Metametametameta

John Scalzis nya bok Redshirts är inte jättebra. Den är lite smålustig och innehåller en massa massa massa massa Star Trek-referenser som jag bara fattar hälften av, men dess stora problem är att den utger sig för att vara smartare än vad den egentligen är.

Handlingen följer ett gäng rödskjortor på det mycket Enterprise-liknande rymdskeppet Intrepid och hur de börjar inse att något inte står rätt till. Alla som sett ens några få avsnitt av Star Trek vet att rödskjortor dör – ofta. Bokens rödskjortor upptäcker denna statistiska anomali och bestämmer sig för att göra något åt det.

Ganska meta. Men sen tillkommer ytterligare ett metalager, och sen ännu ett. Och kanske ett fjärde? Det blir så jävla mycket meta att det står mig upp i halsen. För, som sagt, det är inte en smart bok. Okej, man kanske inte läser Scalzi för att få någon sorts intellektuell uppenbarelse, men om jag läser en bok som så uppenbart vill vara klyftig men inte lyckas så känns det bara lite pinsamt. Det är inte en dålig bok på något sätt, Scalzi är en underhållande författare, men den levererar inte vad den lovar.

Skulle förmodligen funkat bättre som en novell.

Några ord om saker jag läst på sistone

Vera Nazarian, Salt of the air

Jag gillar Vera Nazarian. Hon skriver bra böcker. Men novellsamlingen Salt of the air gillar jag inte. Det beror inte på Nazarian, eller på novellernas kvalitet, utan på det faktum att jag inte gillar att läsa novellsamlingar. Detta faktum är väl dokumenterat. Ändå köpte jag denna bok. Det är märkligt, det här med min aversion mot novellsamlingar. Jag tycks ha en mental spärr som hindrar mig från att uppskatta fler än två noveller per år. Undrar varför.

Bill Willingham, Fables: The great Fables crossover

Har Bill tappat det? Jag brukade älska Fables och varje nytt album var som en födelsedagsfest. Nu: Inte lika mycket. Nerven försvann när fablerna lyckades störta The Adversary och återta hemländerna, och en ny ännu ondare och mäktigare figur dök upp. Det är lite som om Sagan om ringen inte slutat med att Sauron störtades, utan fortsatte med att en helt okänd, aldrig tidigare nämnd varelse attackerade Gondor.

I detta album, nummer 13 (!) i ordningen, smälter handlingen från Jack of Fables-böckerna ihop mot Fables, med ett ganska dåligt resultat. Jack är en rolig serie som helt saknar spärrar för vad som kan hända. Allt är galet och tokigt och flummigt. Fables har alltid varit en ganska allvarlig historia, inte utan humor, men med en svärta som gav serien ett annat djup. Effekten när dessa två stilar slås ihop är inte bra. Jag vill inte se Fables fetaste bad-ass förvandlas till en rosa elefant. Jag vill inte det. Det sabbar helt den känsla och stämning som byggts upp i de föregående 12 albumen. Värdo!

John Scalzi, The god engines

Det här var en bra jäkla bok! Science fantasy (om det nu finns något som heter så) med en stil som påminner en hel del om Fading suns eller till och med Mutant chronicles.

I The god engines används fängslade gudar som motor för färd mellan stjärnorna. Ett militaristiskt prästerskap styr mänskligheten med järnhand, ledda av Den enda guden.

En riktigt bra – och kort – bok som inte bör missas. Scalzi är en bra författare, och här briljerar han.

Scarlett Thomas, The end of Mr Y

I början tyckte jag att den här boken påminde väldigt mycket om Carlos Ruiz Safóns Vindens skugga. Lite senare var jag beredd att likna den med Three days to never av Tim Powers. I slutändan var jag dock tvungen att konstatera att The end of Mr Y bara liknande dessa böcker till ytan, men egentligen var något helt annat.

Tyvärr har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig om hur bra jag tyckte boken var. Första halvan gillade jag jättemycket, men efter det förvandlades boken till någon sorts på-flykt-från-män-i-svart-historia, vilket var en besvikelse. ”Läsvärd” är nog ändå ordet jag letar efter här.

Mark Millar, Kick-ass

Jag skulle bli så glad om det kom en svensk översättning av den här serien som hette ”Sparka rumpa”. I väntan på den glädjen så duger Kick-ass även på originalspråk.

Den är en extremt våldsam berättelse som man läser för just gladvåldet och de snygga teckningarna, inte för så mycket annat. Om det finns något djup i serien så är i alla fall jag för seg för att upptäcka det.

Tomas H, Version noll

Ett rollspel. Nya regler till det nu avlivade efter katastrofen-spelet Mutant. Det är så här jag vill ha mina rollspel: Tunna, välskrivna böcker utan en massa bjäbb. Rakt på sak, genomtänkt och utan pinsamma försök att hitta på nya ord för bekanta begrepp.

Gillar.

Några sköna garv i all enkelhet

77210John Scalzis Agent to the stars gav mig två rejäla garv. Två maggarv på 300+ sidor. Inte så bra statistik, va? Eller? Hur ofta garvar man högt och smärtfyllt åt en bok? Kanske är det bra ändå.

Agent handlar om en Hollywoodagent (en sån som fixar jobb åt skådisar, inte James Bond) som blir anlitad av ett crème brûlé-liknande alienfolk för att ”lansera” deras första kontakt med mänskligheten. Ett inte helt enkelt uppdrag – särskilt inte när agenten, Thomas Stein, även har sina vanliga galna hollywoodstjärnor att ta hand om. Plus kändispressen. Och en ganska krävande chef. Och så var det den där hemliga förälskelsen med sekreteraren.

Thomas Stein är en upptagen man, och det är ganska roligt att läsa om honom och hans äventyr. Det är underhållande nästan jämt, utom kanske i det aningen för utdragna slutet av boken.

