Följande historia inträffade 2002, eller däromkring. Vi var ett gäng på 5–6 pågar i 25-årsåldern som lirade D&D3E i princip varje helg. En av spelarna hade en kusin av honkön som ville vara med och spela. Hon var med under minst ett speltillfälle och kollade läget. Detta ledde efteråt till högljudda protester från åtminstone en av spelarna som tyckte att ”Kan man inte få slippa fruntimmer någonstans?” Jag, och ett par av de andra spelarna, menade att ”Vi har aldrig tidigare vägrat någon att vara med och spela, så varför ska vi börja nu?”
Hur det än nu var så slutade det med att kusinen aldrig började spela med oss. Om hon uppfattade ambivalensen i gruppen eller bara insåg att det finns bättre sätt att tillbringa sina helger vet jag inte.
I allmänhet har rollspelande för mig varit något jag och mina gossevänner ägnat oss åt. Flickvänner och andra dambekanta har ibland dykt upp för ”kolla”, men sällan börjat spela. Jag är inte förvånad, för det finns få saker som är så tråkiga som att titta på när andra spelar rollspel. Man måste själv delta för att ha någon som helst möjlighet att inse att det är roligt.
Manliga intressenter brukar däremot vilja vara med och spela redan från dag ett. Jag har aldrig varit med om en kille som först vill titta på.
