The graveyard book handlar om bäbisen Nobody Owens vars föräldrar mördas av ”the man Jack” och som tar sin tillflykt till den lokala kyrkogården där han blir uppfostrad av spöken.

Gaimans prosa har aldrig varit bättre, och inte hans humor heller. (Gaiman är visserligen inte känd för sin briljanta humor — jag misstänker starkt att allt skoj i Good omens var Pratchetts förtjänst — så ”bättre än någonsin” kanske inte betyder så mycket. Vad jag vill säga är att The graveyard book är genuint rolig på sina ställen, och då menar jag inte bara ordvitsarna (som när en människa tänker att ”there is something grave about him” (citerat ur minnet) om Nobody Owens) även om jag diggar ordvitsar starkt).)

Är man ute efter lustiga påhitt och minst sagt originella infall så är det här rätt bok. Bara en sådan sak som att Gaiman alltid skriver ut inskriptionen på ett spökes gravsten (typ ”1867-1905 Här vilar en rättrådig man”) när spöket först introduceras i berättelsen får mig att darra av omotiverad lycka.

The graveyard book är dessutom en perfekt julklapp. Dave McKeans illustrationer gör den mycket roligare att få i present än en vanlig bok.

Jag älskar Håkan Ackegård

Det finns nog ingen konstnär som påverkat mig lika mycket som Håkan Ackegård. Han var en av de främsta illustratörerna i rollspelet Drakar och demoner på 90-talet, och förekom väldigt ofta i rollspelstidningen Sinkadus. För mig har han på något sätt alltid varit definitionen av hur fantasy ska och borde se ut. Och då menar jag inte bara de nakna damerna. Hans bilder har en sagolik, bortomvärldslig kvalité som jag inte har hittat någon annan stans. Det myllrar av detaljer, fantastiska varelser och fantasieggande miljöer.

Det är oftast en väldigt ren fantasy Ackegård tecknar. Ädel och heroisk, utan smuts och skitig realism. Hans fantasy är mer saga än hos någon annan svensk konstnär jag känner till. Skillnaden från hans Drakar och demoner-arvtagare, som mina andra idoler Peter Bergting och Alvaro Tapia, är milsvid.

Håkan Ackegård är min hjälte. Klicka över till hans hemsida och titta på allt.