Det är ingen hemlighet att jag gillar John Scalzi. Eller i alla fall hans böcker – som person har jag ingen aning. Hans blogg är i och för sig ganska underhållande … men för att återgå till ämnet så gillar jag fortfarande hans böcker, även efter att ha läst Agent to the stars. Han lär inte vinna några nobelpris, men om man är ute efter bra, lättsam sci-fi så finns det avsevärt sämre författare att tolka på.

Extra pluspoäng blir det för det fina omslaget. Mycket finare än originalutgåvans … lite fula … version. Romanen släpptes faktiskt som en gratis ebok redan 1997, och kom inbunden (med fult omslag) 2005. Den här versionen är något uppdaterad, i alla fall när det gäller de popkulturella referenserna. Bland annat så nämns Lindsey Lohans existens och Heath Ledgers död – knappast något som fanns med 97.

Bra bok. Men alla hans andra böcker är bättre.

Scalzi Jokes (once more, in English)

If you’re going to make up jokes about someone, you should do it in a language he can understand. So let me present, in the great tradition of the Bellman joke, some John Scalzi jokes:

  • A Dane, a Norwegian and John Scalzi made a wager on who could remain inside a goat pen the longest. First out was the Dane, who came out after just 10 minutes yelling ”Damn! The goat stinks!” After him the Norwegian went in, and after half an hour he came out yelling, ”Damn! The goat stinks!” Finally John Scalzi went in. After 2 hours the goat came rushing out yelling ”Damn! John Scalzi stinks!”
  • A Dane, a Russian, and John Scalzi were walking through the forest when they came upon a track.
    – I think it’s an elk track, said the Dane.
    -No, no.  It’s clearly a bear track, said the Russian
    John Scalzi didn’t have time to answer because he was hit by a train.
  • John Scalzi was pushing a heavy wheelbarrow up a hill. When he was almost at the top the wheelbarrow tipped over and John Scalzi got so angry that he swore out loud. Just then a priest walked by and said,
    – If you use foul language, John Scalzi, you’ll never get to heaven.
    To which John Scalzi replied,
    – I’m not going to heaven, I’m just trying to get up this hill!
  • A Russian, a German and John Scalzi wanted to see who could swim from Europe to America the fastest. First out was the German. He swam 1 kilometer and drowned. Next came the Russian. He swam 10 kilometers and then he drowned. Now it was John Scalzi’s turn. He swam and swam until he almost reached the coast of America, but he got tired and swam back.

Beyoncé har en cyborghand

… men, som John Scalzi säger: ‘As an aside, I’d just like to say that if you’re watching this and your first thought is, “Wow, Beyonce’s got a cyborg hand,” you are full of EPIC FAIL. That is all.’

https://youtube.com/watch?v=REHbgBPkvEE

Vad är grejen, undrar ni? Jo det började med att io9 publicerade en lista över de mest inflytelserika pesonerna inom scifi. En ganska mysko lista, för den innehåller bland andra Will Smith och Kanye West. Därefter skrev John Scalzi detta och jag började fnissa lite. And that’s it.

Så, ja, hela detta inlägg är bara en ursäkt för att lägga upp en video på Beyoncé på sajten.

Same same but different

Omslaget till Zoes Tale
Helt LOL, liksom.

John Scalzis Zoe’s tale utspelar sig samtidigt som hans tidigare bok The last colony. I stort är handligen samma, fast med en annan huvudperson. Zoe är en tonårig tjej som, liksom, just upptäckt pojkar och dessutom är värsta hemliga drottningen för en massa rymdvarelser. Som om det inte var tillräckligt jobbigt att vara 14, asså. Men hon är typ hur cool som helst och tar inte skit från någon.

Det här är en typisk Scalzibok, fast för fjortisar. Folk säger inte ”fuck” — och det är ju astrist, för är det något fjorisar gillar så är det att svordomar, det vet ju alla — och istället för en massa gubbar så handlar boken mest om typ tonåringar. Handligen har man lätt sett förrut. Osäker-tjej-utför-stordåd.

Men jag tror att oavsett ålder så gör snacket, eller vad man ska kalla det, det värt att läsa boken. Scalzi lyckas — helt sjukt! — få Zoe att låta trovärdig. Gubbar brukar ju inte fatta shit.

Synd bara att boken aldrig blir spännande. I alla fall inte om man, typ, som jag, redan har läst The last colony. Värsta sugigt.

”The Sagan diary” — när dagböcker är som torrast

Ibland blir man besviken när en bok inte är som man förväntat sig. John Scalzis The Sagan diary är en sådan.

Jane Sagan är en av de större bifigurerna i Scalzis Old man’s war-böcker, och The Sagan diary är — surprise! — hennes dagboksanteckningar. Kronologiskt sett snackar vi om någon gång i slutet av bok två, The ghost brigades.

Min besvikelse kommer av att Diary är helt annorlunda skriven än allt annat jag läst av Scalzi. Inte bara formatet — en bunt utdrag ur en dagbok — utan i tonläget och tempot. Boken är långsam och känslomässig, faktiskt lite högtravande. Och jag som förväntade mig action och snitsiga repliker.

Och det är ju helt okay, egentligen.

Det som stör mig är dock att den Jane Sagan vi får möta här inte är det minsta lik karaktären från OMW-böckerna. Bortsett från lite referenser till händelser och personer … inte ett spår. Kanske är det Scalzis sätt att vilja visa en annan sida av Jane Sagan, men i så fal är han verkligen ute och cyklar. Effekten blir snarare att The Sagan diary är lika intressant att läsa som en total främlings dagbok. En tråkig, navelskådande, främling. Som aldrig skriver några snaskigheter.